Sannolikheten att Ulf Kristersson skulle göra samma sak är nämligen mikroskopisk. När har han någonsin talat sig varm för ett konstnärligt verk om det inte varit i en intervju om favoritböcker eller älsklingslåtar? Konstigt egentligen, eftersom han faktiskt verkar vara hyfsat kulturell, inte bara jämfört med Da Buzz-fanet Fredrik Reinfeldt.
Nu har Kristersson dessutom valt en kulturminister som inte enbart saknar all erfarenhet av kulturpolitik utan på köpet verkar ha sämre koll än gemene kulturkofta. Nya kulturministern Parisa Liljestrand vet varken vad en litteraturvetare är eller vem Ruben Östlund är.
Till Kristerssons och Liljestrands försvar så var inte heller Magdalena Andersson eller Stefan Löfven några stora kulturkramare, åtminstone inte offentligt. Och Lula da Silvas bok- och filmrekommendationer var inte bara kulturtips i egen rätt. De fungerade också som en rak höger på den sittande presidenten Jair Bolsonaro och hans anhängare som blockerat flera av Brasiliens stora vägar i protest mot valresultatet. Lästipsen tillägnades dem som på grund av vägblockaderna tvingats stanna i soffan under helgdagen Dia de finados.
Men Lula da Silva hade kunnat kritisera blockaderna på många andra sätt och att han valde vägen via kulturen var långt ifrån någon slump. Snarare en tydlig positionering mot nuvarande presidenten Bolsonaro i det kulturkrig som bland annat handlar om kulturens frihet och status.
Filmen som Lula da Silva rekommenderade, ”Que horas ela volta?”, handlar om ”tiden då barnen till hembiträden och arbetare för första gången började läsa vid universiteten”, twittrade den blivande presidenten. Böckerna han lyfte fram, ”Torto arado” av Itamar Vieira Júnior och ”Um defeito de cor” av Ana Maria Gonçalves, handlar båda om inhemsk rasism och arvet efter slaveriet.
Ett gäng tydliga kängor mot Bolsonaros många rasistiska uttalanden och hans kulturpolitik som bland annat inneburit att lägga ner Kulturministeriet, tillsätta en kulturminister som citerar Joseph Goebbels, censurera konstutställningar och dra in stödet för filmer med hbtq-tema.
Kulturen är med och formar samhällsdebatten och för Jair Bolsonaro som vill styra samtalet i en mer konservativ riktning är det viktigt att tämja konsten. Åtminstone den konst som förmedlar en annan världsbild än hans egen.
I Sverige är principen om armlängds avstånd, tack och lov, fortfarande legio. Men även om politiker inte bör lägga sig i vilken kultur som får och inte får finnas så betyder det inte att de inte får lov att prata om den överhuvudtaget. Många svenska partiledare vågar knappt knysta om att de läser något annat än Astrid Lindgren av rädsla för att framstå som intellektuella och von oben. Som att det finns en skam i att kolla på film, läsa böcker eller lyssna på musik och se det som något mer än bara förströelse. Sjuk tanke: tänk om Parisa Liljestrand visst vet vem Östlund är men inte vågar låtsas om det?
Några tycker att kulturministern blir orättvist hårt granskad jämfört med andra ministrar. Men i nya kulturbudgeten som hade kunnat ge henne upprättelse slopas inte bara fri entré till museer. Det statliga stödet för bibliotek, folkbildning och kulturskola sänks rejält. Kultursatsningen som nya regeringen helst pratar om är den kulturkanon som inte ens författarna själva verkar vilja ha, men som enligt Liljestrand behövs för att ”ena människor”. Om kultur får tas på allvar, för sin egen skull, förblir oklart.
