Kristin McMillen: Fienden tafsar på våra orgasmer

Hon var orgasmernas Moder Theresa. En sexuell frälsare som skulle läka människorna med orgasmisk meditation och långsamt sex. När den karismatiska amerikanskan Nicole Daedone grundade rörelsen OneTaste 2005 fick hon snabbt en stor följarskara. Alla hade törstat efter intimitet och tillhörighet, att ta kontroll över sin egen sexualitet.

Och alla kände att Nicole såg just dem.

Tekniken i orgasmisk meditation (OM) är enkel och tar bara en kvart. I varje session smeker en man – kallad ”stroker” – en kvinnas klitoris i 15 minuter. Det räcker för att få hjärnan att producera oxytocin, förklarade företaget. I workshops och helgkurser lärde Nicole Daedone deltagarna praktiken som påstods komma från en buddhistisk munk. Lärarna blev fler, lokaler kläcktes över hela USA. På bara några år växte företaget till ett imperium som lovordades av stjärnor som wellnessentreprenören Gwyneth Paltrow. Sedan vände allt.

I den nya Netflix-dokumentären ­”Orgasm inc.” berättar tidigare deltagare om övergrepp och manipulation. Vissa av dem ­anklagar OneTaste för att vara en prostitutions­ring. Andra kallar dem en sexsekt som hjärntvättade deltagarna och pressade dem på stora summor för kurserna.

Berättelsen om OneTaste är symptomatiskt för hur vår tid kapar feministisk kamp för sexuell frihet. Vad som började i ett projekt som sade sig vilja främja kvinnohälsa genom orgasmer slutade med maktmissbruk i en oetisk penga­maskin. Och trots att FBI inlett en undersökning av företaget drar det fortfarande in miljonsummor.

Margaux Dietz sexföretag

Kvinnans sexliv har de senaste decennierna varit en självklar del av den feministiska kampen i väst. För ett par år sedan kom en stor amerikansk studie som visade på ett ”orgasmglapp” mellan män och kvinnor som har heterosexuellt sex. Forskarna kom fram till att 95 procent av de deltagande männen nästan alltid får orgasm när de har sex. Av kvinnorna var det bara 65 procent.

Men trots glapp­­­et har något hänt med pratet om sex. Under 00-tal­et öppnade main­stream-feminismen upp för ett bredare samtal om sex på kvinnors villkor. Om samtycke, njutning, och det enkla faktum att klitoris finns. På senare tid har vi pratat mer om kvinnor som sexuella subjekt. Så vad är det med våra orgasmer som gör dem så lätta att utnyttja?

Problemet är att den feministiska drömmen om sexuell frihet ­parallellt kapats av sex tech- och wellness­industrin. Tidig­are nämnda Gwyneth Paltrow lovordar inte längre OneTaste. Via sitt varumärke Goop säljer hon istället alltifrån sexleksaker till doftljus som ska lukta ”som din vagina”. Och Sverige ligger inte långt efter. Förra året startade den svenska Margaux Dietz företaget Niut som enligt verksamhetsbeskrivningen ska syssla med försäljning av sexleksaker, kläder och sexuella hjälpmedel. Andra företag nöjer sig med så kallad ”femvertising”; att ge en vag känsla av ”girlboss som tar sin njutning i egna händer” när de marknadsför allt ifrån rakhyvlar till kläder. Inte för att du faktiskt ska älska din vagina, utan för att du ska tro att du kommer göra det efter att ha konsumerat en viss vara.

SVT och vibratorerna

Det säger också något om samtiden när inte ens Public Service kan rapportera om kvinnors orgasm­er utan att det liknar reklam. I SVT-programmet ”Orgasmgarantin” (2019) berättade flera kvinnor om hur mycket deras liv förändrats efter att de köpt en så kallad lufttrycksvibrator (spoiler: det var så skönt att vissa onanerade tills klitoris domnade bort).

”Reklamfilm förklädd till dokumentär”, löd kritiken, och programmet fick en rad anmälningar till Granskningsnämnden. SVT försvarade sig med att man inte gynnat någon specifik leverantör. Men det säljande anslaget gick otvivelaktigt hand i hand med wellness­industrins sluga strategi: Den som vill komma måste langa fram plånboken.

”Lyssna på fittan”

Att ha ett spännande och tillfredsställande sexliv är idag ett måste i varje kvinnas självförverkligandeprojekt. Och orgasmen ska bära mycket. Av dess evangelister sägs den kunna befria oss från både stress, smärta och från prestationssam­r hället. Som i bioaktuella ”Året jag slutade prestera och började onanera” där huvudpersonen får ­rätsida på sitt liv genom att säga upp sig från jobbet och börja ”lyssna på fittan”.

Det är mycket begärt av några rytmiska muskel­sammandragningar i bäckenbotten. Överlev gigekonomin – köp ännu en lufttrycksvibrator!

Men både kvinnolivet och sexlivet förenklas när frigörelsen reduceras till orgasm. Och de orgasmfixerade profeterna har exakt samma problem som många andra självhjälps­gurus: Lösningen läggs på individen, trots att bristerna är strukturella.

Vit syn

Är orgasmen självklar i det politiska projektet mot sexuell frihet? Ja, men bara som en liten del. Det är en väldigt vit, priviligerad syn att stanna där. För många kvinnor är första steget mot sexuell frihet inte brist på klimax utan att slippa utsättas för våld. Att bo i ett land där abort är lagligt och där du som ­kvinna får visa ditt hår, för att ta några exempel. Men denna mer komplexa kamp är förstås svårsåld ihop med ännu en bild på en ekivok grapefrukt.

Därför kan sexuell frihet som den presenteras inom wellnessindustrin aldrig bli något annat än en säljbar materialsport.