På andra plats med 27 procent kom Abdulahat Arvas från regeringspartiet AKP. Saken borde alltså vara biff. Men den 2 april påstod den lokala valmyndigheten att det fanns juridiska oegentligheter kring Zeydans kandidatur. Ämbetet skulle därför tillfalla Arvas – som råkar vara en tentakel i president Recep Tayyip Erdogans maktapparat.

Under två dagar skakades Van av protester när tiotusentals kurdiska DEM-väljare samlades på gatorna. Jag talade med röster på plats och fick se bilder som visade hur turkisk polis klubbade ner och arresterade demonstranter och sköt tårgas mot dem. Erdogan kallade demonstranterna ”terrorister” och hävdade att de agerade på uppdrag av den förbjudna kurdiska PKK-rörelsen. 

Kallas demokrati

Så här vansinnigt och förtryckande går det till i det Turkiet som sedan länge styrs med en auktoritär järnhand av Erdogan. I nästan ett decennium har oppositionella borgmästare blivit avsatta och ersatta med regeringslojalister, särskilt i det kurdiskdominerade sydost. 

Så fungerar det system som Sveriges statsminister och utrikesminister under Natoprocessen har beskrivit som en ”demokrati”.

Men det finns ändå ljusglimtar. På onsdagseftermiddagen meddelade Turkiets högsta valmyndighet att borgmästarposten trots allt ska tillfalla den oppositionelle Zeydan. Bland de många som kritiserade valkuppen i Van fanns till och med en av Erdogans tidigare ministrar, som kanske förstod hur illa allt såg ut i omvärldens ögon. 

Även på det nationella planet gick det bra för oppositionen i söndagens lokalval. Erdogans AKP backade kraftigt i väljarstöd på en mängd orter. Det socialdemokratiska partiet CHP behöll makten över huvudstaden Ankara och Istanbul, landets ekonomiska motor. Segern betyder att Europas största stad Istanbul alltjämt styrs av överborgmästaren Ekrem Imamoglu, som stannar kvar som en stark och kompetent oppositionsledare som utmanar Erdogan.

Erdogan är inte oövervinnerlig 

Det kanske viktigaste med valresultaten är dess psykologiska effekt. Som SVT:s Turkietkorrespondent Tomas Thorén konstaterade, har oppositionen ännu en gång lyckats bevisa att Erdogans långa och starka grepp om makten inte är oövervinnerlig.

Sammantaget kan detta peka på att Turkiets mångåriga ledare sakta men säkert börjar förlora. Den idag 70-årige Erdogan har redan sagt att det nyss genomförda lokalvalet är det sista han deltar i. Det tyder på att han inte kommer försöka utmana den turkiska grundlagen och kandidera till presidentposten ännu en gång, i nästa val 2028. Vid det laget har Erdogan styrt landet i 25 år. 

Betydelsen av att Turkiet en vacker dag kommer bli kvitt sin nuvarande president kan inte underskattas. Lyckas man den dagen få en demokratisk ny ledare är det viktigt både för Turkiets invånare och för Mellanöstern. Likaså för Sverige, som ska samarbeta med Turkiet både i Nato och inom ramarna för de två avtal om ”terrorismbekämpning” vi tvingats skriva under i Madrid och Vilnius.

Men med allt detta sagt, får vi inte glömma att auktoritära ledare är som farligast och mest oberäkneliga när de håller på att tappa makten.