Över femtio höga funktionärer, alla av oklar anledning klädda i oranga overaller, ställdes häromdagen inför rätta i Caracas. Det är de som hittills har gripits av den speciella antikorruptions­polis som presenterades för allmänheten samtidigt som Maduro lanserade sin kampanj. Riksåklagaren Tarek William Saab har sagt att ytterligare ett par hundra finns på listan av misstänkta. Och Nicolas Maduro har betonat att ”detta är bara början”.

Bland de gripna finns direktörer på statliga företag, guvernörer och parlamentsledamöter. Det gemensamma för dem är deras nära band med oljeministern Tareck El Aissami, en av regimens mäktigaste män. El Aissami själv lämnade via Twitter in sin avskedsansökan ”för att inte stå i vägen” och har inte setts till sen dess. Det ryktas om att han flugit till Syrien, att han gömmer sig på en lyxjakt någonstans i Karibien, att han sitter inlåst på ett hemligt fängelse, men det troligaste är att han ligger lågt någonstans i Caracas i väntan på hur det hela ska utvecklas.

Ministrar har försvunnit

Det är inte första gången intern maktkamp har lett till att högt uppsatta ledare inom ”chavismen” försvunnit. Men Tareck El Aissami har många hållhakar på Maduro och syftet den här gången är inte så mycket att stärka den egna makten, som att visa Washington att han menar allvar med kampen mot korruption. Dessutom har korruptionen vuxit till sådana dimensioner, större än Maduro själv kunnat föreställa sig, att den redan bräckliga ekonomin befinner sig i dödsryckningar.

Enligt en undersökning av Reuters som nyligen publicerades har minst 3 000 miljoner dollar i betalning för den venezuelanska oljan aldrig kommit fram till det statliga oljebolaget Pdvsa, utan ”försvunnit” på vägen.

Nicolas Maduro har visserligen skrutit med att han har fått bukt med hyperinflationen och att ekonomin börjat växa igen.

– Vi är värda ett Nobelpris, ­utropade han till och med i ett anfall av eufori.

Men Maduro är väl ­medveten om att tillväxten mest är en chimär. Även om det inte längre råder hyperinflation, så uppgick inflationen till sammanlagt 305 procent under förra året, en av de högsta i världen och överlägset högst i Latinamerika.

– Vi skulle behöva växa med 400 procent för att kunna tala om återhämtning, påpekar den marxistiske venezuelanske ekonomen Manuel Sutherland.

”En känsla av att ha blivit lurad”

Men något har ändå ­förändrats. Köerna är borta, liksom varu­bristen. Upphävandet av priskontroll, dollariseringen av ekonomin och slopandet av importtullar har aktiverat delar av ekonomin. Problemet är priserna. Och lönerna som inte räcker. Lärare, sjukvårdspersonal och pensionärer har börjat protestera i allt större utsträckning. Någon miljon lever i lyx. För dem leker livet. Men bland de övriga 20 miljoner människorna växer missnöjet. Liksom också en känsla av att ha blivit lurad.

– Istället för socialism, har Maduro infört råkapitalism, säger Manuel Sutherland. Och, betonar han, problemen började inte med USA:s sanktioner, utan långt innan.

Omvärlden reagerar positivt

Gruppen kring El Aissami är exempel på de nya oligarkerna som nu, åtminstone delvis, ställs till svars. En anledning till att Maduro utlöste sin antikorruptionskampanj just nu är en rapport som nyligen publicerades av International Transparency. Rapporten beskriver Venezuela som Amerikas mest korrupta land och det 177:e mest korrupta av 180 undersökta länder i hela världen. Till det kommer att den internationella domstolen i Haag bekräftat att undersökningen av Maduro för brott mot mänskligheten fortsätter. En annan detalj i sammanhanget är den arresteringsorder mot Maduro för droghandel och pengatvätt som USA:s dåvarande riksåklagare William Barr utfärdade för tre år sen, då han också utfäste en belöning på 15 miljoner dollar för gripandet av Maduro. Också Tareck El Aissam har en belöning på 10 miljoner hängandes över sig.

Maduro har med andra ord höga odds emot sig. Därför måste hans antikorruptionskampanj vara trovärdig. Och hittills har han faktiskt varit relativt framgångsrik. Han har fått beröm av Washington. Och att Joe Biden dessutom visat sig positiv till det initiativ om en internationell konferens om Venezuela som Colombias president Gustavo Petro nyligen lanserade är också ett gott tecken.

”Ändamålet helgar medlen”

Nästa år hålls presidentval i Venezuela och även om Maduro har stort inflytande över val­processen och oppositionen i vanlig ordning är splittrad, så kan han inte vara säker. Han måste få ekonomin att lyfta på riktigt för att folk ska kunna tillfredsställa sina mest basala behov. Men för det behöver han internationella krediter och investeringar. Och för att få det måste USA häva sina sanktioner. Därför är det möjligt att ­Maduros antikorruptionskampanj inte bara är en manöver, utan att den kommer att slå hårt, även om det innebär risker för honom själv. Men han vet också att USA behöver den venezuelanska oljan och att Jose Biden är beredd att gå honom mötes om han bara visar lite god vilja. Det är just det antikorruptions­kampanjen handlar om.

Men så är det det här med Vladimiro Putin.

När kriget mot Ukraina började ställde Maduro helhjärtat upp på Putins sida. Han stödjer fortfarande den ryske ledaren och beskriver honom som offer för västs aggression. Men det har skett en viss förskjutning och nu finns nästan ett vädjande tonfall hos Maduro och han talar helst om förhandlingar som lösning på konflikten.

Maduro vet att relationen med Putin komplicerar förhandlingsläget med Washington. Men en överlevare är pragmatisk. Inte ens lappkast är omöjliga. Ändamålet helgar medlen, även med risk att anklagas för förräderi.