Från att ha varit Bolivias mest framgångsrika president och ett exempel för progressiva krafter i Latinamerika – och världen – använder han nu sitt inflytande mest för att skydda sig själv och sina egna intressen, även på befolkningens bekostnad.
Det började redan 2016 när han vägrade att acceptera resultatet av en folkomröstning han själv hade utlyst. Frågan han ställde då var om folket ansåg att han skulle få ställa upp till ytterligare ett omval, det fjärde, trots att konstitutionen förbjöd det. Bolivianerna röstade nej, men Evo Morales ställde upp i alla fall.
Sedan dess har det blivit lite av en vana att ställa sig över lagen.
Den månadslånga vägblockad som nu organiserats på hans uppmaning och som gjort den redan svåra ekonomiska situationen i Bolivia än svårare lyfter visserligen fram 17 krav av olika slag. Men de liknar mest dimridåer. De krav som verkligen gäller är att Evo Morales ska få rätt att ställa upp för femte gången som kandidat i presidentvalet nästa år, vilket alltså den grundlag har själv tog initiativ till förbjuder. Men framför allt handlar det om att få stopp på en rättsprocess i vilken han anklagas för att sexuellt ha våldfört sig på en minderårig, som han senare också fick barn med.
I svallvågorna kring den processen har det dykt upp mängder av vittnesmål om hur Evo Morales, ofta med hjälp av medarbetare, skaffat unga kvinnor. Ibland har föräldrar som ställt sina döttrar till förfogande belönats på olika sätt. Flickorna fanns med också under hans årslånga exil i Mexiko och Argentina, efter hans misslyckade fjärde val 2019 då militären “inbjöd” honom att lämna landet.
När Jon Lee Andersson, som skrev den redan legendariska ”Che – a revolutionary life” intervjuade honom i Mexico City förvånades han över en ung flicka som satt med i rummet under hela intervjun men som Evo Morales förbjöd honom att tala med. Men, konstaterade Jon Lee Andersson, det rådde ingen tvekan om att hon var ett slags flickvän.
Istället för att svara på anklagelserna har Evo Morales vägrat att inställa sig till domstol.
I Argentina förbereds också en rättsprocess mot honom som har att göra med utnyttjandet av unga flickor. Här ryms skvaller, överdrifter och påhittade historier i syfte att smutskasta, men det finns också gott om trovärdiga vittnesmål och entydiga bevis. I och för sig har väl Evo Morales, som alla andra, rätt att ha vilka flickvänner han vill. Men koppleriet, utnyttjandet av statliga resurser och att det rör sig om minderåriga eller strax intill gör det till en ganska solkig och sorglig historia med obehagliga konsekvenser, både moraliskt och politiskt.
Istället för att svara på anklagelserna har Evo Morales vägrat att inställa sig till domstol med argumentet att det är en fälla för att gripa honom, och kanske mörda honom. Han har sagt att han är offer för en slags “Plan Condor” som Bolivias president Luis Arce organiserat.
Maktkampen mellan Luis Arce och Evo Morales startade redan när Arce tillträdde i november 2020 när han inte ens nämnde Morales i sitt installationstal. Det var ju ändå Evo Morales som från sin exil i Buenos Aires enväldigt utsett sin tidigare ekonomiminister Luis Arce till presidentkandidat när han själv inte kunde vara det. Han såg Arce mest som ett slags bokhållare som bara skulle hålla ställningarna tills han själv kunde komma tillbaka. Men med sitt installationstal markerade Arce att han inte tänkte agera springpojke åt Morales.
Det blev startpunkten för en ständig pajkastning av ömsesidiga anklagelser och militanta protestaktioner, varav den nuvarande vägblockaden, bara är den senaste.
När Morales bil nyligen besköts beskrev han det som en bekräftelse på att Arce är ute efter att eliminera honom för att på så sätt garantera sin egen kandidatur som representant för regeringspartiet Mas till valet nästa år.
I sitt radioprogram sa Morales att han själv skjutit mot en förföljande bils däck.
Men historien om beskjutningen är fylld av motsägelser. Enligt Morales träffades hans karavan, bestående av två bepansrade bilar som Venezuelas Nicolas Maduro ställt till hans förfogande, av 18 skott. Regeringens version är annorlunda. Enligt den vägrade Morales bil att stanna vid en normal poliskontroll, man öppnade istället eld och körde dessutom på en polis. Det var därför polisen tog upp jakten.
I sitt radioprogram sa Morales att han själv skjutit mot en förföljande bils däck. Senare hävdade han att “den spanska vi aymaras talar lätt kan missförstås” och att han inte alls hade menat att säga att han själv hade skjutit. En lite märklig förklaring med tanke på att Morales inte talar aymara, vilket också många aymaraledare kritiserar honom för.
