Busschauffören blev, av begripliga skäl, nervös och bad oss gå den sista biten. Under promenaden till hotellet kom flera av demonstranterna fram till oss och sa att det nog var bäst att vi sökte oss inomhus för det kunde hända saker ganska snart. Och väl inne på hotellet dröjde det inte länge förrän striderna tog över gatorna utanför. 

Genom hotellets stora fönster på entréplanet betraktade vi hur grupper av demonstranter rusade fram med stenar i händerna, för att strax därpå rusa tillbaka följda av ett regn av tårgasbomber. Mitt i kaoset dök små kommandogrupper upp för att neutralisera tårgasen. De hade gasmasker och tjocka handskar och plockade upp bomberna och dränkte dem i hinkar med någon vätska som fräste så att det stänkte. Andra av de handskbeklädda "commandos" kastade tillbaka tårgasbomberna mot karabinjärerna. 

Och snart kom de andra demonstranterna tillbaka. En del med ryggsäckar med sten, andra med påkar och en del med ett slags sköldar. Deras offensiv slogs i sin tur tillbaka av kravallutrustade karabinjärer som rusade fram med batonger i högsta hugg. En del sköt gummikulor. 

Det böljade fram och tillbaka under flera timmar. I en kort paus körde en gulmålad skolbuss av miniformat upp. Ut strömmade ett halvdussin män med huvudkåpor som slog sig in i en McDonald's, vars fönster redan var krossade, plundrade den på allt som var värt att plundras och körde snabbt iväg igen. Och strax var de böljande gatustriderna igång igen.

Allt skedde några meter ifrån oss, på andra sidan fönstren, som av ett under undgick att krossas. Det kändes lite obegripligt. Nästan som en film. Men det var ingen film. När vi sent om sider gick och lade oss låg en lätt stank av tårgas i rummen trots att fönstren varit stängda. Nästa morgon startade vi tidigt för att inte fastna i nya gatustrider. Vi lyckades undvika dem även i fortsättningen, men el estallido fanns med under hela resan. Till och med i idylliska vindistrikt och i små byar uppemot Anderna hamnade vi i demonstrationer, möten och diskussioner med människor som förklarade att Chile “äntligen vaknat”.

Var det så?

Och vad finns i så fall kvar, nu fem år senare?

Efter den första förvirrande förvåningen då kaos och våld i stor utsträckning präglade livet samlades en vecka efter utbrottet uppemot 1,5 miljoner människor i Santiago i den största demonstrationen i Chiles historia. Ett mäktigt uttryck för att, trots förvirringen och kaoset, en stor majoritet – uppemot 75 procent, enligt opinionsmätningarna – stödde el estallido och upplevde det som avstampet för att göra Chile till ett bättre land. 

Det var som om ett slags allmänt obehag som legat i dvala plötsligt väckts till liv. 

Det fanns just inga banderoller och inga partiflaggor i demonstrationen. Och heller inga samlande krav – man var emot de usla pensionerna, den undermåliga sjukvården, den orättvisa skolan, de enorma löneskillnaderna. Men framför allt uttryckte demonstrationen en ilska över gapet mellan eliten och folket. 

Det var som om ett slags allmänt obehag som legat i dvala plötsligt väckts till liv och liksom blomstrade av anti-auktoritärism, anti-paternalism, anti-elitism… Det fanns folk i alla åldrar, men ungdomar och kvinnor spelade en central roll och det vilade en nästan magisk atmosfär av hoppfullhet över demonstrationen.

Vänstern trodde att det var början på en revolution, men ordet socialism var svårt att hitta i den djungel av ord och graffiti som fyllde väggarna kring Plaza Italia. Det märkliga var att det vare sig fanns några ledare eller någon organisation som höll ihop det hela. Det märkliga var också att musiken som symboliserade rörelsen var Victor Jaras “El derecho de vivir en paz” (Rätten att leva i fred) från 1972 och som han skrev med tanke på Vietnam. Också rockgruppen Los Prisioneros gamla hit “El baile de los que sobran” (Dansen för de överflödiga) hördes ofta. 

Under de regelbundna fredagsdemonstrationerna på Plaza Italia, som snart döptes om till Plaza de Dignidad, hördes naturligtvis mängder av annan musik raeggeton, rap till och med opera. Men det var Victor Jaras och Los Prisioneros gamla klassiker som symboliserade rörelsen tills tjejgruppen Las Tesis dök upp med sin  “Un violador en tu camino” (En våldtäktsman i din väg), som blev en global hit och ingöt en militant feminism i proteströrelsen, så militant att en del män ryggade.

Det gick inte att undvika att känna hur förändringens vind rufsade om i håret. 

Många demonstrationer präglades av en skön upplevelse av gemenskap och att vara på väg att förverkliga drömmar som tappats bort på vägen. Det märktes nästan ännu mer i de många cabildos – stormöten – som organiserades i parker, idrottsplatser, skolor, kyrkor. Det gick inte att undvika att känna hur förändringens vind rufsade om i håret. 

Hoppfullheten blandades med en smygande rädsla.

