Analys: Kan Bernie Sanders resa inspirera Chicagos hopp?

Ovanstående beskriver den situation som Brandon Johnson nu står inför. Han installerades nyligen i ämbetet, efter att ha besegrat den konservative demokraten Paul Vallas med fyra procentenheters marginal i valet för att bli Chicagos nya borgmästare.

Men det skulle också vara en passande beskrivning av staden Burlington i delstaten Vermont 1980, då en ung Bernie Sanders med nöd och näppe vann sin första borgmästarkampanj.

Det finns också, så klart, många skillnader. Chicago år 2023, med en etniskt mångfaldig befolkning på 2,75 miljoner människor, är en väldigt annorlunda stad, som står inför helt andra möjligheter och utmaningar, än Burlington, en stad med 38 000 invånare, i början av 80-talet. Johnson har helt klart en mycket större och svårare uppgift i att styra sin stad än Sanders hade.

Men en del av det som Sanders kämpade mot som borgmästare i Burlington – och det han gjorde för att besegra ett hårt motstånd – kommer att vara relevant för Johnsons borgmästarskap. Här följer några lärdomar som Johnson kan dra från Sanders out­sidertaktik som borgmästare.

Vinna krigen i stadsfullmäktige

I sitt valprogram backade Johnson initiativet ”Behandling, inte trauma”, vilket vill att de mottagningar för psykisk ohälsa som stängdes ned av tidigare borgmästaren Rahm Emanuel öppnar upp på nytt, och att man skickar socialarbetare och ambulans­personal, snarare än polisen, vid nödsamtal som gäller psykisk ohälsa. Johnson vill också få in 800 miljoner dollar – drygt åtta miljarder kronor – genom nya skatter för de rika, för att finansiera generösa investeringar i jobb, kommunala skolor, bostäder och socialtjänst.

I arbetet med att försöka genomföra det här programmet står Johnson inför mäktiga fiender. Närmast kommer Johnson sannolikt möta starkt motstånd från mer konservativa ledamöter i Chicagos stadsfullmäktige. I värsta fall upprepas ”fullmäktigekrigen” under den progressive Harold Washington, Chicagos förste svarte borgmästare, då ledamöter som var emot Washington gick samman för att blockera alla borgmästarens initiativ.

Bernie Sanders tvingades hantera sina egna fullmäktigekrig efter sin första valseger. Han blev osannolikt nog Burlingtons första socialistiska borgmästare genom att vinna med rakbladstunn marginal mot mångåriga ämbetsinnehavaren Gordon Paquette. (Enligt den första rösträkningen vann Sanders med 22 röster, en omräkning minskade marginalen till tio.)

Demokraten Paquette hade varit borgmästare sedan 1971 och böjde sig i hög grad för företagsintressen.

”De stadsförnyelseprojekt som Paquette stödde tvångsförflyttade människor och, i kombination med storstadsområdets exploderande befolkning, höjde hyrorna och krympte beståndet av tillgängliga bostäder”, skrev Branko Marcetic i The Jacobin om hans ämbetstid som borgmästare.

”Samtidigt, då stadens ekonomi blev allt mer ansträngd, valde Paquette att göra nedskärningar i samhällsservicen och bekämpa krav på högre löner och bättre förmåner för stadsanställda.”

”Bakbinda mina händer”

Sanders, precis som Johnson, hade drivit en progressiv kampanj med ett valprogram om att sänka fastighetsskatter, vilka han såg som ”regressiva och orättvisa”, och att lägga över skattebördan på företagen och de rikare invånarna. (Johnson lovade också att inte höja fastighetsskatterna.) Därtill kampanjade han för hyreskontroll och mot nya bostadsområden som skulle tränga ut låginkomsttagare, samt för att höja lönerna för stadsanställda.

Hans seger chockade och förfärade Demokraternas lokala etablissemang, som länge dominerat politiken i Burlington. Demokraterna i stadsfullmäktige vidtog ganska extrema åtgärder för att försöka begränsa Sanders till bara en ämbetsperiod som borgmästare.

