– Internet funkar inte, eller hur? 

Efter att en “värdinna” på det enkla hotellet i Guangzhou kommit till mitt rum för att hjälpa mig att koppla upp till wifi och trots att jag ser att täckningen är god och telefonen signalerar att jag är uppkopplad till nätet så kan det väl inte stämma? Ingenting går ju att komma åt.

Jag försöker kolla min e-post men den går inte att uppdatera. Jag byter frenetiskt mellan appar som Facebook, Instagram, X och Bluesky. Ingenting.

– Google no work, Internet work, säger min värdinna. 

Såklart! Det visste jag ju egentligen. Det är anledningen till att Gmail inte uppdateras, att dokumenten i Google Docs inte går att redigera, att Google Maps är oanvändbart… Alla de där tjänsterna som för mig kommit att definiera “Internet”

Jag testar att öppna den kinesiska sökmotorn Baidu istället och minsann: Internet fungerar tipp-topp. Bara jag inte använder bannade appar eller söker på något relaterat till den 4 juni och 1989 års massaker på Himmelska fridens torg – eller liknande förbjudet tankegods, som ordet “demokrati”

Jag försöker komma runt blockeringen med mitt i förväg installerade VPN (virtuellt privat nätverk) som påstods fungera i Kina. Men jag får bara upp en evig uppkopplingssnurra som svar. Det går inte.

Jag är tagen på sängen över hur krångligt det är att komma runt Kinas ökända brandvägg. Den är ingen nyhet men som förstagångsbesökare är det den mest effektiva internetblockad jag upplevt – och då är jag ingen främling för totalitära regimer. Egypten, Sudan och Turkiet kan slänga sig i väggen, här är det inte bara att X spärras under folkliga uppror och att folk fängslas för de mest banala uttryck. 

Diktaturen Kina vet vad de gör och erbjuder samtidigt alternativ.

Istället för PayPal eller Swish – betala med Alipay.

Sluta googla och börja baidua.

Försök inte whatsappa, wechatta istället.

Bli inte youtuber när du kan bli youkuer.

Och vill du mikroblogga så gör så på Weibo snarare än på X – se bara till att inte uttrycka några förbjudna åsikter.

Avskuren från min värld läser jag en tidning som någon sticker till mig: den engelskspråkiga dagstidningen China Daily.  Vilken pepp! Av innehållet att döma finns det inte en enda dålig nyhet i kommunistpartiets Kina. President Xi Jinping träffar världsledare och sluter för Kina stärkande avtal på löpande band, står det. Här finns inte ett ord om den bräckliga ekonomin eller den ökade arbetslösheten. Den kinesiska ekonomin, som Jinping byggt sig maktposition med, fortsätter egentligen att sakta in – men det skildras inte i kinesisk dagspress.

Liksom all kinesisk media fungerar tidningen som regimens propagandablad och ägs av “Kinas kommunistpartis kommunikationsdepartement”. En artikel citerar två polska transitturister som imponeras av allt möjligt under sina dagar i stormakten: Man kan ta sig runt med hjälp av QR-koder! AI-ansiktsigenkänningen är superpraktisk! Man behöver knappt någon kod eller något kort. Man betalar bara sin biljett i förväg och har man rätt ansikte kopplat till kontot man betalar med så öppnas alla portar.

– Allt är så välorganiserat, upprepar polskorna i propagandabladet.

Fingeravtryck, foton i olika vinklar och, utan att överdriva, hundratals övervakningskameror väntar den internationella besökaren var hen än rör sig.

Troligtvis är citaten i artikeln om polskorna på besök korrekta. Det är inte svårt att imponeras av Kina. Vi utländska besökare erbjuds fria visum i ett till flera dygn beroende på var vi landar och var vi kommer ifrån. Sedan, beroende på flygbolag: gratis shuttlebuss, gratis hotell eller om du har för lite tid, gratis bagageförvaring och om du vill – gratis turistbuss till stans sevärdheter – lunch inkluderad. Välkommen till Kina! Åk gärna upp i det 600 meter höga Canton-tornet och skåda landets framsteg från ovan. 

