Nu, snart tre veckor senare, har AMLO dragit sig ur samarbetet med argumentet att han vill vänta på att Venezuelas högsta domstol fattar något slags beslut om valresultatet innan han tar ställning. Ett argument som spelar Maduro i händerna, eftersom domstolen helt kontrolleras av honom.

Lula och Petro har i väntan på något slags svar från Maduro föreslagit nyval i kombination med någon slags koalitionsregering. Ett förslag som kanske skulle kunna dämpa polariseringen och samtidigt rädda ansiktet på Maduro, men som oppositionen beskriver som ett hån. Och som Maduro – som fortfarande, oavsett hur valresultatet slutligen blir, har ett halvt år kvar på innevarande presidentperiod – inte ens brytt sig om att svara på.

Istället har det venezulanska ledarskapet trasslat in sig i en ursinnig verbal koreografi i sitt försök att förvandla valfusket till ett försvar mot ett påstått “imperialistiskt, cyberfascistiskt och kriminellt kuppförsök”. FN:s valobservatörer blir “lögnare” och “sopor”. Tusentals människor i fattigområden som Petare i Caracas blir ”vandaler, ”brottslingar”, ”kriminella”, ”mördare”, ”drogmissbrukare”.  

Chiles Gabriel Boric, som var den förste latinamerikanske presidenten som ifrågasatte det officiella resultatet, som ju gav Maduro segern med drygt 51 procent, blir ”pinochetista” och ”kuppmakare”. 

En av regimens starka män, parlamentets talman Jorge Rodríguez, har slagit fast att ”vi kommer aldrig att överlämna makten till denna fascistiska oligarki” och föreslog samtidigt en ny lag som rakt av förbjuder internationella valobservatörer. 

En annan ur den innersta kretsen, Diosdado Cabello, har helt krasst förklarat att ”vi kommer inte att visa någonting”. 

Det är skräcken hos den som är instängd i ett hörn och inte kan komma ut.

Även om fradgan inte syns, så märks den.

Det är skräcken hos den som är instängd i ett hörn och inte kan komma ut.

Ändå är lösningen så enkel – offentliggöra valresultaten, urna för urna, precis som lagen föreskriver. Och som också Maduro lovat att göra ”om ett par dagar”.

Problemet för regimen är att valresultatet redan är känt. Oppositionen har lagt upp resultatet från 83 procent av alla valurnor som visar att Edmundo González fick dubbelt så många röster som Nicolás Maduro. En helt förkrossande seger. Regimen säger att oppositionens siffror är falska och har blockerat dess webbsida i Venezuela. Men specialister på universitet runt om i världen som anlitats av massmedia som spanska El Pais, New York Times och CNN som gått igenom materialet, menar att allt tyder på att det är korrekt. 

Maduro har tidigare beskrivit Venezuelas valsystem som det bästa i världen; ett datoriserat system som när röstningen är klar också printar ut kopior med QR-kod som undertecknas av funktionärer och observatörer som alla har rätt att få ett exemplar. Samtidigt skickas samma uppgifter till den centrala valmyndigheten. Enligt valmyndighetens ordförande Elvis Amoroso var det just för att sabotera översändandet av uppgifterna som cyberattacken, styrd från Nordmakedonien, sattes in. Förutom att det inte finns några som helst bevis för någon cyberattack, vare sig från Nordmakedonien eller någon annanstans, så finns alltså resultaten från alla valurnor upptryckta och samlade på valmyndighetens centrala kontor i Caracas och lätta att visa.

Att oppositionen lyckats säkra 83 procent av protokollen beror på att den hade mobiliserat 90 000 observatörer, som genomgått kurser i hur valsystemet fungerar och vad lagarna säger, och som fanns närvarande i praktiskt taget alla vallokaler. Men den avgörande orsaken till att de lyckades var att de soldater som övervakade vallokalerna inte lydde de order de fått som gick ut på att hindra oppositionens observatörer att få tillgång till protokollen.

