Utgångspunkten för den har artikeln är lite udda. Vi som skriver tycker nämligen initialt olika.
Johan undrar om medborgarlönen kanske är en väg till jämlikhet, ett sätt att bekämpa utslagning och fattigdom i samhället.
Sten är istället orolig för att medborgarlönen kan innebära en cementering av just ojämlikhet och könsskillnader. Vi talar trots allt om något som kan vara världens största vårdnadsbidrag.
Alltså undersöker vi.
En ny politik kan ju bara formas öppet och demokratiskt om alla har samma möjlighet att ta till sig fakta. Som bonus på resan får vi också några avslöjanden som kan vara värda andra artiklar och diskussioner.
Så låt oss börja med sakfrågan:
Är en medborgarlön överhuvudtaget ekonomiskt möjlig?
En rättighet – lika för alla
Idén med medborgarlön är att man i ett samhälle ger alla en grundlön, oberoende om man jobbar, är sjuk, arbetslös, studerar eller bara vill göra något helt annat. Alla har samma rätt till en inkomst så att man kan leva ett självständigt liv utan att behöva tigga, buga och bocka för bidrag eller stöd. Ingen ska heller behöva acceptera svarta jobb eller bärplockarlöner för att få mat på bordet.
Medborgarlönen omfördelar helt enkelt i samhället.
Det gör ju även bostadsbidrag och socialbidrag och mycket annat. Men skillnaden är att medborgarlönen är en rättighet, oberoende av allt det andra. Ingen kan neka medborgaren den. Och ingen kan använda den som ett sätt att kontrollera eller förtrycka en utsatt grupp.
Det här är ingen ny idé, den har poppat upp bland -liberaler och i arbetarrörelsen då och då sedan 1800--talet, men har aldrig införts i stor skala.
Fast helt otänkbar är inte idén. EU-parlamentet tog 2010 ett beslut om att medlemsstaterna skulle undersöka möjligheten till ”villkorslös basinkomst”.
Miljöpartiet motionerade om samma sak i riksdagen hösten 2013.
Det finns olika idéer om hur en medborgarlön ska se ut, olika nivåer och olika begränsningar.
Men för att kunna undersöka bestämmer vi oss för en egen modell. Alla vuxna i Sverige har då rätt till en inkomst på minst 10 000 kronor i månaden. Om man sedan jobbar kommer man att tjäna mer. Bit för bit sjunker då medborgarlönen och försvinner helt när man har en annan inkomst på 14 000 kronor.
Det här betyder att alla inkomster som en medborgare har räknas mot medborgarlönen. Har man en liten sjukersättning på 8 000 kronor fyller medborgarlönen upp med 4 300 kronor så att man totalt har 12 300. Har man a-kasseersättning på 10 000 fyller medborgarlönen upp med 2 900 kronor så att man totalt har 12 900 i månaden. Och har man timjobb som ger tillsammans 13 000 kronor så får man bara 700 i medborgarlön och 13 700 totalt. Vid 14 000 upphör medborgarlönen helt. (Se tabell på sidorna 20-21.)
Det här är en modell som utgår ifrån att det är bra om den som vill och orkar jobba också får en ersättning för det. Men det är också en modell som gör att ingen tvingas ”ta emot skit”. Arbetsgivare får svårare att erbjuda löner under 14 000 kronor. Usla vikariat och timersättningar blir mindre lockande.
Dessutom gör den att sjuka och arbetslösa skyddas mot dramatiska nedskärningar från politiker som vill sänka skatterna. Sänks sjukpenningen så höjs medborgarlönens andel.
Det är dyrt med rättvisa
Men vad kostar det? Tittar vi på antalet människor som idag tjänar under 14 000 kronor så är det väldigt många. (Vi har här statistik från 20 till 64 år.) Totalt 1 893 000 människor! Så stor är alltså gruppen som idag lever med inkomster som gör att ett jobb-skatteavdrag eller en inkomstskattesänkning inte betyder någonting.
Denna siffra är förvånande i all sin storhet. 1,9 miljoner människor tjänar under 14 000 kronor!
Här har vi den första bonusen med vår undersökning. Detta stora antal riktiga låginkomsttagare är en avslöjande siffra i sig själv.
Ännu mer förvånande är kanske att 1 010 000 svenskar har mindre än 5 000 kronor i månaden i inkomst.