Enligt Sanders själv hade han, när han tillträdde ämbetet 1981, bara två allierade i stadsfullmäktige: Terry Bouricius, en annan socialist som vunnit med det progressiva partiet Citizens Party, och den oberoende Sadie White. Därutöver bestod fullmäktige av tre republikaner och åtta demokrater. Burlingtons stadsstadga gav borgmästaren befogenhet att utnämna olika befattningar, men Demokraterna och Republikanerna i stadsfullmäktige avslog alla Sanders utnämningar och sparkade till och med den sekreterare han just anställt.

I sin första bok mindes ­Sanders:

”Vi besegrades av oppositionen i varje större beslut. Rösterna var alltid desamma: elva mot två, de åtta demokraterna och tre republikanerna på ena sidan, Terry och Sadie på den andra… Demokraternas strategi var inte så värst komplicerad: de skulle bakbinda mina händer, göra det omöjligt för mig att åstadkomma något, och sedan vinna tillbaka borgmästarämbetet genom att hävda att jag varit ineffektiv.”

Ställd inför sådant motstånd skulle en annan sorts politiker kanske ha övergivit sitt progressiva valprogram och försökt blidka sina motståndare, med hopp om att åtminstone lyckas åstadkomma några mindre landvinningar. Men det gjorde inte Sanders.

Johnson har bättre läge

Istället tänkte Sanders och hans anhängare ut en plan för att driva ut hans motståndare ut stadsfullmäktige och ersätta dem med allierade. De började utforma ett tredje parti, i alla avseenden utom juridiskt, med målet att uppnå en Sandersvänlig majoritet i stadsfullmäktige och förändra maktbalansen i Burlingtons politik. Gruppen kallades till en början Independent Coalition, men kom senare att heta Progressive Coalition, och blev så småningom en dominerande kraft i stadens politik och början på delstatspartiet Vermont Progressive Party.

Sanders och hans anhängare började snabbt organisera sig inför nästa ledamotsval 1982, då de hade kandidater i sex av stadens valdistrikt. En energisk kampanj under vintern 1981–1982, under vilken Independent Coalition anklagade kandidaterna från Demokraterna och Republikanerna för att undertrycka borgmästaren agenda, resulterade i ett rekordhögt valdeltagande i valet till Burlingtons stadsfullmäktige. Det slutade med att koalitionen vann tre av sex mandat, vilket gav de progressiva totalt fem ledamöter och tvingade Sanders motståndare att förhandla med honom. Demokraterna och Republikanerna lät till slut Sanders utse sin administration.

I det avseendet kanske Johnson inleder sitt borgmästarskap i ett mer välvilligt sammanhang än Sanders. Johnsons agenda kommer sannolikt stödjas av merparten av de ledamöter i Chicagos stadsfullmäktige som backas av Chicagos lärarfack, Chicago Teachers Union (CTU), vilket totalt är omkring två femtedelar av ledamöterna i fullmäktige, däribland de sex som backar partiet Democratic Socialists of America (DSA).

Produkt av stridbart fack

Johnson själv är en produkt av det stridbara CTU. Under det senaste årtiondet har CTU byggt en oberoende, medlemsbaserad politisk organisation, United Working Families (UWF), som backar dem som försvarar offentlig utbildning och andra arbetarklassfrågor. (Utöver Johnson har UWF valt ett antal ledamöter, lokala beslutsfattare och lagstiftare i delstaten Illinois, såväl som kongressledamoten Delia Ramirez.)

Tillsammans med andra växande vänstergrupper som DSA, har UWF potentialen att bli början på ett partiliknande alternativ till det nyliberala etablissemanget inom Demokraterna i Chicago. Om och när Johnson möter motstånd för sitt valprogram i stadsfullmäktige kommer hans framgång bero på hans förmåga att bibehålla och utvidga den lagstiftande koalitionen mellan dessa grupper, däribland genom att försvåra för sina nyliberala motståndare och stärka sina allierade.

Nyligen utnämnde Johnson fem medlemmar ur fullmäktigegruppen Democratic Socialist Caucus till utskottsordförande i stadsfullmäktige. Den socialistiske ledamoten Carlos Ramirez-Rosa ”kommer inte bara leda det mäktiga utskottet för stadsplanering, utan även fungera som Johnsons ordförande, vilket gör honom till den mäktigaste medlemmen i stadsfullmäktige”, som Heather Cherone rapporterade i den lokala tv-stationen WTTW. Det här är ett hoppingivande tecken. Johnson utnämnde också en tidigare stabsmedlem under Lori Lightfoot och Rahm Emanuel som sin stabschef, men progressiva verkar hittills dominera Johnsons tyngsta poster i kabinettet.