På en del håll kördes visserligen oppositionens observatörer ut eller låstes in på toaletter. Men i de allra flesta vallokaler hjälpte istället soldaterna till för att garantera att alla observatörer fick sin kopia av protokollet, såsom lagen föreskriver. 

Sammanlagt rör det sig om 30 025 valurnor, vars printade protokoll undertecknades av sammanlagt 180 150 personer – funktionärer, observatörer och vittnen från både oppositionen och regeringen. Att ersätta alla dessa protokoll med falska, som Maduro hävdar att oppositionen gjort och som en del misstänker att regimen, med kinesisk hjälp, försöker göra, är näst intill omöjligt. Men dessutom finns alltså de tusentals soldaterna som fanns i vallokalerna som levande vittnen. 

Förmodligen är det de som idag orsakar regimen störst rädsla.

Maduro brukar beskriva sin regering som en perfekt civil-militär-polisiär allians. Förutom att militären har stora egna ekonomiska intressen, allt från tv-bolag till gruvor, så finns det uppemot 2 000 generaler. Allt i syfte att surra deras lojalitet till regimen. Men samtidigt som de höga officerarna samlar privilegier på hög, så lever de lägre officerarna och vanliga soldater i samma misär som de flesta vanliga venezulaner.

Maduro och hans innersta krets är säkert medvetna om att de soldater som samarbetade med oppositionen under valdagen i ett givet läge kan bli den gnista som tänder den krutdurk som Venezuela riskerar att bli om inte konflikten om valresultatet får en lösning.

Att Kuba och Nicaragua inte väntade på några valprotokoll för att erkänna Nicolas Maduros seger var inte oväntat. Att Honduras och Bolivia också gjorde det är svårare att förstå. Att Kina och Ryssland gjorde det har med deras egna geopolitiska intressen att göra.

Men också inom den latinamerikanska vänstern var det många som erkände Maduros seger och gärna upprepar hans anklagelser om fascistiska oligarker som med USA:s stöd försökte göra en kupp. Lulas arbetarparti, PT, gjorde det. Liksom Chiles kommunistparti som sitter med i Gabriel Boric regering. 

En av de whatsapp-grupper jag är med i består främst av gamla medlemmar i MIR och andra mer eller mindre bortglömda revolutionära vänstergrupper. Också där ekar anklagelserna om imperialistiska kuppförsök, fascister och att Edmundo Gonzalez i själva verket är CIA-agent. Det har nog inte bara att göra med logiken ”min fiendes fiende är min vän” eller med nostalgiska minnen från tiden innan revolutionen blev auktoritär förtryckare, som i Nicaragua och Kuba, utan också med oförmågan att kunna erkänna ett nederlag eller ens en enkel förlust.

Det är något Lula har visat att han kan. Liksom Petro och Boric. Och ju längre tiden går desto mer hörs ifrågasättanden också inifrån de partier som först stödde Maduro. Det beror mycket på att en stor del av den venezulanska vänstern, till exempel kommunistpartiet, som tidigare stödde Maduro nu vänt sig emot honom. Miljiontals av dem som röstade på Edmundo González beskriver sig som ”chavistas” eller ”ex-chavistas”. De kommer att spela en central roll i den debatt inom den latinamerikanska vänstern som redan börjat märkas. 

För en stor del av den latinamerikanska vänster finns fortfarande inga nederlag, inga förluster, bara fiender som konspirerar.

Men för en stor del av den latinamerikanska vänster finns fortfarande inga nederlag, inga förluster, bara fiender som konspirerar. Daniel Ortegas enda självkritik är att han lämnade ifrån sig makten när han 1990 förlorade valet mot Violeta Chamorro: 

– Har man tagit makten, lämnar man den inte ifrån sig.

Visdomsord från Ortega som Maduro tagit till sig. Och som bidrar till att gräva den latinamerikanska vänsterns grav.

Lula sa nyligen att Maduro är skyldig världen en förklaring.

Frågan är vad han, och Latinamerikas övriga vänster, gör om förklaringen uteblir?