För att ta sig till Sydostasien från Europa har kinesiska flygbolag på senare år utmärkt sig som de mest prisvärda. Flera tusen kronor billigare än alla andra – men med dygnslånga mellanlandningar i Kinas moderna storstäder.

China Southern Airlines landar i sydkinesiska Guangzhou och erbjuder sina resenärer film  under resan, inte sällan Hollywoodfilm “redigerad för att passa formatet och innehållet”. Men där visas också ett stort utbud kinesisk film med engelska undertexter.

Bland titlarna finns ett otal hyllningar till Folkreubliken Kinas första ledare Mao Zedong och andra välproducerade epos om framstående män ur Partiets historia. Här finns trilogin ”De frivilliga” om “USA:s aggressioner under Koreakriget”, av regissören Chen Kaige, från 2023. En bombastisk blockbusterproduktion i bästa Hollywood-anda, öppet ämnad att “visa nya generationer vad Kinas medborgares värderingar bygger på”. Amerikanska generaler skildras som vulgära män med uniformen på sniskan.

Jag fastnar för det mångfaldigt prisade dramat ”Spring tide”, regisserat av Lina Yang (2019). Den handlar om en kvinnlig journalist i 40-årsåldern, klämd mellan dysfunktionella relationer till sin mamma och sin dotter – som hon bor med under samma tak.

Det är ett oväntat välgjort psykologiskt och relationellt drama som tar upp känsliga teman som sexuella övergrepp och kvinnlig sexualitet – detta i landet där hashtag metoo bannades bara åren innan. Men inte ens denna film kommer undan propagandan.

Plötsligt, när mammans pojkvän (!) kommer över på middag tar han upp huvudpersonens jobb som journalist. Han säger att journalister är ett lands “samvete” och att han beundrar utländska reportrar som kan kritisera vad de vill. Men han får genast svar på tal av mamman. Kinesiska reportrar kan väl åka utomlands och kritisera allt de vill men varför kritisera Kina som gett dem så mycket? Det håller han med om med ett stort leende: “Kina har gett mig allt.”

Senare, när huvudpersonen är på en av de många dejterna hon går på, i jakt på kärleken hennes mor aldrig gett henne, berättar mannen i fråga att han bott i USA och där sett hur folk i nöd lämnas i sticket att leva på gatan. “Kina tar hand om sina invånare. Kina är framtiden, jag tror verkligen på det här landet”

Att lämna Kina och komma ur regimens censurs grepp blir för mig en frihetskänsla: Jag kan använda Google igen, jag skriver den här texten med hjälp av Google Docs, jag skickar meddelanden till nära och kära via sociala medier som Facebook, Instagram, X och WhatsApp samt Gmail – jag existerar.

Men här ute i den digitala friheten ser jag samtidigt Donald Trump invigas till president – med nämnda digitala tjänsters ägare och verkställande direktörer på första parkett: Facebooks Mark Zuckerberg, Googles Sundar Pichai, kinesiska TikToks vd Shou Xi Chew och såklart X:s ägare, den nuvarande Vita Huset-ockupanten Elon Musk.

Den sistnämnda håller ett vimsigt tal som han toppar med inte en, utan två nazisthälsningar.

Donald Trump vill, liksom Xi Jinping kontrollera internet, medierna – och Hollywood. Mel Gibson, Sylvester Stallone och Jon Voigt blir Trump-administrationens “ambassadörer i “det problematiska Hollywood” meddelar Trump på den Musk-ägda plattformen X, dagen efter invigningen.

Och Europa är på olika sätt mycket starkt beroende av såväl USA som Kina – och, enligt exempelvis Alexis von Sydow och Björn Jerdén vid Nationellt kunskapscentrum för Kina – kan bägge stormakter nu komma att avkräva EU-ländernas lojalitet i maktkampen dem emellan.

Vad vi än väljer är priset högt. 

Ekonomiskt och säkerhetsmässigt. 

Frihetsmässigt.