Det betyder inte att Johnson måste vänta på framtida val för att ta itu med motståndet från ledamöter. Återigen kan det finns en lärdom i Sanders laddade första år i ämbetet, då den nye borgmästaren försökte göra vad han kunde utan stöd från stadsfullmäktige.

Skaffade sig ”parallell regering”

När hans stabsutnämningar stoppades bildade Sanders sitt egna informella kabinett av rådgivare, med vilka han upprättade ett antal arbetsgrupper för att komma på idéer för vad staden skulle göra. Hans mål, säger han – i enlighet med hans slogan ”Inte jag, vi”, som han gjorde populär under sina presidentkampanjer – var att ”demokratisera Burlingtons politik och öppna upp stadens förvaltning för alla människor”.

Några av dessa arbetsgrupper införlivades så småningom officiellt i stadens förvaltning, men innan dess fungerade de som ett slags ”parallell regering”, säger Sanders. Dessa arbetsgrupper omfattade exempelvis det som skulle bli kvinnorådet Burlington Women’s Council, vilket samlade en rad olika kvinnoorganisationer och lade fram lagstiftning i en rad olika frågor som påverkade kvinnor, från skydd vid våld i nära relationer till arbetsträning för låginkomsttagande kvinnor i mansdominerade branscher.

Sanders började också städa upp stadens korruption genom att införa ett konkurrensutsatt anbudsförfarande för företag som gjorde affärer med staden, vilket sparade den lokala regeringen tiotusentals dollar om året. Därutöver började Sanders och hans anhängare organisera kultur- och rekreationsaktiviteter för staden, för att visa att regeringen kunde förbättra människors liv: de startade en basebolliga för barn i Burlingtons fattigaste område samt en serie populära sommarkonserter vid stadens strandpromenad, vilka lockade tusentals besökare och underhållare från hela världen.

Dessa populära initiativ hjälpte utan tvekan Sanders och Progressive Coalition att öka deltagandet och förflytta Burlingtons maktbalans i kommande val, först i valet till stadsfullmäktige och sedan i borgmästarkampanjen 1982. Sanders skryter med att valdeltagandet – mellan borgmästarvalet 1979, som föregick hans första kampanj, och hans första omvalskampanj – nästan fördubblades, från 7 000 till 13 320. Stödet för Sanders och de progressiva var koncentrerat till valdistrikt med låginkomsttagare och arbetarklassväljare, där han vann närmare 70 procent av rösterna 1983.

Måste uppfylla sin löften

Johnson kan också uppbåda folkligt stöd för sin agenda och koalitionen bakom honom, genom en kreativ användning av verkställande åtgärder och genom att främja deltagande i styret. Johnson utfärdade en handfull verkställande åtgärder så snart han svurits in, däribland en som ”instruerar budgetkontoret att förbereda en analys av alla resurser i stadens budget för räkenskapsåret 2023 som är tillgängliga för att finansiera program för arbetstillfällen till och berikande av ungdomar”, och en annan som inrättar en biträdande borgmästare för arbetsmarknadsrelationer, med uppgiften att bland annat ”förbättra arbetsförhållanden, främja nya arbetstillfällen och skydda arbetares rättigheter”. De verkställande åtgärderna inrättade också liknande poster för invandrares rättigheter och trygghet i samhället.

Förhoppningsvis kommer Johnson fortsätta att använda sin borgmästarpenna för att utöka stadsförvaltningens befogenheter och uppfylla sina kampanjlöften när så är möjligt. Att göra det kan vara nödvändigt för att komma runt potentiell oförsonlighet i stadsfullmäktige, precis som det var för Sanders, och hjälpa Johnson att samla och motivera sina anhängare.

Motståndet mot Johnson kommer så klart inte bara komma från stadsfullmäktige. Omedelbart efter hans seger rapporterade tv-kanalen Bloomberg om en ny rapport där finans- och affärschefer uttryckte allvarliga farhågor om den tillträdande borgmästarens planer att införa nya skatter. Dessa chefer hotar mer eller mindre med en arbetsgivarstrejk. John Catanzara, president för Chicagos avdelning 7 i polisförbundet Fraternal Order of Police, sa innan Johnsons seger att det skulle rinna “blod på gatorna” och förutspådde att poliser skulle lämna kåren i massor om Johnson vann.

