Kubas president Miguel Diaz-Canel beskriver resultatet som en stor seger, ”ännu en gång har David tillfogat Goliat ett nederlag”. 

Problemet är att det är en symbolisk seger som inte påverkar embargot eller, som de kubanska ledarna föredrar att säga, ”el bloqueo”. Embargot kommer, oavsett FN-resolutionen, fortsätta att sabotera livet både för Kuba som nation och för de enskilda kubanerna. Men det fortsatta embargot kommer heller inte, lika lite som någonsin, att ha någon effekt för att uppnå den demokratisering som USA säger sig sträva efter. Däremot har ”el bloqueo” blivit den perfekta ursäkten för de kubanska ledarna att slippa ta ansvar för de problem Kuba lider av. Som nu senast när hela Kuba drabbades av elavbrott under fyra dygn och då Diaz-Canel snabbt slog fast att det var embargot som bar skulden eftersom den hindrade Kuba från att importera reservdelar och olja.  

Det stämmer bara delvis.

Kuba hade problem med elproduktionen redan under 1960-talet och Fidel Castro sökte ända sedan revolutionens seger efter nya lösningar. Med Sovjets hjälp byggdes åtta moderna värmekraftverk, som fortfarande utgör ryggraden i Kubas elförsörjning. De drivs till stor del med den orena olja som utvinns på Kuba och som sliter hårt på anläggningarna som därför kräver kontinuerligt underhåll. Men när Sovjet föll samman blev det akut brist inte bara på reservdelar, utan på kunnande och inte minst på nya investeringar. Elavbrotten blev normala inslag i kubanernas vardag. 

Under 1990-talet, den så kallade ”speciella perioden i fredstid”, var det vanligt med 16 timmars elavbrott per dag. Folk började använda gamla fotogenkök och vedspisar. Istället för buss började man cykla och den motionen i kombination med knapphändig mat gjorde kubanerna nästan uppseendeväckande smärta.

Redan i början av 80-talet hade Fidel Castro med Sovjets hjälp satsat på kärnkraft för att minska behovet av värmekraftverken. Men det kärnkraftverk  i Juraguá utanför Cienfuegos, som Sovjet började bygga, blev aldrig klart. 1992 förklarade Fidel Castro för de anställda att det inte längre gick att fortsätta bygget. Då var en av de fyra planerade reaktorerna nästan klar. Idag är den en ruin. Den stad som, efter modell från Tjernobyl, byggdes intill kraftverket finns kvar och liknar också en ruin, men där bor fortfarande uppemot 4 000 människor. 

Först när Hugo Chavez kom till makten i Venezuela vid millenieskiftet kunde en ljusning anas. Den olja Venezuela skänkte hjälpte till att på nytt någorlunda hålla igång de gamla värmekraftverken. Men med en ny allierad som var ännu mer generös än Sovjet, kunde Fidel Castro också börja genomföra sitt sista stora projekt, sin sista “grundbult” – den så kallade energirevolutionen. Den rymde många inslag. Ett av de första var beslutet att stänga ner 60 procent av sockerindustrin, med argumentet att den slukade mycker energi samtidigt som de sjunkande världsmarknadspriserna på socker gav allt mindre inkomster. 

Brasiliens Lula da Silva försökte övertala Fidel Castro att inte stänga, utan lägga om sockerindustrin till att producera alkohol och biomassa för energiproduktion som i Brasilien. Han påpekade också att sockerpriserna snart skulle komma att öka, vilket också skedde.

Men Fidel Castro lyssnade inte på det örat. Istället genomfördes en stor satsning på att få kubanerna att byta ut sina gamla energislukande kylskåp mot nya moderna. Överallt kunde man se lastbilar som lastade på gamla tunga kylskåp och istället levererade nya, ofta kinesiska på förmånliga avbetalningsvillkor.

Fidel Castro försökte också via timslånga tv-framträdanden övertala de kubanska husmödrarna att använda moderna elektriska risgrytor, kaffekokare och annan elektrisk köksutrustning. För att garantera energiproduktionen importerades små dieseldrivna generatorer som spreds ut över hela ön och som skulle garantera energiförsörjningen även när de gamla värmekraftverken gick sönder. Och som en slags kulmen inleddes en kampanj mot de omfattande stölderna av bensin genom att helt enkelt byta ut ”los pisteros” som skötte försäljningen på bensinstationerna mot en hel liten armé av nyutexaminerade socialarbetare.

Fidel Castro talade också om att satsa på sol- och vindenergi. Men av det blev ingenting. Och av energirevolutionen finns inte heller mycket kvar. De flesta av de 1 400 små generatorerna runt om i landet står stilla, antingen för att de är trasiga på grund av bristande underhåll eller för att det inte finns bränsle att driva dem. 

Venezuela befinner sig i sin egen kris och kan inte längre garantera några oljeleveranser. Många av den elektriska vitvarorna som Fidel Castro övertalade de kubanska husmödrarna att skaffa står lagrade i ett hörn i köket, omöjliga att använda på grund av energibrist. Många svär över de nya kylskåpen som man fortfarande betalar på, men som ofta fungerar sämre än de gamla förrevolutionära General Electric man haft tidigare.Och bensin finns ofta bara för dem som kan betala i konvertibel valuta, om ens det.

Att ha tillfogat ”Goliat” ett nederlag i FN är en klen tröst när det elektriska systemet gång på gång bryter samman och elproduktionen hänger på att något vänligt sinnat land ska skicka en tanker med olja för att klara ytterligare några dagar. Det är årtionden av bristande underhåll och avsaknad av investeringar då planering på lång sikt har ersatts av Fidel Castros infall, som är orsaken till krisen. Inte embargot. 

Samtidigt som det saknas investeringar i energisektorn, satsas stort på att bygga nya turisthotell med egna generatorer, men nästan utan gäster. Ytterligare en paradox: När elen stängs av, mörker råder och folk samlas kring eldar för att laga mat tillsammans så att den inte ska förstöras eftersom kylskåpen inte fungerar, så lyser de nästan tomma lyxhotellen som tindrande julgranar, men som istället för att sprida glädje, orsakar ilska.

Det är inte bara Kuba som har problem med energiförsörjning i Latinamerika. Men ingen annanstans känns lösningen så avlägsen som här. Tonerna av en dödsdans hörs mer påträngande än kanske någonsin tidigare.