Därför är det så sorgligt att konstatera att han har förvandlats till en slags maktens hovnarr.

Den en och en halv timme långa tv-intervju han gjorde med Nicolas Maduro häromdagen var en antites till allt det Ramonet tidigare stod för – ett rövslickande utan like. Inga kritiska frågor, inga följdfrågor, överhuvudtaget inga frågor alls, mest en slags fumliga ingresser till de små väl förberedda föredrag som utgjorde Maduros svar. Och enligt dem var allt frid och fröjd i Venezuela sen de “fascistiska kuppförsöken” slagits ner. Att “de fascistiska kuppförsöken” var detsamma som att oppositionen publicerat valprotokoll i original som visade att Maduros motståndare i presidentvalet i juli, Edmundo González, fått dubbelt så många röster var inget som Ramonet tyckte var värt att fördjupa sig i.

Ramonet lyckades också få det till att den blygsamma ekonomiska normalisering som skett de senaste två åren var att likna vid “ett ekonomiskt under”. Att Venezuelas BNP innan dess minskat med över 70 procent sen Maduro kom till makten, vilket innebär att det skulle ta dussintals år med den tillväxt som varit de senaste två åren för att komma till samma nivå som 2013, var enligt Ramonet inte heller värt att diskutera. 

Belöning på 100 000 dollar

Ramonets årliga intervju med Maduro på årets första dag var viktigare än annars eftersom intervjun ingår i kampanjen för att tvätta bort stämpeln om valfusk. I morgon fredag svärs Venezuelas nye president in och planen är att förvandla dagen till en folkfest. Men lika lite som Maduros beslut att tidigarelägga julen några månader hade någon vidare effekt för att öka hans popularitet, är det osäkert om Ramonets tidigare prestige räcker så långt. 

Att Ramonet numera spelar hovnarrens roll visade han också i en intervju med Kubas president Miguel Diaz-Canel nyligen. För att inte tala om hans 600-sidiga intervjubok med Fidel Castro. Just därför fungerar det heller inte särskilt bra att utnyttja Ramonet som verktyg för att nå ut med sitt budskap – dels för att allt det som makthavarna säger i intervjuerna har de redan sagt tidigare och dels därför att inget är tråkigare än en intervjuare som inte frågar.  

Även Maduros motståndare i valet, Edmundo González, har inlett en kampanj för att svära presidenteden i morgon. Han har lovat en överraskning och att han ska vara i Venezuela, trots att regimen utlyst en belöning på 100 000 dollar till den som kan ge uppgifter som leder till hans gripande. Men Edmundo González håller sig inte gömd. Under julen har han besökt olika latinamerikanska länder för att få stöd för sin sak. Resan ska avslutas i USA med ett möte med Joe Biden.

Kanske var det ett misstag att den förste som González besökte var Argentinas president Javier Milei. Venezolanska flyktingar i Buenos Aires menade att besöket mer gagnade Milei än dem. Milei och Maduro är varandras favoritfiender och tävlar i förolämpningar. Att Venezuela nyligen grep en argentinsk gränspolis som skulle besöka sin hustru och sin son i Venezuela och anklagar honom för att vara spjutspetsen i en konspiration ledd av Milei har höjt tonläget ytterligare. Men Milei är inte väl sedd i Latinamerika och att kopplas ihop med honom är att ge Maduro näring när han anklagar González för att vara en reaktionär fascist. 

Folkfest eller dramatik

Helst skulle förmodligen González ha velat besöka Lula da Silva i Brasilien, Gustavo Petro i Colombia, Gabriel Boric i Chile och Claudia Scheinbaum i Mexiko, men alla de har på olika sätt markerat att de inte ställer upp. Alla tre länderna kommer att skicka representanter till Maduros invigning, om än på mycket låg nivå. För även om alla är kritiska till Maduro och har krävt att han ska uppfylla sitt löfte om att publicera valprotokollen (vilket han inte kan eftersom de visar att han förlorade), så vill de bibehålla relationerna med Venezuela utan att för den skull erkänna Maduros legitimitet. Framför allt gäller det Colombia som har en lång och komplicerad gräns till Venezuela och dessutom över två miljoner venezolanska flyktingar.

Ingen vet vad som kommer hända under installationen. Maduros inrikesminister Diosdado Cabello har mobiliserat militära elitstyrkor till Caracas, samtidigt som det regerande socialistpartiet arbetar för att fylla gatorna med supportrar. Förutom den entusiasm som fortfarande existerar om än i avtagande, finns andra metoder att mobilisera – inte minst matpaketet Clap som man kan bli av med om man inte följer uppmaningen. Men att det inte är lika lätt som det brukade vara visades kring nyår. Då hade Maduro utlovat en stor fest kring presidentpalatset Miraflores; mängder av både nationella och internationella musikgrupper hade kontrakterats och Maduro utlovade nyårsmiddag. Trots det var det bara ett kvarter som fylldes av publik. 

Mobiliserar från underjorden

Flera “colectivos”, kvartersbaserade självförsvarsgrupper som ibland är beväpnade och som brukar fungera som regimens stödtrupper, har markerat att de inte kommer att mobilisera till installationen. Men att ens tveka om Maduros seger beskrivs som ett förräderi och kan leda till fängelse. Och på senare tid har det förekommit utrensningar och omplaceringar inom militär och polis som tyder på att paranoian ligger på lut. 

Även om de flesta av de drygt 2000 som fängslades i samband med protestdemonstrationerna efter valet i juli nu har släppts, så har rädslan rotat sig. Rädslan är den största svårigheten för oppositionen att mobilisera till installationen. Den verkliga ledaren Maria Corina Machado, som inte fick ställa upp som kandidat och därför utsåg Edmundo González till sin ersättare och som nu lever underjordiskt, har lagt ut videos på sociala medier där hon försökte entusiasmera alla oppositionella att delta i mobiliseringar under torsdagen för att visa Edmundo Gonzales sitt stöd. 

Hoppas på Joe Biden

Det finns de som spekulerar i att Joe Biden som ett sista drastiskt drag innan Donald Trump skulle backa Edmundo González med trupper. Ett avtal som han nyligen undertecknade med Venezuelas granne Trinidad-Tobago och som rymmer möjligheten att placera amerikanska trupper på den karibiska ön, skulle kunna tyda på det. Men det är knappast troligt. Och skulle Edmundo González lyckas ta sig in i landet och oppositionen lyckas hålla någon slags ceremoni där han svär presidenteden, skulle det knappast lösa några problem, bara fördjupa de som redan finns.

I själva verket är allt oklart i Caracas. Och även om opinionsmätningar visar att Edmundo Gonzalez har betydligt större stöd än Maduro, så visar de också att de allra flesta venezolaner är dödligt trötta på politiken och bara vill leva sina liv i lugn och ro. De tror inte på de ljusa framtidsvisioner som Ignacio Ramonet uppmuntrar Nicolas Maduro att måla upp i sin intervju med honom. Men de tror inte heller på att Edmundo Gonzalez och Maria Corina Machado kan förändra allt till det bättre. 

De vet dessutom att i Venezuela rör sig ingenting utan militärens samtycke. Så har det alltid varit. Och även om det förekommit utrensningar och att uppemot 150 militärer sitter fängslade, så tyder allt på att militären står bakom Maduro. Formellt för att “försvara revolutionen”, i praktiken för att försvara sina privilegier. Någon revolution var det länge sen man kunde se i Venezuela.

Men devisen från Porto Alegre lever ändå kvar; visst måste en annan värld vara möjlig! Men det är definitivt inte Venezuela, även om Ignacio Ramonet tycks mena det.