I upptakten till valdagen blev Sunak hånad när han ansträngde sig för att folket skulle se honom när han gjorde vanliga saker. Han jämfördes till exempel med Simpsons-miljardären Montgomery Burns när han, stelt, köpte hämtmat från McDonald’s. Rishi Sunak fick till sist behålla sin plats i parlamentet, men har nu avgått som partiledare.
På andra sidan gjorde Labour ett fantastiskt val, men de allra flesta är överens om att det här valresultatet handlar mer om Tories (och skotska SNP:s) förlust än om Labours vinst.
Brutna löften
Keir Starmer tog över rodret i Labour efter Jeremy Corbyn (som trots att han har blivit utesluten ur partiet vann i sin gamla valkrets – en bedrift i Storbritannien). Det gjorde Starmer efter en kampanj där han bland annat lovade att höja skatten för höginkomsttagare (det vill han inte längre), göra sig av med universitetens terminsavgifter (ett löfte han har släppt) och förstatliga järnvägen, posten, energibolagen och vattenbolagen (det löftet har krympt och innefattar nu kanske en del av järnvägen). När han tog över tackade han sin gode vän Jeremy Corbyn (som han sedan uteslöt ur partiet – i samma vända påstod han att de aldrig varit vänner). Starmers svängar har varit många och nästan alla har gjort vänstern i partiet besviken. Och då har vi inte ens gått in på hur partiledningen har hanterat situationen i Gaza.
Så ni får ursäkta om min entusiasm inför en Labour-regering med Keir Starmer i spetsen är … begränsad.
Skäl att fira
Men det betyder inte att det inte finns saker att fira.
Vänsterns besvikelse på Labour måste ses som en stor del av att Gröna partiet äntligen utökat sin representation i parlamentet, från ett mandat (där de stått och stampat sedan 2010) till fyra. Och det finns så klart Labour-ledamöter bland de över 400 valda som har mer ryggrad är Keir Starmer. Att Tories tappar makten betyder också att det kontroversiella Rwanda-avtalet faller.
Men just idag är skadeglädjen nog den sannaste glädjen. För att Tories, som i 14 år har sänkt skatter, skurit i bidrag, kört stenhård åtstramningspolitik och skuldbelagt först bidragstagare, sedan EU-migranter och nu senast vanliga migranter, gör ett riktigt saftigt katastrofval är otroligt välförtjänt. Att Liz Truss, Storbritanniens mest kortlivade premiärminister och författare till en bok om hur västvärlden ska räddas från woke och socialister, förlorar i sin valkrets känns som karma.
Skadeglädjen är sann
Men allra allra gladast är jag för att tidigare brexitministern Jacob Rees-Mogg tappar sin valkrets och därmed sin plats i parlamentet. Låt mig förklara. Jacob Rees-Mogg har alltid varit vidrig – när han var tolv år gammal pratade han utförligt om hur mycket han älskade guld och Margret Thatcher och senast i tisdags läckte en inspelning där han hyllade Donald Trump och förklarade att han vill bygga en mur (!) i Engelska kanalen. Mellan de uttalandena skröt sexbarnspappan bland annat om att han aldrig har bytt en blöja. 2019 sa han också att de som dog i branden i Grenfell Tower borde ha struntat i brandkårens råd att stanna på plats för att istället använda sunt förnuft och fly.
Keir Starmers Labour må vara oinspirerande och om de inte ändrar på Storbritanniens kurs under de närmaste fem åren är risken att väljarna allt mer sneglar mot Nigel Farages högerpopulister i Reform UK. Men de har i alla fall sunt förnuft nog att inte skylla på offren när över 70 personer har dött i en brand.
Varje Jacob Rees-Mogg som tvingas bort från politiken är en seger.