Märkligare är missuppfattningen att partiets fjäsk för fascismen innebär att de lämnat liberalismen. Det finns en myt om att ”riktig liberalism” är en snällistisk ideologi med demokratin inbyggd i ryggraden.
Detta är en felaktighet.
I själva verket har liberalismen ofta inneburit hårdhänt antidemokrati, rasism samt understöd åt fascister. Både i Sverige och internationellt. Demokrati är inget liberalt kärnvärde – liberalismen kan vara både demokratisk och antidemokratisk (precis som socialism och konservatism).
Vanligen delas liberalismen in i två grenar – klassisk liberalism (antidemokrati) och socialliberalism (demokrati).
Klassisk liberalism anser att frihet är en rättighet enbart för de duktigaste, smartaste och mest kapabla individerna i samhället. Denna meritokratiska filosofi likställer demokrati med pöbelvälde. Mest känd är liberalen Herbert Spencer (1820–1903) som formulerade tanken om ”den starkes rätt till överlevnad” och den så kallade socialdarwinismen – en egoistisk och människoföraktande liberalism.
Socialliberalism tolkar frihet som en rättighet för samtliga individer i samhället. Socialliberalismen uppstod under 1800-talets sista decennier och inspirerades av socialismen, vilket möjliggjorde demokratiska allianser mellan socialdemokrater och liberaler, exempelvis när den svenska rösträttsstriden avgjordes 1918.
”Hitler byggde motorvägar”
Poängen är att bägge dessa former av liberalism – liksom den senare nyliberalismen som tillkom under 1940-talet – är ”riktig liberalism”. Nutidens svenska liberaler har firat stolta demokratiska triumfer, exempelvis när partiledaren Bengt Westerberg 1991 lämnade tv-studion hellre än att dela soffa med rasistiska Ny demokrati. Men Liberalerna har även agerat åt andra hållet, exempelvis när partiledaren Lars Leijonborg fordrade språkkrav 2002 (en idé som senare adopterades av SD). År 2014 berömde Leijonborg den tyska nazismen:
– Hitler byggde motorvägar. När vi nu åker på autobahn, så att säga, var det fel av Hitler att bygga motorvägar? Om Sverigedemokraterna märkligt nog skulle hamna på en riktig ståndpunkt på något politikområde, ska man inte kunna ha samråd där heller?
Antidemokratisk tendens
Den svenska liberalismen har återkommande agerat antidemokratiskt längre än vad nuvarande Liberalerna vill kännas vid. Det var inte ovanligt att militär trupp användes mot arbetarrörelsen när Sverige styrdes av liberala regeringar – ibland med blodigt resultat. Så sent som 1931 dödades fem svenska civila av krigsmaktens eldgivning i Ådalen. Den liberale statsministern Carl Gustaf Ekman påstod att det varit röda stormtrupper som skjutit.
År 1927 hamnade liberalismen i strid med socialdemokraterna angående synen på judar. Den liberala regeringen hade fått för sig att dryga 100 000 baltiska judar förberedde flykt till Sverige. Justitieministern varnade riksdagen för flyktingarnas framfart:
”Anledning saknas alltså icke till antagande, att ett ökat antal kriminellt betonade individer kan komma att söka sig till Sverige. Under senaste tiden har ytterligare en synpunkt vunnit allt större beaktande i åtskilliga länder, nämligen rassynpunkten. De stora svårigheter, som länder med blandade folkelement hava att bekämpa, hava i hög grad aktualiserat detta spörsmål.”
Men den socialdemokratiske politikern Gustav Möller hånade justitieministerns liberala antisemitism med sarkasmer:
”Tror herr statsrådet själv på uppgiften, att det sitter 160 000 östjudar, vaktande på tillfälle att viseringen mellan Litauen och Sverige skall upphävas, för att störta sig som rovdjur över vårt land?”
”Skydda mot bolsjevismen”
Nutidens Liberalerna visar gärna upp partiets valaffisch från 1936 föreställande en kvastförsedd man som sopar bort både det nazistiska hakkorset samt bolsjevismens hammare och skära under rubriken ”Bort med varje tendens till diktatursträvanden”. Det fanns förvisso stridbara demokrater bland mellankrigstidens liberaler, inte minst publicisten och antinazisten Torgny Segerstedt. Men när Liberalerna ställdes inför den hårda krigsverkligheten hemföll partiet åt protyskhet.
Den liberala tanken under Hitlers segerparad 1940–1941 var att det bästa för Sverige vore en nazitysk seger mot demokratin Storbritannien.
”Hur illa man än tycker om nazismen, måste man önska att Tyskland vinner i detta krig för att skydda oss mot bolsjevismen”, sa liberala Dagens Nyheters chefredaktör Sten Dehlgren.
Sverige styrdes 1939–1945 av en samlingsregering som innehöll samtliga riksdagspartier utom kommunisterna. Den socialdemokratiska minoriteten var de enda konsekventa antinazisterna – deras hopp om liberalt understöd var ofta förgäves.
Midsommaren 1941 krävde Nazityskland trupptransport genom Sverige och socialdemokratin ville säga nej. Men liberalerna och högern sade ja till Hitler och de borgerliga vann striden.
Fjant i samlingsregeringen
Den 11 februari 1942 hamnade Förintelsen på regeringens bord för första gången. Utrikesministern ”meddelade att man från Danmark hade begärt att få överföra 187 judiska jordbruksarbetare och 35 intellektuella jämte något annat hundratal judar från Danmark på grund av farhågorna för tyskarnas åtgärder mot judarna”. Socialdemokraterna ville ge bifall men mötte motstånd från liberalerna, vars partiledare Gustaf Andersson i Rasjön ”framhöll att det kunde bli besvärligheter om man tog in alltför många judar”. Borgerligheten fick sin antisemitiska vilja igenom.
Egentligen uppskattar inte liberalismen fascister, nazister och våldsamma rasister. Liberal antidemokrati 1918–2022 har oftare varit mesig, feg och ryggradslös än extremistisk. Gustaf Andersson i Rasjön var en fjant i samlingsregeringen – ingen antidemokratisk demon.
Den liberala historiska tragedin förblir istället en återkommande brist på verklighetsnärvaro, när demokratin utmanas av den svartbruna ondskan. Under 1920-talet införde den italienska fascismen diktatur med stöd av liberalismen.
”Liberalerna gav svartskjortorna det utrymme som behövdes, eftersom de trodde sig kunna dra politiska fördelar av förintandet av socialismen”, skriver historikern Mimmo Franzinelli.
På samma sätt hoppas nutidens svenska Liberalerna 2022 kunna använda fascistiska SD för att krossa vänstern.
Men vi vet vart Liberalernas blåbruna fantasier leder samhället. Först ska socialdemokratin likvideras, sedan hatade minoriteter (idag främst muslimerna men därefter troligen återigen judarna). Till sist förintas Liberalerna själva av det fascistiska monster de hjälpt till att skapa.
Återigen.
Det är sannerligen för jävla dumt för att vara sant.
