Vi är många forskare i Sverige och runt om i världen som har studerat hur (olje)industrin och näringslivet medvetet motarbetat klimatomställningen genom att förneka, fördröja och urvattna nödvändiga åtgärds- och lagförslag. Till sin hjälp har de använt och finansierat tankesmedjor, politiskt allierade och konträra vetenskapsmän. Exemplen rymmer allt från rapporter där ekonomiska beräkningar förvrängs eller skapandet av frontgrupper som ska föra ut desinformation utan att allmänheten ska känna till avsändaren. I Sverige har Timbro konsekvent bidragit till att ifrågasätta klimatvetenskapen och beteckna forskares uttalande om densamma som ”skrämselpropaganda”.
När den svenska organiserade klimatförnekelsen, bestående främst av äldre forskare och industrimän, sökte politiskt stöd under mitten av 2010-talet gjorde man det bland annat hos Sverigedemokraterna där man fick sort inflytande över klimatpolitiken. Man upprepade, med populistiska utgångspunkter, att omställning skulle hota svensk ekonomi och industri och därigenom slå mot vanligt folk. Sammantaget har man hävdat att det var både dyrt och onödigt att ställa om. Argumenten har således flödat från industrin in i politiken och i kampanjorganisationer. Men har förnekelsens maskineri kanske tappat kontrollen över sin produkt?
Genom lagstiftning mot utsläpp och internationella åtaganden som riktar investeringar mot ”gröna” tekniker och med fokus på exempelvis förnyelsebara bränslen har delar av industrin under senare år börjat se långsiktighet i omställningen. När svåra väderhändelser blir fler och orsakar stor skada på infrastruktur bleknar de kostnader som omställningen innebär för stater och kommuner.
Men trots att motståndet fragmentiserats och delats upp inom den tidigare så sammanhållna industrin, ser vi hur såväl politiker som näringslivets kampanjorganisationer avancerar motståndet mot en kraftfull klimatpolitik. Tankesmedjor och politiska företrädare som traditionellt företrätt industrin har nu kommit i konflikt med densamma.
En förklaring till denna utveckling ryms kanske i hur motståndet mot klimatfrågan, genom denna envetna kampanj mot klimatpolitik (och andra frågor innan dess) helt enkelt har blivit en central del av tankesmedjornas och (i synnerhet) högerpolitikernas ideologi, det är åtminstone vad mycket forskning pekar på.
Motståndet som initierades av industrin har resulterat i en bastard som går sin egen väg. Även om pengar har flödat från industrin till diverse kampanjorganisationer och politiska grupperingar har kontrollen aldrig varit total. I relation till mer populistiska uttryck har den kanadensiska forskaren Jacob McLean beskrivit denna utveckling som att Frankensteins monster släppts lös.
Genom att se hur motståndet i miljöfrågor blivit likställt med högerns politiska projekt som dessutom kan tilltala väljargrupper där klimatet är långt ner bland prioriteringarna kan den svenska och engelska omsvängningen i klimatfrågan sättas i ett bättre ljus. Måhända kommer, ironiskt nog, ekonomiska intressen som under lång tid försökt bromsa klimatomställningen till slut och för sent leda in politiken på en mindre koldioxidintensiv väg framåt. Men kanske är det vi ser, som forskaren Cara Daggett har kallat klimatvägran, en tendens som blivit oresonlig regeringspolitik.