Morales accepterar ingen kritik. Inte ens av dem som politiskt stått honom närmast som hans tidigare vicepresident Alvaro Garcia Linera. När Garcia Linera varnade för att polariseringen mellan Morales och Arce bara skulle försvaga Mas, skapa splittring i de folkliga organisationerna och öppna vägen för högerns återkomst, anklagade Morales honom för att vara förrädare.
När jag en gång frågade Garcia Linera varför den politiska debatten och protester i Bolivia så ofta har ett apokalyptiskt anslag, så log han mystiskt. Jag tänkte på alla hungerstrejker “till de yttersta konsekvenserna”, återkommande anklagelser om förräderi, men framför allt på att en grupp studentledare just då “korsfäst sig” vid universitetet “till de yttersta konsekvenserna”. Spektakulärt, men ohållbart.
– Det beror, svarade Garcia Linera lite sorgset, på att vår bolivianska identitet är att vara offer. Vi vill ha allt, eller intet.
Och om man en gång får allt, som Morales under de 13 år mellan 2006 och 2019 han var president, vill man också ha det kvar.
De solkiga flickhistorierna och de återkommande vägblockaderna har minskat Morales popularitet ordentligt. Men fortfarande har han ett massivt stöd i provinsen Chapare där han sedan länge är ordförande för de sex förbund som organiserar de cocaodlande bönderna. Han var det till och med under tiden han var president.
Chapare är en speciell region. Vägen mellan Cochabamba och Santa Cruz passerar här och att blockera den innebär att paralysera en stor del av landet. Chapare började, med statens hjälp, koloniseras av gruvarbetare som blivit av med sina jobb när de stora tenngruvorna på höglandet började stänga igen på 1980-talet. Planen var att det tropiska Chapare skulle bli Bolivias trädgård. Istället blev det cocans land. Och därmed blev det också ett slutet land där staten till stor del ersattes av de sex förbunden. Under långa perioder har här vare sig funnits polis eller militär. Och när de funnits har de oftast hållit sig till sina förläggningar.
Nyligen ockuperades en militär förläggning under en kortare tid av Morales anhängare för att förhindra att de sattes in mot vägblockaderna.
En av Morales första åtgärder när han blev president var att kasta ut DEA, USA:s narkotikabekämpande myndighet, som hade kontor i Chapare. Det innebär inte att alla cocaodlande bönder i Chapare också tillverkar kokain. Men en stor del, kanske det mesta, av den coca som odlas här hamnar i laboratorier som tillverkar pastabase och ren kokain och som oftast finns gömda i Chapares tropiska skogar.
Den coca som används till den traditionella konsumtionen att tugga kommer huvudsakligen från regionen Yungas och har en helt annan kvalitet än den som växer i Chapare.
Det är ett skäl till varför Chapare varit förbjudet territorium för journalister. Och när jag, förklädd till elingenjör med vit hjälm, fick följa med två riktiga ingenjörer till Chapare höll det på att sluta riktigt illa. Jag räddades av fördomarna om den sexuella friheten i Sverige som kultiverades i en italiensk film som just visades på biografen i Villa Tunari. Vi hade stannat för att, efter fullgjort värv, ta en sista titt på marknaden. När vi kom tillbaka till bilen, som var märkt med elbolagets logo, var däcken punkterade och en grupp bistra män med armarna i kors frågade vem gringon var.
– Vi vet att han pratade med cocaleros medan ni lagade transformatorn nere vid floden.
Alla tittade på mig. Jag stammade att jag var från Sverige och att jag var socialantropolog och blablabla… ”Sverige!”, utbrast han som verkade vara ledare för gruppen. “Är det sant att där vill alla kvinnor ha sex hela tiden?” Det hela slutade med att våra däck fixades och att vi vinkades av som gamla vänner när vi åkte. De två ingenjörerna och jag satt under hela resan tillbaka tysta, fortfarande fyllda av en blandning av skräck och lättnad.
Morales bor i Villa Tunari och i Chapare är han fortfarande “jefazo”, en ännu högre rang än president. “Jefazo” är också titeln på en biografi av Morales som den argentinske journalisten Martin Sivak skrivit. En mycket läsvärd bok baserad på den intima och förtroendefulla relation som fanns mellan författaren och hans objekt. Nu har Sivak skrivit en ny bok – “Vértigos de lo inesperado”, Yrsel av det oväntade – där hans respekt och beundran för Morales har blandats upp med besvikelse och en känsla av att den tidigare bolivianske presidenten har blivit offer för ett smygande storhetsvansinne.
Att Morales numera talar om sig själv i tredje person är i vart fall inget gott tecken.