Men allra mest overklig är ändå siffran på de som inte tjänar något alls. Alltså har en inkomst på noll kronor. De är hela 584 000 personer.
Över tio procent av alla vuxna medborgare i Sverige saknar inkomst!
Hur kan det komma sig?
Vilka är de?
Är det rika skatte-smitare?
Kriminella som inte deklarerar?
Människor som bara har svarta inkomster?
Eller människor som är helt beroende av någon annan för mat, kläder och hyra?
Är det kanske här vi ser det verkliga utanförskapet?
Men inkomstuppgifter -säger inte allt.
I siffran 584 000 svenskar finns våra studenter. De är totalt 343 000. Hur många av dem som verkligen tjänar noll kronor är svårt att säga. 155 000 lever på enbart studielån och bidrag. De övriga studerar utan lån och måste då ha någon form av inkomst. Och ett studielån räcker inte till en students utgifter, framför allt inte under sommaren.
Så vi tror inte studenterna är förklaringen till den stora gruppen som inte tjänar något alls. Och även om 580 000 skulle vara 300 000 exklusive studenterna så är det en mycket stor grupp i Sverige.
Som om hela Malmö tjänade noll kronor.
Sverige har uppenbarligen ett stort problem som aldrig syns i debatten. För den som inget tjänar finns ju inte med i några politiska förslag i bidragsbesparingar eller skattetabeller. Har man ett bidrag så har man ju en inkomst.
Vår undersökning över medborgarlönens kostnader antyder att fattigdomen är ett större problem än vad vi normalt ser.
Självklart är det till denna grupp som den största delen av vår medborgarlön går. Alla blir då med, alla får inkomst och alla kan vara del i det gemensamma samhället med egen inkomst och egen makt.
Bara denna första grupp kostar 68,1 miljarder för medborgarlönen.
Nästa grupp, de som tjänar upp till 5 000 i månaden, kostar 36,6 miljarder.
Alla andra upp till en månadsinkomst på 14 000 kostar 34,2 miljarder.
Inför vi en medborgarlön så går tre fjärdedelar till den grupp som tjänar under 5 000 eller inget alls per månad.
Medborgarlönen är med andra ord en stor fattigdomsbekämpare. Alla -kommer med.
Totalt betyder reformen att samhället varje år ska utbetala 140 miljarder i medborgarlön.
Vad sparar vi?
Men en kostnad innebär ju också att en del andra kostnader försvinner. Socialbidragen (försörjningsstöd) kan försvinna. Studie-bidragen likaså. Hur mycket sparar vi då?
Studiebidragen till landets studenter är totalt 16 miljarder kronor per år. Det är inte så mycket. En medborgarlön gör visserligen att studenter inte längre kommer att behöva låna för att studera, men för staten som helhet är det ingen besparing eftersom studielånen betalas tillbaka över tid. Så på sparandesidan för unga blir det bara 16 miljarder.
Men hur ser det ut för socialbidragen, då?
Här skulle man kunna tänka sig en riktigt rejäl summa pengar insparade.
Om vi ser till ilskan över höga försörjningsstöd till nya svenskar eller den iver varmed försörjningsstöden har sänkts, eller om vi funderar på den byråkratiska noggrannhet som staten lägger ner på att neka bidrag till sökande, så borde ju summan vara rejäl. Ett stort samhällsekonomiskt problem.
Men så är det inte.
Tar man hela den samlade socialbidragskostnaden 2012 så är det faktiskt bara tio miljarder kronor!
Låt oss reflektera lite över den summan.
Alla som får försörjningsstöd – 399 410 personer – får mindre än det Anders Borg ger löntagare med det nya femte jobbskatteavdraget. Kostnaden för alla social-bidragstagare motsvarar bara två års bonusar för några hundra personer i Sveriges bankelit.
Eller vi kanske kan säga så här: Om alla svenskar drack tre öl mindre en månad skulle det innebära 120 kronor, och om pengarna gick till våra socialbidragstagare så skulle vi kunna fördubbla ersättningen till dem som verkligen behöver det. Bara genom att avstå tre öl i månaden!
Just så litet är försörjningsstödet, vilket är ett avslöjande i sig själv.
Men i vår medborgar-lönekalkyl innebär det att vi sparar bara tio miljarder på att slippa försörjningsstödet.
Nettokostnaden för medborgarlönen blir då 114 miljarder per år.
