Men det är bara att ingen vet vem det blir.
Edmundo González, som enligt all tillgängliga information, vann en överlägsen seger i presidentvalet i juli men nu befinner sig i exil i Spanien, hävdar bestämt att han ska vara i Caracas den 10 januari för att svära presidenteden. Den nuvarande presidenten Nicolas Maduro, som valmyndigheten utsåg till segrare utan att visa några röstprotokoll vilket lagen kräver, hånar den 75-årige González och lovar att sätta honom i fängelse för förräderi så snart han sätter foten på venezulansk mark.
– Edmundo, du kommer att hamna i historiens sophink, hånar han.
Trump har varit uppseendeväckande tyst.
Edmundo González har svarat med att han är “moraliskt beredd” att hamna i fängelse och att han tänker komma oavsett alla hot.
USA och EU har erkänt Edmundo González som Venezuelas president. Det har också Donald Trumps utrikesminister Marco Rubio gjort. Han själv däremot har varit uppseendeväckande tyst. I privata sammanhang har han istället uttryckt en viss beundran för Maduro och beskrivit honom som “en stark man”, typ Vladimir Putin och han själv.
Under sin förra presidentperiod drev Trump en hård linje mot Maduro inte bara med skärpta sanktioner, utan med tillsättandet av en parallell president, Juan Guaidió, som han fick en stor del av världens länder, bland annat Sverige, att erkänna som Venezuelas rättmätige president. Men Guadió blev ett stort fiasko. Liksom de invasionsförsök som på olika sätt också stöddes av USA.
Trump har sagt att Venezuela var hans största utrikespolitiska misslyckande. Han skyller på sina dåvarande medarbetare som, menar han, grovt underskattade Maduros styrka. Mycket tyder på att Trump inte vill göra samma misstag den här gången. Och Maduro hoppas att Trump värderar den venezulanska oljan mer än Edmundo González.
Men Edmundo González är inte, som Guaidó var, en pappfigur. Han är den som venezulanerna faktiskt valde till president. Att helt förbigå honom är omöjligt. Men Maduro hoppas att det faktum att den rörelse som bar fram Edmundo González och som leds av Maria Corina, som själv inte fick ställa upp som kandidat, har tappat kraft på senare tid ska påverka Trump.
Den 1 december hade Maria Corina uppmanat till en omfattande och världsomspännande protest mot Maduro. Det förekom protester både i Venezuela och på andra håll i världen, men de var ganska små och närmast symboliska. Inte alls som de ursinniga massor som intog gatorna i Caracas och andra städer efter valfusket den 28 juli.
Men repressionen då – med över 2 000 gripna och flera dödade – födde en djup rädsla. Edmundo González är i exil och Maria Corina lever underjordiskt. Förföljelsen av oppositionella är konstant, även om nyligen en mindre grupp politiska fångar släpptes.
Att demonstrationerna den 1 december inte blev så omfattande som väntat innebär inte att oppositionen mot Maduro upphört. Men den lever ett alltmer undanskymt liv. Rädslan har ersatt entusiasmen. Förhoppningarna på förändringar har glidit undan, nu handlar det om att få ihop det dag för dag. Det förstärks av att rörelsens ledare inte längre är synliga.
En annan bidragande orsak är också att många av dem som röstade på González mer röstade mot Maduro än för González. Det politiska projekt som höll ihop rörelsen var att få bort Maduro och hans gäng, men i övrigt var det lite oklart vad González står för. Det gäller än mer för Corina som visade både mod och kraftfullhet under valkampanjen och som entusiasmerade många människor. Men hennes goda relationer med Argentinas Javier Milei och andra ledande högerrepresentanter har skapat förvirring. Och istället för att fortsätta kämpa för att valresultatet ska respekteras har många packat sina väskor och gett sig iväg, som miljoner andra venezulaner före dem.
Regimen har byggt en mur av lagar kring sig.
Häromdagen antog dessutom det venezulanska parlamentet, efter expressbehandling, en ny lag, ley Simon Bolivar, som innebär att den som stödjer internationella sanktioner mot Venezuela är landsförrädare som kan dömas till över 30 års fängelse. Regimen har byggt en mur av lagar kring sig som i princip omöjliggör nästan all opposition.
Maduro hoppas att Trump ska uppfatta det som uttryck för att han är en “stark man”, inte en odemokratisk förtryckare. Det låter som en hopplös uppgift. Men är det kanske inte.
Det finns flera initiativ för att få igång någon slags förhandlingar som kan leda till en fredlig övergång. Det ryktas också intensivt om motsättningar inom regimens ledande skikt. I dagarna beslutade FN:s kommission för mänskliga rättigheter att genomföra en grundlig undersökning av valresultatet som den tror kan få “historiska påföljder”. Maria Corina har flera gånger sagt att hon är säker på att Trump ska hjälpa till att tvinga Maduro att erkänna valresultatet. Och hon hävdar att Maduro är “livrädd för vad Trump ska göra”.
Det är han kanske också.
Ändå menar många att det är ganska troligt är att Maduro än en gång svär presidenteden den 10 januari och att Edmundo González blir kvar i exilen och Maria Corina på sitt underjordiska gömställe.
Och att det till stor del skulle bero på Trump.
Nicolas Maduro var snabb med att gratulera Trump till hans seger. Han gjorde det med överraskande entusiasm och sa att han hoppades att det skulle bli början till ett nytt förhållande, smidigare och mer produktivt än det som rådde under Trumps förra presidentperiod. Maduros senaste gest var att erbjuda samarbete i kampen mot den organiserade brottsligheten där “vi har ackumulerat stor erfarenhet”.
Trump har vid några tillfällen erkännande sagt att Caracas numera är en av de säkraste städerna i Amerika och att han själv skulle kunna tänka sig att bo där. I och för sig har han samtidigt, med en blandning av ironi och aningen av beundran, sagt att säkerheten beror på att Maduro skickat alla kriminella till USA.
Det är sant att det kriminella våldet i Venezuela har minskat de senaste åren. “Vi har befriat Venezuela från de kriminella gängen”, påstår Maduro. Men det beror mindre på effektivt polisarbete som på att stora delar av de kriminella nätverken faktiskt har emigrerat. Inte framför allt till USA utan till latinamerikanska länder som Colombia, Peru och Chile.
I USA finns drygt 700 000 illegala venezulanska migranter. Försöken att deportera både kriminella och vanliga illegala migranter har hittills stoppats därför att Maduros regim helt enkelt inte tar emot dem.
Men nu har Maduro sträckt ut en hjälpande hand till Trump – han lovar att ta emot alla utvisade migranter i utbyte mot att Trump upphäver sanktionerna mot oljeindustrin.
Det är ett förslag som också har stöd hos många ledande företagsledare i USA som står Trump nära. Under den senaste tiden har en ström av företagardelegationer från USA besökt Caracas och haft möten med Maduro.
En överenskommelse som många skulle applådera. Utom dem som tror på demokratin.
Den venezulanska oljeindustrin är körd i botten. Men med USA:s hjälp skulle den snart kunna lyfta. Och åter förse USA med billig olja. En överenskommelse som många skulle applådera. Utom dem som tror på demokratin.
Men i det manus som Maduro hoppas att Trump ska följa väger ett valfusk lätt mot möjligheten att få tillgång världens största oljereserver näst intill nästgårds?
Det är högt spel.
Om Trump istället för att följa manuset, river det i bitar, vad händer då?
Corina har nog rätt i att Maduro är rädd för vad Trump ska ta sig för. Men än så länge tror han att Trump faktiskt ska bli hans främsta allierade i Amerika. Helt enkelt för att han skulle tjäna på det.
