Amerikaner upplever sitt land som allt mer maktlöst internationellt. Kanske för att budskapet från etablissemanget är att USA inte har råd med trygghet. Men amerikaner drabbas inte bara av dåligt självförtroende. De har också börjat leta efter en ny sorts politiker.

Det finns ett USA – en amerikansk verklighet – som tycks motivera det upplevda tillståndet av ekonomisk supermakt på nedåtgående. Hur skulle annars hela städer kunna gå i konkurs (Detroit)? Varför skulle annars nästan 50 miljoner amerikaner leva i fattigdom?

Parallellt har själva fundamentet i landets demokrati – maktdelningen mellan president och kongress – under året blivit en härsken, destruktiv dragkamp kring det så kallade budgetstupet.

Har inte råd

Budskapet till allmänheten: Pengarna räcker inte! Krisen är pågående, staten måste skala ned och kan bara bistå med det allra nödvändigaste.

Ett aktuellt exempel är kongressens evighetsdiskussion om att utöka den federala arbetslöshetsförsäkringen. En satsning som skulle kosta cirka 170 miljarder kronor. Men republikanska ledamöter menar, just det, att landet inte har råd.

Amerikaners vacklande självförtroende kan kopplas till Afghanistan och Irak, till förändrad balans i relationen till Kina och Ryssland. Samtidigt förstärks sådan oro av en mer nationell frustration.

– Det finns inga vinnare, sa en dyster Barack Obama i höstas, under de infekterade förhandlingarna med kongressens konservativa.

Visst finns det vinnare. För amerikanska låg- och medelinkomsttagares känsla av maktlöshet handlar mindre om att USA saknar ekonomiska muskler än om att dess politiska ledning, inklusive presidenten, saknar vilja till utjämning. USA har idag de värsta inkomstskillnaderna sedan 1927. Konkret innebär det att den rikaste procenten tar hand om nästan 20 procent av alla inkomster. Dessutom har den rikaste procenten de senaste tre åren fått 95 procent av de totala inkomstökningarna.

Måste tänka annorlunda

USA är världens största ekonomi. Möjligheterna att skapa trygghet och arbete finns. Men det kräver en sorts politik som varken Demokraterna eller Republikanerna tänker driva. Om de inte tvingas att tänka annorlunda.

Nyligen röstades Bill de Blasio fram till New Yorks första demokratiska borgmästare på 20 år. Hans linje är socialt ansvar, att motverka ekonomiska klyftor, att styra resurser till det allmännas skolor. Dessutom vill han höja skatterna, ett förslag som ger moderskeppet Demokraterna beröringsskräck.

Det finns enskilda politiker som vågar säga annorlunda, som säger att USA har råd, att det krävs omfördelning. Vissa av dem rör sig i de två stora partiorganisationerna. Det gäller inte för Kshama Sawant, Seattles första socialistiska fullmäktigeledamot på 100 år. Hon kommer ur Occupy-leden och vill fördubbla minimilönen samt beskatta miljonärer hårdare för att på så sätt finansiera kollektivtrafik.

När det i november stod klart att Kshama Sawant blivit invald, vände hon sig inte bara till sina supportrar utan även indirekt till landets övriga politiker, även till presidenten som en gång utlovade förändring.

– Det är vi som har makten, det är vi som förändrar.