Då, precis som nu har man förankrat planerna med det av Turkiet beroende irakiskkurdiska maktpartiet KDP, men inte med centralregeringen i Bagdad. Ännu en gång har offensiven orsakat protester från Irak om att Turkiet kränker landets territoriella suveränitet.

Det är med andra ord samma visa som vanligt. PKK-gerillan och den turkiska staten har legat i väpnad konflikt sedan 1984. Den kurdiska folkgruppen har utsatts för diskriminering i Turkiet sedan hundra år tillbaka och PKK:s mål är att framtvinga kulturella rättigheter åt kurderna. President Recep Tayyip Erdogan verkar inte intresserad av att återgå till de fredssamtal med PKK som pågick 2013–2015 utan har istället eskalerat kriget.

I bästa fall skulle detta kunna leda till en våg av fördömanden av inflytelserika västländer som USA, Storbritannien och Tyskland, om att Erdogans krigsmarsch är olämplig. I synnerhet som han parallellt upplåtit plats i Turkiet för fredssamtal mellan ukrainska och ryska representanter. Men sett till tidigare reaktioner talar det mesta för att relativ tystnad kommer råda.

En huvudsaklig orsak till detta är det politiska spel som västländerna har spelat under de senaste åren. Länderna har sedan 2014 varit insyltad i den turkisk-kurdiska konflikten genom att man bekämpat IS i Syrien tillsammans med kurderna där, som också de betraktas som fiender till Turkiet. Men man har varit mycket försiktiga att kommentera Erdogans attacker mot det kurdiska civilsamhället i Turkiet, eller mot PKK i Irak. Oavsett att alla dessa kurder i själva verket tillhör samma transnationella rörelse med PKK-grundaren Abdullah Öcalan som ideologisk ledare. 

Bara ett land kritiserar

Det beror på att Turkiet är medlem i Nato, precis som de mest inflytelserika västländerna är. Nato terrorstämplade PKK och flertalet andra militanta grupper i världen per automatik efter 11 september-attackerna 2001. Det egentligen enda Nato-landet som idag kritiserar Turkiet är Frankrike under Macron-regeringen. 

Allt detta aktualiserar frågan om hur Sveriges hållning till det krigiska och ständigt mer antidemokratiska Turkiet skulle se ut, om även vårt land anslöt oss till Nato? 

Sverige har till skillnad från andra länder riktat åtminstone ljummen kritik mot Turkiets agerande. Vår regering har skickat bistånd till det av Turkiet attackerade kurdiska självstyret i nordöstra Syrien. Socialdemokraterna har kritiserat den turkiska statens attacker mot det kurdiska civilsamhället och det prokurdiska oppositionspartiet HDP, utifrån befängda turkiska anklagelser om PKK-terrorism. S-representanter har suttit med under rättegångarna mot ledande HDP-politiker.

Hultqvist blev uthängd

Turkiet har straffat Sverige för detta, bland annat genom att en regimkontrollerad tankesmedja låtit publicera en omfattande rapport om ”PKK:s nätverk i Europa”. Där hängde man ut försvarsminister Peter Hultqvist som terroristkramare. 

Skulle Socialdemokraterna och Sverige kunna fortsätta leverera kritik på det här sättet om Turkiet plötsligt var vår vapenbroder i Nato? Eller skulle man följa de flesta andra Nato-ländernas linje och istället inta en långt mer försiktig position? 

Det är ett exempel på en ­mycket viktig utrikes- och ­demokratifråga som bör ­diskuteras grundligt, utan att skyndas förbi, inför en eventuell svensk Nato-anslutning.