Har svenska folket blivit mindre rasistiskt? Såklart inte. Och om det är ett verkligt trendbrott eller ett tillfälligt hack i kurvan är för tidigt att säga. Men frågan är om Sverigedemokraternas framgångar i förhandlingarna på Tidö slott visar sig vara en pyrrhusseger. För ett parti som inte bara fick igenom hela sin migrations- och rättspolitik utan också blev en del av regeringens inre kabinett har utrymmet att stå utanför och gasta blivit minimalt. Man är så mycket regeringsparti man överhuvudtaget kan vara utan att ha statsrådsposter.

Men utan illusionen av att SD är folkets sanna företrädare mot etablissemanget är partiet ingenting. Man måste helt enkelt visa att man inte är ett parti som alla andra. Det är så den senaste tidens frontalkrockar med de övriga högerpartierna ska förstås. Inget säkerhetspolitiskt intresse i världen kan hindra Richard Jomshof att uppmana till ytterligare koranbränningar, hur tjusig den ordförandepost i justiteutskottet han fått av den övriga högern än är.

Räkna också med att partiet fortsätter radikalisera sitt motstånd mot klimatpolitiken. Partiet lever av konflikt. De liberaler som nu besvärat skruvar på sig har att tugga i sig det eller ompröva sitt val av partner.