En av revolutionens och Nicaraguas stora hjältar.
Men när han dog var Humberto Ortega politisk fånge på order av sin bror Daniel, Nicaraguas president de senaste 17 åren.
Orsaken till fångenskapen var att Humberto Ortega i en intervju med den argentinska dagstidningen Infobae hade sagt att det inte fanns någon naturlig efterträdare till Daniel Ortega. Ingen i hans familj, vare sig hans hustru och vicepresident Rosario Murillo, eller någon av sönerna, var kapabel att ta över ledarskapet. För att fylla tomrummet efter Daniel krävdes, menade Humberto, förhandlingar med oppositionen och fria val utan restriktioner.
Deras inte särskilt diskreta strävan att förvandla Nicaragua till en familjedynasti.
Inga särskilt provocerande åsikter, kan man tycka.
Men för paret Ortega-Murillo var det ett slutgiltigt förräderi mot deras inte särskilt diskreta strävan att förvandla Nicaragua till en familjedynasti av än högre dignitet är Somozas, den förhatliga dynasti som tog slut 19 juli 1979 när sandinisterna segrade.
Humberto Ortegas kritik av sin bror hade börjat redan i samband det folkliga upproret 2018, som Daniel Ortega beskrev som ett USA-lett kuppförsök. Men Humbertos kritik var lågmäld även i fördömandet av repressionen och bestod mest av uppmaningar till förhandlingar för att hitta överenskommelser som kunde ena folket. Andra tidigare sandinistiska gerillakommendanter var betydligt skarpare i sin kritik.
Men Humberto Ortega hade en särskild tyngd både i det allmänna medvetandet och framför allt i den mytiska berättelsen om revolutionen. En berättelse som var Daniels alibi för hans absoluta makt och som han därför måste kontrollera. Att avfärda Humberto som förrädare, som Daniel gjort med många andra, var inte så lätt med tanke på hans speciella hjältestatus.
En lite lustig detalj i sammanhanget är att vare sig Humberto eller Daniel Ortega har någon karisma. Det finns inget entusiasmerande över någon av dem. De är tråkiga, entoniga och fantasilösa. Men båda har en utvecklad fingertoppskänsla för hur man bygger makt och håller kvar den.
Men när Humberto Ortega i intervjun med Infobae förlöjligade projektet med en familjedynasti gick han för långt. Han hade inte bara hotat Ortega-Murillos berättelse om sig själva – “el comandante y la compañera” som leder revolutionens “andra fas”, utan även berättelsen om revolutionens “första fas”. Nästa steg kunde bli att hävda att den ende som hade rätt till titeln “comandante” var han, och inte Daniel.
Humberto Ortega sattes i husarrest. Strax därpå blev han fråntagen telefon och dator. Men innan dess lyckades han smuggla ut en inspelning där han beskriver sig som politisk fånge. Han tog också kontakt med flera gamla kamrater från sandinistfronten som tvingats ut i exil. Flera av dem hade han tidigare befunnit sig i konflikt med. Nu förklarade han för dem att han försökte påverka Daniel i riktning mot en demokratisering, men att Rosario Murillo alltid ställde sig i vägen. Han sökte efter att återupprätta ett politiskt samförstånd. Men hans sökande efter kontakt med de gamla kamraterna hade också att göra med ett behov av försoning.
En av de tragiska aspekterna av den sandinistiska revolutionen är att en stor del av ledarskapet redan medan man satt vid makten började förvandlas till ett extremt privilegierat socialt skikt. Humberto Ortega var en av dem som tydligast representerade den förvandlingen.
Under ett par år bodde jag på samma gata som Humberto Ortega i stadsdelen Villa Fontana i Managua.
Under ett par år bodde jag på samma gata som Humberto Ortega i stadsdelen Villa Fontana i Managua. Hans hus låg i slutet av gatan på en liten kulle. Det var alltid omgärdat av dussintals livvakter i olivgröna uniformer. När Humberto Ortega åkte iväg med sin lyxiga Toyota Landcruiser med extra tillbehör så var det någonstans i mitten av en lång karavan av bilar. Ungefär så, om än i lite mindre skala, såg det också ut när de andra åtta kommendanterna rörde sig ute på stan.
Men det fanns annat som illustrerade privilegierna. Dottern till en vän som gick i samma skola berättade ursinnigt hur Humberto Ortegas dotter brukade skryta om alla fina kläder hon fått från USA och Europa. “Hon till och med skryter om sina underkläder”, fnyste hon vid något tillfälle. “Och”, tillade hon, “hon skryter med att de har 17 tjänare i deras hus”.
När sandinisterna lämnade ifrån sig makten efter Daniel Ortegas valförlust mot Violeta Chamorro var många av kommendanterna förmögna. Inte minst på grund av den så kallade “piñata” som genomfördes innan Violeta Chamorro tog över och som innebar att förstatligade egendomar (ofta sådana som exprorprierats av somocister) delades ut till privata ägare, oftast sandinistiska ledare på olika nivåer.
“La piñata” var en anledning både till att sandinistfronten började falla sönder och att Daniel Ortega kunde bygga upp en trofast social bas, baserad på tacksamhetsskuld.
Men Humberto Ortega satt kvar som arméchef även när Violeta Chamorro var president. Han ledde förvandlingen av armén från att ha varit ett verktyg för ett parti, sandinistfronten, till att bli en nicaraguansk nationell försvarsstyrka. Han ledde också försäljningen av mycket donerad utrustning, bland annat sovjetiska helikoptrar och artillerisystem, som inte längre behövdes och som gav en bra grundplåt till det pensionssystem för officerare som han initierade.
Men Humberto Ortega fick också provision på försäljningarna och när han 1995 gick i pension var han en förmögen man. Han flyttade till Costa Rica, som hans hustru kommer ifrån, och startade ett litet företagsimperium som hans barn nu har hand om. När Humberto Ortega flyttade tillbaka till Nicaragua ägnade han sig år att skriva böcker och blev invald i Nicaraguas historieakademi och försökte samtidigt tvätta sig ren från anklagelserna om korruption.
Korruption kan också ge upphov till dåligt samvete.
Kontaktsökandet med gamla kamrater sedan han försatts i husarrest av sin bror hade mycket att göra med det. En strävan efter försoning och, kanske, förlåtelse.
Korruption kan också ge upphov till dåligt samvete.
I Venezuela fungerar korruptionen som ett kitt som håller de skyldiga samman. Så var det länge i Nicaragua också. Men nu, när det nicaraguanska presidentparet gömda bakom flera meter höga murar i stadsdelen La Mercedes, har koncentrerat all makt, är alla utanför muren potentiella fiender. Inga avvikande röster kan accepteras. Framför allt inte av någon som gör anspråk på att representera revolutionen.
Samma dag han dog begravdes Humberto Ortega av sina tre barn i en privat ceremoni. Men minnet av honom, i dess olika aspekter, kommer snarare att växa än att försvinna. Och kanske blir Humberto Ortegas död också ett spadtag i graven för drömmen om Ortega-Murillos familjedynasti.
