Istället har riksåklagaren utfärdat arresteringsorder för “konspiration” mot den 75-årige motkandidaten Edmundo González Urrutia, som nu tvingats söka asyl i Spanien. ”Konspirationen”, plus ytterligare fyra åtalspunkter, består i att oppositionen har publicerat alla de valprotokoll som man lyckats samla ihop, över 83 procent. Och dessa visar att Nicolás Maduro led ett katastrofalt nederlag. Uppemot 70 procent av väljarna ska ha röstat på González. Inte så mycket för att de stödde hans program, som för att få bort Maduro. Detaljerade genomgångar visar att Maduro förlorade stort också i områden som brukar beskrivas som ”chavistas”.

Men alla legala formaliteter kring valet har regimen nu sopat under mattan. Nu är det andra saker som gäller. Till exempel att återigen hävda att det elektriska systemet utsatts för massiva “fascistiska och imperialistiska” sabotage som förklaring till de återkommande elavbrotten. Att alla experter tålmodigt visat att det handlar om bristande underhåll och uppdateringar av systemet är inget Maduro eller någon annan i regeringens ens bryr sig om att svara på. Påståenden om konspirationer är regimens livsluft. Med konspirationer kan alla problem ursäktas. Och man slipper eget ansvar.

Med konspirationer kan alla problem ursäktas. Och man slipper eget ansvar.

Nyligen lovade Maduro att han “de kommande dagarna” ska avslöja “diaboliska planer” som den “fascistiska oppositionen” utarbetat och som avslöjats av de drygt 2 000 “terrorister” som gripits av polisen sedan valet. 

Men Maduro har också kommit med glädjebesked: 

– Jag har bestämt att tidigarelägga julen till den 1 oktober i år, meddelade han nöjt i sitt veckovisa tv-program medan den inbjudna publiken förtjust applåderade. 

– Som tack för ert stöd kan folket börja fira julen i glädje, fred och trygghet redan om en månad.

Med julpynt på gatorna, festiviteter i parkerna och tv-program med sjungande jultomtar under tre månader innan den riktiga julen, ska valfusk, elavbrott, repression och miserabla löner glömmas bort.

Venezuela är bara det mest lysande exemplet på den utdragna harakiri som tycks pågå i de länder som definierar sig som anhängare till “det 21:a århundradets socialism”. 

En föraning om vad som kan komma att hända i Venezuela pågår redan i Nicaragua där presidentparet Daniel Ortega och Rosario Murillo nu genomför omfattande utrensningar av tidigare nära medarbetare. Daniel Ortegas bror Humberto sitter i husarrest sedan en dryg månad. Nyligen avskedades den långvarige chefen för Daniel Ortegas livvaktsstyrka. Rättsväsendet och polisen har också drabbats av utrensningar utan några förklaringar och trots att de sedan lång tid redan står direkt under presidentparets kontroll. 

Senast anklagades en grupp sandinistiska intellektuella, med sonen till FSLN:s grundare Carlos Fonseca o spetsen, för stöld och dömdes till husarrest i väntan på rättegång. Deras egentliga brott var att de hade en Whatsapp-grupp, ”la Comuna”, där de diskuterade politiska frågor utifrån ett marxistiskt perspektiv. Att de alltid stått på presidentparets sida spelar ingen roll – bara misstanken att de någon gång skulle kunna börja presentera en kritik mot regimen är tillräckligt. 

För att riktigt visa sitt stöd till Nicolás Maduro erbjöd sig Ortega nyligen att skicka “combatientes sandinistas” till Venezuela för att hjälpa till att slå ner “fascisternas kuppförsök”. 

En bieffekt av hans uppslutning bakom Maduro är att Ortega samtidigt har hamnat i verbalt krig med Gustavo Petro och Lula da Silva. Han till och med utvisade Brasiliens ambassadör för att han inte infunnit sig till firandet av 45-årsdagen av segern mot Somoza. Lula svarade med att utvisa Nicaraguas ambassadör i Brasilia. De tidigare hyfsat varma kontakterna och känslan av någon slags ideologisk gemenskap har förvandlats till is. Att 135 politiska fångar överraskande frigavs i torsdags förändrar inte det. Snarare är det en påminnelse om att fängelserna i Nicaragua fortfarande är fyllda av politiska fångar. De som frigavs skickades, i vanlig ordning, ut i exil, i det här fallet till Guatemala.

Inte bara Maduros och Ortegas världar är befolkade av illasinnade kuppmakare och sabotörer. Honduras president Xiomara Castros värld är det också. Hon hävdar att en kupp håller på att planeras i syfte att splittra de väpnade styrkorna. Det hela började med att USA:s ambassadör i Tegucigalpa kritiserade att Honduras arméchef och försvarsminister, som råkar vara son till Xiomara Castros svåger, hade ett långt möte Venezuelas försvarsminister, generalen Vladimir Padrino, en av dem i maktens innersta cirkel som står Maduro närmast. 

