På fotografierna från det första mötet såg Milei helt salig ut, som ett barn som fått hälsa på jultomten. Den här gången såg han dessutom lite stolt ut. Efter hans första år som president är det fler än Trump som gett honom beröm.
Han har lyckats få ner inflationen, stärka den nationella valutan gentemot dollarn och minska budgetunderskottet. För det har han hyllats i internationella finanskretsar och öppnat dörren till Internationella valutafonden för nya lån.
Men förbättringen av den finansiella statistiken motsvaras av sämre levnadsvillkor för majoriteten av argentinarna. Arbetslösheten och fattigdomen har ökat. Nedskärningen av sociala program har tvingat hundratals folkliga matsalar att stänga, bara ett av många exempel. Den minskade budgeten för kultur och utbildning har lett till att det inte ens finns toapapper på museerna, att unga forskare flyr landet och att studenterna på de statliga universiteten inte längre kan studera.
Det är också studenterna – tillsammans med pensionärerna, som även de drabbats hårt – som protesterat mest ihärdigt mot Mileis drastiska nedskärningar. 13 ministerier har stängts igen. De enda som fått bibehållna eller ökade resurser är militären och säkerhetstjänsten.
***
Det märkliga är att trots de dramatiska sociala kostnaderna och trots Mileis aggressiva förolämpningar mot alla som tycker annorlunda, så visar opinionsmätningarna att han fortfarande har ett stort folkligt stöd. De flesta argentinare tycks tro, eller vill åtminstone tro, att det rör sig om tillfälliga försämringar som är nödvändiga för att det ska kunna bli bättre.
Argentinarna är vana vid den typen av löften. Och vana vid att de inte hålls. Vad som gör att de den här gången är mer beredda att tro på dem har framför allt att göra med att inflationen äntligen minskat påtagligt. Det möjliggör stabilitet i livet, om än på usel nivå.
Men det finns också ett förrädiskt inslag som undergräver de makroekonomiska siffrornas trovärdighet, nämligen en amnesti för dem som smitit från att betala skatt. På bara två månader innebar amnestin att motsvarande nästan 200 miljarder kronor plockades fram ur sina gömslen och tvättades rena. En jättesumma som blev en slags glädjechock inom den finansiella världen, men som också visar hur sjuk den argentinska ekonomin är och som om det inte leder till produktiva investeringar snart kan visa sig vara en dyrköpt bubbla.
Precis som åren i slutet av 1990-talet då den argentinska peson, enligt lag, var lika mycket värd som en dollar.
***
Över en natt blev då argentinarna rika och började resa och shoppa som aldrig förr. “Jag tar två” blev argentinarnas mantra. Det var Carlos Menem som var president då. Milei beskriver honom som Argentinas bäste president någonsin och vill gärna likna honom, också i valet av kvinnor. Att Mileis nuvarande fästmö, den tidigare revyprimadonnan Yuyito Gonzalez, också var Menems fästmö under en tid är ingen tillfällighet. Men det Milei mest vill likna hos Menem är den känsla av rikedom som pariteten mellan peso och dollar skapade.
Att det var en illusion som rasade samman som ett korthus och öppnade dörren till den värsta krisen i Argentinas historia, då miljontals människor levde helt utan pengar och var beroende av bytesmarknader för att alls överleva, är ingenting Milei bryr sig om. Dessutom, förklarar han, vill han inte skapa paritet, utan helt enkelt skrota peson och göra dollar till Argentinas valuta.
Men dit är det fortfarande lång väg.
***
Efter besöket hos Trump deltog Milei i G20-gruppens möte i Brasilien där president Lula da Silva var värd. Milei har med sin vanliga kaxiga svada avfärdat Lula som kommunistisk terrorist som han inte tänkte ha något att göra med. Och han tänkte definitivt inte skriva under något gemensamt dokument om kamp mot världssvälten, klimatförändringar och annat “kommunistiskt tjafs”. Han tänkte heller inte ha någonting att göra med det kommunistiska Kina.
Men väl i Brasilien var Milei tvungen skaka hand med Lula. Att hans utfall inte passerat ohörda kan man se på de officiella fotot av de två. Det är det enda officiella fotografiet från mötet där Lula inte ler.
Milei fick också, efter begäran, ett 15 minuters möte med Xi Jinping och efteråt talade han sig varm för Kina och behovet av att öka handeln med den asiatiske jätten.
Slutligen skrev Milei dessutom under mötets resolutioner. Att han samtidigt publicerade ett eget dokument där han tog avstånd från det dokument han just skrivit under, är lite patetiskt, men visar också på hans förvirring.
Möjligen har det med Donald Trump att göra.
***
Efter Trumps seger skrev Milei dagligen hälsningar på sociala medier och försökte samtidigt nå den nyvalde amerikanske presidenten på telefon. Men Trump vare sig svarade eller ringde själv. Och även om Milei senare blev den förste utländske presidenten att möta Trump och även om Trump kallade honom “min favoritpresident”, så tycks besöket i Mar-a-Lago inte riktigt ha varit så idylliskt som fotografierna antyder.
Visserligen fick Milei hålla ett litet tal på fem minuter, men sedan föstes han mer eller mindre undan. Och även om Trump och Milei liknar varandra i sin aggressiva kaxighet så står de inte för riktigt samma slags politik. Medan den fria marknaden är allt för Milei, lovar Trump att införa höga skyddstullar. För Milei kan det mycket väl komma att bli ett dödligt slag mot hans ekonomiska projekt. Var det kanske därför han kröp till korset på G20-mötet? Och till och med böjde sig för Xi Jingping?
Milei brukar proklamera att han och Trump är de stora nydanarna i världen. Plötsligt tvingades han inse att de egentligen inte alls menar samma sak. Och att Trump istället för som en jämlike, behandlat honom som en liten maskot.
