De här tankarna far genom huvudet under pressvisningen av ”Moonage daydream”, den ambitiösa dokumentären om David Bowies liv, skapad av Brett Morgen av till synes oändligt med arkivmaterial.

Jag inser såklart att ­funderingar som ens andas ”det var bättre förr” är både lek med elden och dans på slak lina. Men just ­kulturen – och då syftar jag främst på populärkultur i allmänhet och musik i synnerhet. Den var väl bättre förr ändå? 

Källa magen.

David Bowie. Denna fantastiska särling som kanske på riktigt var mer utomjording än vissa av sina påhittade karaktärer. Bowie – som hade djupt konstnärliga ambitioner med allt han tog sig för. Som klippte och klistrade med sina textrader för att hitta djupare mening bland sina egna tankar, hoppade mellan kreativa former så snart han tyckte sig stagnera, som drog till Berlin för att börja om när han blev trött på sig själv. Målade, skulpterade och klippte videokonst – mest bara för sig själv. Som var Ziggy Stardust och Aladdin Sane – A lad insane och The thin white duke. Som var både yin och yang, kvinnlig och manlig, briljant och ignorant. 

Det görs inte multikonstnärer som honom längre va?

Eller om det görs – lyfter vi fram dem i strålkastarna då?

Å andra sidan – det missförstådda geniet som rör sig i gränslandet till galenskap är oftast bara en konstruerad myt, och nästan alltid manligt. Om detta har det skrivits mängder, och visst bockar David Bowie av i princip samtliga punkter. Och även han blev oerhört kommersiell och kallades ”sell out” ett tag under 80-talets yuppie-era, en period han ångrade efteråt. Allt det är också med i ”Moonage daydream”, om än kort. Tiden har en förmåga att lägga sig som ett förskönande filter över gamla hjältar och slipa bort fel och brister, eller åtminstone göra dem till en del av mytbilden.

Men det är svårt att skaka av sig känslan att konsten förlorade ­slaget om musiken till de kommersiella krafterna för länge sedan. Att eftertanke, djup och viljan att skapa och stöpa om fått ge vika för yta och säljmaximering. Att utseende trumfar kreativitet.

Å andra sidan igen – så sägs det att man tar in och tar åt sig ny musik fram till 33 års ålder ungefär, och sedan gäller bara variationer – och det ligger sedan ett hyfsat tag i backspegeln för undertecknad. Om 50 år får någon annan skriva ner sina tankar kring om vi någonsin kommer få se artister som Billie Eilish, Post Malone eller Lady Gaga igen.