Men den stora frågan på kongressen är så klart inte Per Bolunds framtid, eller Lövins come back, utan vem som blir nästa språkrör. Det överskuggar alla andra frågor som också ska hanteras, som hur länge kärnkraften ska få leva, vilken inställning MP ska ha till Israel, och om MP ska verka för ett förbud för korta flygresor och skatt på lyxkonsumtion.

”Jag är ledsen men jag kommer inte säga något om språkrörsvalet”, säger ett kongressombud från Sotenäs när vi hamnar bredvid varandra på lunchen. Annat pratar han gärna om, som att ett ensidigt fördömande av Isreal är politiskt omöjligt, men inte vem som ska bli nästa ledare. Onödigt hemlighetsfullt kanske med tanke på att det nu är timmar kvar innan det ska avgöras. Men frågan är inte oladdad. För eller emot Helldén har blivit en vattendelare. Vilken sorts miljöpartist är du? Vilket lag är du på?

Riksdagsledamoten som jag möter i korridoren är diplomatisk. ”Jag kan leva med båda alternativen”. Den här riksdagsledamoten ska ju fortsätta jobba med Helldén oavsett hur det går så det är nog klokt att vara diplomatisk. Och kanske är även det ett tecken på att för stor tydlighet kan göra det mer svårmanövrerat i partiet framöver.

Grön ungdom däremot är varken hemlighetsfulla eller diplomatiska. De sveper in över kongressen och delar ut Pokémonkort med Magnus P Wåhlin (svaghet kyrkkaffe) och M&M-godisar med Märtas och Magnus ansikten på. ”Vi tror det blir jämt”, säger ungdomsförbundets kongressombud.

Oavsett vem som vinner när valet avgörs imorgon kommer Miljöpartiet ha mycket att ta tag i. Först och främst att ena partiet igen efter en ovanligt hård intern språkrörsdebatt och anonym kritik mot det sittande språkröret Stenevi. Miljöpartisterna har fått lära sig att det här inte ett parti som är fritt från maktkamper. Det är inte bara stickade tröjor, tågpåsar och linsgryta (även om det faktiskt är vad som serverades på lunchen) längre. Och när den här frågan väl är avgjord och partiet har tid att ägna sig åt annat igen kommer det stå tydligt för alla att de fortfarande har brist på både väljare och makt över den politiska agendan. Utsläppen ökar men det är inte riktigt det som politiken handlar om.