Men det fanns också en mörk sida. Under de sex veckor som följde på utbrottet i oktober dödades 34 människor (de flesta brändes inne i samband med butiksplundringar), 3 000 skadades (flera hundra fick ögonskador av karabinjärerna gummikulor), nära 20 000 greps, 25 t-banestationer brändes ner, över 200 butiker –stormarknader såväl som kvartersbutiker – plundrades, det genomfördes över 300 attacker mot polisstationer framför allt i marginella områden. Violeta Parras vackra museum, inte långt från Plaza Italia/Dignidad brändes ner.

Hoppfullheten blandades med en smygande rädsla.

Men innan dess, mindre än en månad efter utbrottet, lyckades politikerna, i en närmast desperat atmosfär, sent en natt, enas om ett dokument som syftade till att skriva en ny konstitution. 

Kommunistpartiet och en del av partierna i Frente amplio skrev inte under. För dem var den enda lösningen att den dåvarande presidenten Sebastian Piñera avgick. 

Men för de övriga, inklusive Gabriel Boric som skrev under dokumentet i eget namn, var lösningen att kanalisera missnöjet i ett gemensamt arbete för att skriva en ny konstitution, för att definitivt ersätta den från 1980 som skrevs på Augusto Pinochets uppdrag. Även om den sedan dess genomgått rätt genomgripande förändringar, så var den en symbol för diktaturens fortsatta närvaro.

Trots att pandemin lade locket på blev överenskommelsen avstampet för en extremt dynamisk politisk period som många beskrev som en fortsättning av el estallido, men med andra metoder. 

Först valdes den unge vänsterkandidaten Gabriel Boric till president. Därefter valdes en konstituerande församling som helt dominerades av vänstern, framför allt den icke-partianslutna, som leddes av kvinna från mapuchefolket och som höll till i kongressens historiska lokaler i Santiago. 

Euforin förvandlades i ett slag till demoralisering. 

Det var en storslagen symbol för att Chile “äntligen vaknat”. Det nya Chile tycktes ligga bara strax bakom hörnet.

Men det slutade i ett brutalt nederlag när det förslag till ny konstitution som presenterades röstades ner av över 60 procent av väljarna.

Euforin förvandlades i ett slag till demoralisering. 

Ingen begrep vad som hänt.

Högern jublade och när en ny konstituerande församling valdes för att fullfölja löftet om en ny konstitution kom den att domineras av den extrema högern. En antites till den första församlingen.

Men också dess förslag röstades ner av en förkrossande majoritet, 55 procent. Den här gången var det högerns eufori som övergick i demoralisering.  

Fortfarande är det alltså samma gamla konstitution från 1980 som gäller i Chile och det finns inga planer på några nya försök att ändra på det. 

Det innebär inte att chilenarna innerst inne skulle gilla den, trots all kritik.

Men sättet som förslagen till nya konstitutioner utarbetades på – både den församling som leddes av vänstern och den som leddes av högern – styrdes av just de attityder som el estallido vände sig emot: elitism, arrogans, osynliggörande av den andre, hybris…

2019, när el estallido just brutit ut, trodde 75 procent av chilenarna att man var på väg mot ett bättre land.

Idag är det bara sex procent som tycker att det blivit bättre sedan el estallido. 68 procent tycker att det blivit sämre. Över hälften menar att el estallido var negativ och många som entusiastiskt deltog under den första tiden, förnekar idag att de gjorde det.

Hoppfullheten som väcktes under el estallido har övergått i rädsla.

Det politiska livet präglas av samma kortsiktiga, partiegoistiska metoder som tidigare.

Men ändå är allt inte likadant.

Det finns de som menar att el estallido ledde till viktiga positiva resultat. En av dem är en av årets nobelpristagare i ekonomi, James A Robinson, som varit mycket i Chile och som hävdar el estallido i grunden har påverkat de chilenska företagarnas attityd: 

“De inser att det krävs förändringar och att de måste göra eftergifter för att de ska kunna genomföras. En helt ny attityd”.

En av de chilenska företagarnas främsta ledare Bernardo Larrain Matte säger att “ingen vill tillbaka till den 18 oktober, men ingen vill heller tillbaka till den 17 oktober”.

Men många vänsteraktivister menar fortfarande att avtalet i syfte att skriva en ny konstitution var ett förräderi som beredde vägen för nederlaget: 

“Utan avtalet skulle revolutionen ha fortsatt”. 

Andra, däremot, menar att det skulle ha lett till katastrof. “El estallido var den viktigaste lärdomen vi kunde få”, säger en av veteranerna från Plaza Italia/Dignidad: 

“Den lärde oss att om vi inte förmår se verkligheten, kan vi heller inte förändra den. Och verkligheten är inte bara den plats där vi själva befinner oss. Plaza Dignidad var inte Chile som vi så gärna ville tro… Varifrån kom de 60 procent som röstade mot.” 

De allra flesta är eniga om att el estallido var en historiskt viktig händelse. Men är samtidigt påtagligt osäkra på varför och på vilket sätt. Som de svenska besökarna på hotellet som undrade över vad det egentligen var som pågick på andra sidan fönstren när polis och demonstranter drabbade samman i vad som nästan liknade en ritual vars yttersta syfte ibland tycktes vara ritualen i sig själv.

Kanske var det ändå så att el estallido gjorde att Chile vaknade. Men att uppvaknandet inte innebar att problemen var lösta, utan snarare att de syntes tydligare.