Men det finns något som nästan alltid trumfar principfasthet: Makt. Som centerledare sa Thorbjörn Fälldin att ingen statsrådspost skulle vara så åtråvärd att han skulle dagtinga med sitt samvete och ladda nya kärnkraftsreaktorer. För att hålla ihop sin regering fick statsminister Fälldin göra just detta. 

Just ordet dagtinga har ingen tagit i sin mun sedan dess, men i Miljöpartiets valmanifest från 2014 stod att ”Vi kommer aldrig att göra det svårare för människor att komma till Sverige”. Som vice statsminister stod språkröret Åsa Romson ett år senare för en drastisk åtstramning av svensk migrationspolitik. 

Kort sagt, få saker är heliga när möjligheten till makt ställs på sin spets. I det ljuset är L-ledaren Johan Pehrsons uttalande i DN logiskt. Efter att ha upprepat linjen att inte sitta i regering med SD kom en brasklapp i versaler: ”Med det sagt så måste jag som partiledare, och Magdalena Andersson som partiledare, vara beredda att hela tiden göra vissa omprövningar – så som S gjort om Nato eller om kärnkraften”.

Amputera ena benet

Johan Pehrson kan läsa det politiska landskapet. Den gamla Alliansen skramlar ihop en tredjedel av väljarkåren. En högerregering kräver SD-medverkan. Och SD kunde inte vara tydligare med sitt villkor att sitta i regeringen efter valet. Dessutom måste Liberalerna ha moderata stödröster om de ska klara riksdagsspärren. De liberaler som skyr SD har redan flytt till C och S. Summa summarum: Ska Liberalerna ha makt måste man släppa de röda linjerna mot SD i regeringen.

Men det som förefaller kortsiktigt ofrånkomligt kan stå L dyrt på sikt. Problemet är att samröret med SD inte bara innebär sakpolitiska eftergifter. Sverigedemokraterna är till sitt väsen anti-liberalt. Kort och gott motsatsen till allt det som det liberala partister älskar: Internationellt samarbete, fri press, asylrätt, bistånd och bildning.

Det liberala partiet har vilat på två ben: Socialliberalism och marknadsliberalismen. Eller som det också kan beskrivas: Frihet för människor och frihet för företag och kapital. Ett liberalt parti som lierar sig med ytterhögern blir enbent. Det socialliberala får lov att amputeras.