För att ge beslutet någon slags juridisk alibi utnyttjade Ortega de få timmar som de frigivna satt på planet mellan Managua och Washington, dit de utvisades, till att ändra grundlagen. Så när passkontrollen i Washington väl passerats fick de fortfarande häpna exfångarna veta att de nya pass de fått innan de bordade det chartrade planet inte längre var giltiga.
Ortega hade bestämt att de inte längre var nicaraguaner. Han hade dessutom beslutat att expropriera alla deras egendomar.
Boric fördömde direkt
Den ende latinamerikanske vänsterpresident som snabbt, klart och tydligt, fördömde Ortega var Gabriel Boric i Chile. De andra vänsterpresidenterna på kontinenten har mest mumlat i skägget.
Precis som de brukar göra när det gäller Rysslands invasionskrig i Ukraina. Också här är det bara Boric som tagit klar ställning mot Ryssland.
Även Ortega har tagit klar ställning, men för Ryssland. Nicaragua var det enda latinamerikanska land som röstade mot FN-resolutionen nyligen som krävde att Ryssland skulle dra tillbaka sina trupper. En annan av Putins allierade på kontinenten, Kuba, var försiktigare och lade ner sin röst, vilket också Bolivia och El Salvador gjorde. Venezuela fick inte rösta på grund av uteblivna medlemsavgifter, men skulle ha gjort Nicaragua sällskap och röstat mot, om man kunnat.
Påvens krav på Kuba
Att det råder en förvirringens tid om vad det betyder att vara ”vänster” i Latinamerika märks också på det chilenska kommunistpartiets reaktion. Kommunistpartiet som sitter i Borics regering och som tillhörde de som mest drabbades av Pinochets politik att ta ifrån medborgarskap, byta fängelse mot exil och sedan sätta stämpel i passet som förbjöd dess ägare att komma tillbaka till Chile, har istället för att kritisera Ortega, skyllt på USA.
Det är det som har blivit den gemensamma nämnaren för den gamla vänstern i Latinamerika: Den som är fiende till USA, är min vän. Även om han är en reaktionär imperialist.
Men kanske kan Ortegas cyniska agerande ändå få en del positiva bieffekter.
De senaste två veckorna har kardinalen Beniamino Stella besökt Kuba som påven Franciskus specielle sändebud. Påven har tidigare vädjat om att de över 700 som fängslades i samband med protesterna i juli 2021 ska släppas fria. Kardinalen framhöll också under sitt möte med president Miguel Diaz-Canel att de ”fängslade ungdomarna måste få återvända till sina hem”.
Frigivandet av de politiska fångarna i Nicaragua kanske gör det lättare för den kubanske presidenten att tänka i samma riktning.
USA vill stoppa migranter
Till saken hör också att i samband med de tre påvebesök som Kuba haft de senaste 25 åren så har det alltid frigetts fångar. Stella är visserligen inte påve. Men han är påvens personlige representant, vilket är tillräckligt för att hoppet ska tändas.
Men dessutom finns tecken som tyder på att Joe Biden är beredd att modifiera sin politik gentemot Kuba genom upphäva de restriktioner som Donald Trump införde. Att upphäva embargot kan bara kongressen göra, men Biden kan genomdriva viktiga lättnader som kan ge ekonomiskt andrum vilket Kuba är i desperat behov av.
En förutsättning för att det ska ske är dock att fångarna släpps fria.
Den kanske viktigaste orsaken till att Biden kan vara beredd att ändra politik är att det skulle dämpa den kubanska migrationsvågen. Under förra året kom rekordmånga kubaner till USA för att söka asyl – över 260 000. De flesta av dem kom via Nicaragua som, i samråd med den kubanska regeringen, för drygt ett år sedan slopade visumkravet för kubaner. De innebar att kubanska migranter slapp kämpa sig igenom den farliga Dariendjungeln mellan Colombia och Panama på sin väg mot USA. Det ledde också till att det i Nicaragua byggdes upp en hel liten industri av coyotes som för dyra pengar garanterade resan norrut. Pengar som migranterna antingen får av anhöriga i USA eller genom att sälja hus och hem och allt de har på Kuba. (Frågan är vem som köper?)
Sätter press på Biden
Både Nicaragua och Kuba befinner sig i en svår ekonomisk situation som blivit än svårare av att Venezuela inte längre kan ge samma ekonomiska stöd som tidigare. Förhoppningarna att Ryssland skulle kunna komma till undsättning har grusats av kriget.
Den lite hisnande paradoxen i denna förvirringens tid är därför att de starkaste anhängarna till Putin i Latinamerika, vilkas vänsteridentitet är upphängd på fiendskapen med USA, nu är mer beroende av USA än kanske någonsin.
De frigivna fångarna i Nicaragua är naturligtvis glada. Men de vet mycket väl att Ortega använder dem som betalningsmedel för att uppnå andra mål, framför allt en lättnad av USA:s sanktioner. Och vad Miguel Diaz-Canel hoppas på i det fall han skulle följa påvens uppmaning att släppa fångarna är också att restriktionerna skulle lättas.
Om han också ska följa Ortega och utvisa fångarna och strippa dem på deras kubanska medborgarskap beror på om han tror sig kunna vinna något på det.
När man hamnar i diktaturens logik så är det ”ändamålet helgar medlen” som gäller. Det tror Putin. Det trodde Pinochet. Och det tror både Ortega och Diaz-Canel.
Och i denna förvirringens tid är det en stor del av den latinamerikanska vänstern som tycker att det är ganska okej.
