Året var 2019 och Emmanuel Macron ställde upp på en exklusiv intervju med The Economist.
– Amerika vänder ryggen till det europeiska projektet, det är dags att vakna upp, varnade han.
Och sedan toppade han det genom att kalla försvarsalliansen Nato “hjärndöd” – vilket gjorde intervjun till en politisk megasnackis. Han sa att det vi ser nu är att vi inte längre kan lita på USA som en allierad, att Europa står vid avgrundens brant.
Det han ville var att Europa skulle enas och rusta upp för sin säkerhet.
Har inte Europas rygg
Utvecklingen i Ukraina och USA idag gör det skriande uppenbart att Emmanuel Macron i flera avseenden hade rätt. USA har inte längre Europas rygg mot Ryssland. På säkerhetskonferensen i München förra veckan skällde USA:s vice-president JD Vance ut europeiska ledare för påstått bristande yttrandefrihet och demokrati alltmedan USA:s Ukraina-utsände Keith Kellogg meddelade att Europa inte har en plats vid fredsförhandlingarna med Ryssland, och försvarsminister Peter Hegseth var tydlig med att varken Ukraina eller Europa kan räkna med USA:s uppbackning vid vapenvila – det får vi sköta själva.
Det är som att han väntat på det här ögonblicket ända sedan han först blev president.
Sammantaget försatte uttalandena Europa i ett slags chocktillstånd. Eller i förlamning, som direktören för Utrikespolitiska institutet, Jakob Hallgren, uttryckte saken i Ekot.
Vill inta ledarposition
Men Emmanuel Macron är inte förlamad. Det är som att han väntat på det här ögonblicket ända sedan han först blev president. Han nöjer sig minsann inte med att skrocka “vad var det jag sa” – han visar omedelbar handlingskraft.
I måndags kallade han europeiska ledare till ett blixtinsatt krismöte i Paris – Storbritannien Tyskland, Italien, Polen, Nederländerna och Danmarks ledare (som företrädde även Sverige) stod på gästlistan. Det hölls ingen presskonferens efteråt men president Macron skrev ett pressmeddelande som publicerades på sociala medier:
“Vi är övertygade om att européer måste investera i sin säkerhet och sitt försvar bättre, mer och tillsammans – både för idag och för framtiden.”
Han hävdade vidare att “européer” nu vill påskynda genomförandet av sin egen agenda för suveränitet, säkerhet och konkurrenskraft och att han kommer att fortsätta dessa diskussioner under de kommande dagarna.
Och det är Frankrike som intar ledarpositionen
Tredje största kärnvapenmakten
Redan Macrons invigningsceremoni 2017 visade denna ambition: EU-flaggan hissades och han gjorde en lång vandring genom centrala Paris till tonerna av EU-hymnen “Ode till glädjen”. Och i sitt första linjetal var det ett starkare och mer självständigt Europa han talade om.
I sitt andra linjetal förra året blev det tydligare hur Macron ser Frankrike som den fria världens nya ledare. Först upprepade han det han alltid sagt:
– USA har två prioriteringar. Sig själva, vilket är rimligt – och Kina. Inte Europa, påpekade han.
Sedan konkretiserade han: Europa bör skaffa sig ett “trovärdigt försvar mot ryska missiler”, genom att Europa enas och rustar upp tillsammans med gemensamma jättelån. Och, för att detta ska vara “trovärdigt” är Frankrikes nukleära avskräckningspotential avgörande, hävdade han.
Frankrike är nämligen världens tredje största kärnvapenmakt efter Ryssland och USA och det, menar Emmanuel Macron, är avgörande för Europas säkerhet och suveränitet.
Frankrike är inte Macron
Det tål att påminnas om att detta är ett väldigt franskt förhållningssätt – inte Emmanuel Macrons idé. Efter andra världskriget gick inte Frankrike med på att lita blint på USA som allierad. President Charles de Gaulle utvecklade en oberoende kärnvapendoktrin under 1960-talet för att säkerställa nationell suveränitet och inte vara beroende av USA eller Nato. Det resulterade i Frankrikes så kallade "Force de frappe" (Slagskraft) – det vill säga Frankrikes egna kärnvapenarsenal. De Gaulle ansåg av att Frankrike behövde ha kontroll över sina egna kärnvapenbeslut och drog därför Frankrike ur Natos militära kommandostruktur 1966.
Senare, 2009, återintegrerade president Nicolas Sarkozy Frankrike i Natos militära kommando men med en fortsatt oberoende kärnvapenarsenal – som Macron nu kan peka på när försvarsalliansen krackelerar.
Det är som att allt, om än i elfte timmen, nu går Macrons utpekade väg. Det finns bara ett krux: Macron är inte Frankrike. Han har inte sitt land med sig.
Hans politik har innehållit flera impopulära arbetsmarknadsformer samt en högt impopulär pensionsreform som drivits genom att runda parlamentet. Hans så kallade “separatismlag” och anammandet av en “invandringskritisk” retorik – samt politik, fick Nationellt samlings Marine Le Pen att kalla det “politisk seger”. Sammantaget har Macron inte alls förberett Frankrike för att vara Europas ledande, stabila kraft.
Melonis motvilliga medverkan
EU-parlamentsvalet förra året blev i Frankrike en högerextrem, EU-kritisk storseger. Macron reagerade med att omedelbart upplösa parlamentet och utlysa nyval, som en samlad vänster tog hem, i och för sig utan absolut majoritet men överlägset Macron liberala parti samt den traditionella högern. Vänstern togs det dock inte hänsyn tillI när det sedan var dags att utse premiärminister.
Plötsligt kan resten av Europa vara beroende av ett beskydd lett av Marine Le Pen eller hennes meningsfränder.
Framför allt stod det klart att Macrons politik inte hade stöd hos väljarna och de politiska kriserna har avlöst varandra sedan dess.
Europa kan snart ha slitit sig ur Trumps armar bara för att, om han får som han vill, kasta sig i Macrons. Men Macron är på väg ut. Och plötsligt kan resten av Europa vara beroende av ett beskydd lett av Marine Le Pen eller hennes meningsfränder.
Macron behöver lyckas övertyga om att han faktiskt ha ett haft rätt hela tiden. Och det är inte alls självklart att han lyckas. Inte ens bland de europeiska ledare som bjöds till Elysée-palatset i måndagen är enigheten på plats. Giorgia Meloni, som står ideologiskt nära Donald Trump, ville helst inte fotograferas på vad hon, enligt källor till franska tidningen Le Point, kallade ett “anti-Trumpmöte”. Hon ville vara med på videolänk men nekades.
Macron och Storbritanniens premiärminister Keith Starmer vill bägge skicka marktrupper till Ukraina men har inte med sig varken Polen eller Tyskland.
Och flera, som Tyskland, vill inte gå så lãngt att slutgiltigt konstatera att USA inte längre backar Europa. Detta är också Sveriges linje.
Ja, var fanns förresten Sverige i allt detta?
Vi fick finna oss i att representeras av Mette Fredriksen. Hon sa att “många, många saker” måste förtydligas innan Danmark är med på Frankrikes linje.
Frãgan är vilka alternativ som läggs på Europas bord?