Som ett svar på kritiken upphävde Xiomara Castro det utlämningsavtal som finns mellan Honduras och USA och som var förutsättningen för att hon skulle kunna utlämna sin föregångare Orlando Hernández som nyligen dömdes till 45 års fängelse i USA för narkotikabrott. Men snart visade det sig att där bakom fanns andra skäl, som hade att göra med en video från 2013 som blev känd ungefär samtidigt. I den visas Xiomara Castros svåger Carlos Zelaya, bror till hennes make Manuel Zelaya, tidigare president som blev avsatt i en kupp 2009, i ett möte med välkända honduranska knarkmaffiosos. Carlos Zelaya försvarade sig med att han lurats till mötet och att han trodde att det var affärsmän som ville hjälpa till att finansiera den förestående valkampanjen, inte narcos. En tunn ursäkt som dementeras av det videon visar och som heller ingen tror på och som snarare utvidgade misstankarna att gälla även Manuel Zelaya.

Xiomara Castro reagerade och lovade att slå hårt mot alla politiker som har något ihop med knarksyndikaten. Carlos Zelaya som var talman i kongressen avgick liksom hans son försvarsministern. Familjen Zelaya tillhör Honduras oligarki och den region där den har sina rötter har sedan länge varit en narcoregion. 

Xiomara Castros regering präglas dessutom av nepotism, där många släktingar, inte bara hennes svåger och dennes son, sitter på nyckelposter. Men även om flera av dem nu misstänks för samröre med knarkmaffian så innebär upphävandet av utlämningsavtalet med USA att de åtminstone slipper att hamna i amerikanskt fängelse, som Orlando Hernández. Xiomara Castros varning för en kupp har en desperat klang och liknar bra mycket ett försök att lägga locket på. Men det lär knappast bromsa den politiska kris hon hamnat i och inte längre tycks kunna kontrollera.

Också i Bolivia pågår en slags politisk harakiri som har att göra med inbördeskriget mellan president Luis Arce och Evo Morales, som båda har ambitioner att kontrollera regeringspartiet Mas och vara dess kandidat i nästa års presidentval. Mas (Movimiento al Socialismo) gav, när det bildades 1997 av den gamle gruvarbetarledaren Filemón Escóbar, politiken i Bolivia en helt ny dynamik. För första gången inkluderas ursprungsbefolkningen i massiv omfattning vilket har ritat om hela den politiska kartan i Bolivia. 

Luis Arce, som varit  framgångsrik ekonomiminister i Evo Morales regeringar, utsågs av honom till partiets kandidat i det senaste valet. Men idag behandlar de varandra som fiender. För bara någon vecka sedan uteslöts Luis Arce och hans vicepresident David Choquehuanca från Mas av den fraktion som leds av Evo Morales. Trots att den politiska oppositionen varit mer eller mindre lamslagen av Mas långa dominans, tycks partiet nu vara på väg att på egen hand, utan någon hjälp av “fientliga konspirationer”, slå sönder det. 

Talet om “det 21a århundradets socialism”, som både Luis Arce och Evo Morales ofta ägnar sig åt, uppfattas av majoriteten bolivianer allt mer som ord som ekar av tomhet. Och att Arce och Morales slåss om vem som är mest kompromisslös i sitt stöd till Nicolás Maduro gör dem inte mer trovärdiga, snarare mindre. 

Att den politiska krisen går hand i hand med en ekonomisk höjer knappast humöret och den kollektiva och internationellt beundrade massrörelse som Mas representerade håller allt snabbare på att förvandlas till en arkipelag av politiska öar där var och en överlever så gott den kan. Att Filemón Escóbar, innan han dog 2017, uteslöts från det parti han själv bildat därför att han kritiserade Evo Morales politiska narcissism, var en föraning om att det skulle kunna sluta riktigt illa.

Det var den kubanska revolutionen som var Hugo Chavez stora inspirationskälla när han proklamerade “det 21a århundradets socialism”. Tack vare de enorma oljeinkomsterna under 2000-talets början kunde han också hjälpa först Fidel och sedan Raul Castro att lyfta Kuba ur det hål landet hamnat i efter Sovjetblockets sammanbrott. “Kuba”, sa Hugo Chavez “är ett hav av lycka”. Med det “21a århundradets socialism” skulle Venezuela också bli det.

Sluter upp bakom Maduros monumentala valfusk, det kanske värsta i Latinamerikas historia. 

Men idag är Kuba tillbaka i ett hål. Till och med värre än det tidigare. Och Venezuela har inte längre några gigantiska oljeinkomster. Framtiden för allt fler människor i både Venezuela och på Kuba ligger i att dra. Från Venezuela har över sju miljoner emigrerat de senaste tio åren och fler lär det bli om Maduro sitter kvar. På Kuba har bara mellan 2022 och 2023 befolkningen minskat med 18 procent på grund av emigration. Det som en gång var den lysande fyren för alla de som strävade efter att bygga socialism i Latinamerika har, med aningen av överdrift, förvandlats till ett demolerat och ödsligt land, befolkat av gamlingar. 

Det mest tragiska i hela den här historien är att alla de länder som bekänner sig till “21a århundradets socialism” sluter upp bakom Maduros monumentala valfusk, det kanske värsta i Latinamerikas historia. För alla de miljoner latinamerikaner som fortfarande tror på socialismen som vägen till en bättre och mer rättvis värld är det ett förräderi. De är beredda att ursäkta mycket, inte minst på grund av USA:s sanktioner. Men att Maduro så suveränt ger fullkomligt fan i folkviljan kan inte ursäktas, ens med USA:s sanktioner. Och det har naturligtvis inget med socialism att göra. Vare sig “det 21a århundradets” eller någon annan. 

Att fira jul i tre månader kan inte dölja det.

Men det visar på behovet av att återerövra de stulna orden.