Bygga makt utanför stadshuset

Att stoppa hotet om en arbetsgivarstrejk eller en polisstrejk kommer att innebära att mobilisera anhängare till sina egna strejker och protester, för att tvinga kapitalister och stridslystna element inom delstaten (som polisfacket) att acceptera behovet av progressiva reformer. Johnson började inom CTU, där han var en organisatör inom de djupa leden som hjälpte till att omvandla facket till den stridbara kraft det blev. Facket ledde motattacken mot skolprivatiseringsrörelsen och visade på effektiviteten i strejker som möter oron hos lärarna och den bredare allmänhet de tjänar. Denna bakgrund, och hans bas bland CTU-anställda och -anhängare, innebär att han har goda förutsättningar för att leda den sortens massmobilisering och organisering som kommer att krävas för att övervinna kapitalisternas och polisens motstånd mot hans valprogram.

Johnson skulle, till exempel, kunna använda sin plattform för att stödja och uppmuntra strejker av CTU och andra fackförbund som står bakom hans valprogram. Skulle det utbryta protester mot ojämlikhet och polisvåld, som det gjorde sommaren 2020, skulle Johnson kunna utnyttja tillfället för att kräva absolut nödvändiga reformer – och låta bli att kriga mot demonstranterna, som den tidigare borgmästaren Lori Lightfoot gjorde genom att öppna stadens klaffbroar broar och stänga ned kollektivtrafiken i ett försök att stoppa demonstranterna. För att minska kapitalisternas strukturella inflytande över ekonomin, kan Johnson uppmuntra arbetare som inte är fackligt anslutna att organisera sig samt börja demokratisera stadens finanser genom att upprätta en offentlig bank.

Början på bredade omdaning?

Hur Johnson i slutändan styr hänger delvis på vilket slags offentliga påtryckningar han möter från CTU och andra aktivister och sociala rörelser. Inte ens Sanders var immun mot att kompromissa när han ställdes inför företagens makt. Under sitt första år gjorde han miljöaktivister arga genom att ge grönt ljus till en flisförbränningsanläggning, som senare orsakade ”långsiktiga miljöproblem för staden”, enligt Marcetic. Aktivister hävdar också att det stora offentliga försköningsprojektet vid stadens strandpromenad, som Sanders länge tagit åt sig äran för, egentligen inte skulle ha blivit av. Där skulle ha byggts höghus med bostadsrätter och ett hotell om det inte vore för allmänhetens opposition. Det var bara för att aktivister hjälpte till att döda Sanders ursprungliga, mer företagsvänliga förslag, säger de, som en stor del av strandpromenaden har avsatts för allmänt bruk.

Likväl är Sanders ämbetstid i Burlington i hög grad ett bevis på makten hos en borgmästare som styrde enligt principen ”Inte jag, vi”, och styrkan i rörelsen bakom honom. Sanders var borgmästare i fyra ämbetsperioder, fram till 1989. Han och hans anhängare fick till ett antal segrar, däribland införandet av mer progressiva intäktskällor såsom högre skatter på kommersiella fastigheter, höjda löner för stadsanställda, finansiering till överkomliga bostäder, förbättrande av offentliga bostäder samt en lag för hyresgästers rättigheter, såväl som en rad viktiga miljösegrar, däribland en uppgradering av stadens avloppssystem, nedstängningen en miljöskadlig avfallsdeponi och ett stopp för byggandet av en föreslagen anläggning för avfallsförbränning.

Det ekonomiska och politiska motståndet mot Johnson som Chicagos borgmästare kommer säkerligen bli mycket mer intensivt. Om han visar sig vara något sånär kapabel att stå emot dessa påtryckningar kommer det att vara för att han hjälpte till att organisera arbetare för att, utan omsvep, konfrontera det kapitalistiska ekonomiska och politiska etablissemanget. Detta kommer att krävas för att uppnå en betydande omfördelning av makt och rikedom från företagen till Chicagos arbetarklass. Och det skulle kunna vara, som det var för Sanders och hans anhängare, början på en bredare omdaning av politiken i hans delstat och i hela landet.