Kostnader: 140 mdr
Socialbidrag: -10
Studiestöd: -16
Nettokostnad: 114 mdr
Finns det gömda besparingar?
När man räknar på reformer och förändringar finns det ett begrepp som ibland dyker upp: Dynamiska effekter. Besparingar som inte enkelt kan räknas ut eftersom man inte vet vad det kan bli.
Det är klart att -sjukvårdskostnaderna i Sverige troligen kan minska om fattigdomsstress, osäkerhet och rädsla minskar när alla har en trygg grundinkomst.
Den svarta ekonomin minskar troligen också, det vill säga kriminalitet beroende på att man saknar bidrag eller inkomst.
På samma sätt kan självklart konsumtionen öka när alla har råd att köpa mat och basvaror. Momsen ger nya statliga intäkter.
Men det gäller å andra sidan bara om medborgarlönen betalas genom att de som har det bäst (och inte konsumerar upp de pengarna) är med och betalar medborgarlönen. Då omfördelar vi i samhället så att statens intäkter ökar.
Svårt veta vad byråkrati kostar
Men i denna modell räknar vi inte med dessa effekter. De blir en gissning och vi vill inte basera en budget på rena gissningar.
Men sparar vi inte stora kostnader från den onödiga byråkratin runt socialbidrag och studiebidrag?
Knappast. Det är svårt att få fram exakt vad byråkratin runt utbetalningarna kostar. Jämför vi med Försäkringskassan så är det fyra procent, det vill säga bara 800 miljoner kronor. Även om socialbidragen kostar dubbelt så mycket i utredning jämfört med Försäkringskassan så är det en liten summa totalt eftersom socialbidragen är så små.
Inte heller betyder vår reform att antalet socionomer som jobbar med människor som behöver stöd blir färre. Tvärtom tror vi det vore bra om socialarbetare fick jobba med socialt stöd och hjälp istället för att administrera och stoppa utbetalningar.
Troligen skulle socialarbetarnas möjlighet att jobba med människor bli bättre om dessa inte var beroende av socialarbetarens makt när det gäller bidraget.
Så inte heller här vill vi räkna in dynamiska effekter; vi tror kalkylen 114 miljarder är en bra utgångspunkt och menar dessutom att den rent ekonomiskt inte är så svår att finansiera.
Möjligheter att finansiera
114 miljarder är en stor summa. Men jämfört med Anders Borgs jobbskatte-avdrag är den inte stor. Och ser vi den mot summan 930 miljarder som var de svenska företagens vinster 2012, så är den heller inte så stor.
Det finns med andra ord många möjligheter att finansiera medborgarlönen om man ser den som en omfördelning i samhället.
Några exempel:
Höjd skatt med en procent för alla inkomster, ger 22 miljarder.
Höjd kapitalskatt med tre procent ger elva miljarder.
Höjd bolagsskatt på fem procent ger 19 miljarder
Höjd moms med en -procent ger 14 miljarder.
Och återställt jobbskatteavdrag ger 99 miljarder.
Summan ovan är totalt 165 miljarder (se tabell sidan 21). Välj själv vad du vill använda för att få ihop de 114 miljarder som medborgar-lönen kräver.
Medborgarlön är helt enkelt en stor och en liten summa samtidigt.
Stor för alla som skulle få den.
Liten för övriga samhället att betala. Sverige har trots allt en BNP på 3 600 miljarder. Medborgarlönen, detta avskaffande av fattigdom, går att finansiera.
Argumentet mot systemet är därför, menar vi, inte ekonomiskt.
Vill en välfärdsstat ge alla medborgare en säker grund-inkomst i form av medborgarlön, så har vi råd.
Men – är det en bra idé?
Förtryck eller befrielse?
Politik är som mest spännande när man inte vet svaret utan öppet kan söka efter en åsikt. Vi är själva absolut inte säkra på om vi är för -eller emot en medborgarlön.
Om förslaget skulle bli politisk verklighet skulle det också kunna leda till en stor och spännande -diskussion om samhället vi lever i.
Vad är det vi vill åstadkomma med politiken egentligen?
Och hur förändrar man våra maktstrukturer, klasser och könsroller?
Låt oss försöka spalta upp medborgarlönens svaga och starka sidor.
Vi gör det inte för att vi vet svaret.
Utan mer för att du ska kunna lägga till och kanske hitta helt andra argument.
På nästa sida ser du hur vi tänkt med fördelar och nackdelar.
Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren
