Rapporteringen om Ukrainas attack mot den ryska regionen Kursk under de senaste dagarna har tagit världen med storm. För första gången sedan den fullskaliga ryska invasionen inleddes i februari 2022 har Kiev skickat en större grupp reguljära marktrupper in på angriparens hemmaplan. Det rör sig om en helt unik operation under kriget.
Internationella militäranalytiker uppskattar att åtminstone 1 000 ukrainska soldater med ett 30-tal pansarvagnar och andra pansarfordon ingår i attacken. Bedömningen är att de har avancerat åtminstone en mil in i Kurskregionen sedan operationen inleddes den 6 augusti. Att döma av tillgängligt bildmaterial har ukrainarna tagit ryska soldater till fånga och även hissat den ukrainska flaggan över stadshuset i ryska småstaden Sudzja.
Strategisk galenskap?
Ukraina har tidigare genomfört en lång rad attacker mot ryska strategiska mål med hjälp av drönare, robotar och sabotageaktioner. Man har också skickat fram ryska militanta regimkritiker som genomfört angrepp på andra sidan gränsen.
Vid en första anblick kan den nuvarande operationen framstå som militärstrategisk galenskap. Ukraina har brist på manskap, måste upprätthålla en över 100 mil lång försvarslinje mot Ryssland och har egentligen inte råd att skicka iväg soldater och pansarfordon. Allra minst om den ryska armén svarar med en kniptångsmanöver och blockerar en reträtt.
Men det finns rimligtvis flera orsaker till att operationen getts grönt ljus. Det har viskats och varnats om att Ryssland har laddat för nya militära intrång i östra Ukraina. En offensiv innan det kan tjäna som avledningsmanöver och tvinga Ryssland till att dra tillbaka manskap från andra fronter. Både Kiev och Moskva har tidigare använt sig av avledningsmanövrer under kriget.
Ökar stridsmoralen
En annan orsak lär vara att man vill visa världen och Kievs militära och finansiella uppbackare, att Ukraina ännu har motståndskraft och kan slå tillbaka mot Ryssland på de mest överraskande sätt. Det här är särskilt viktigt inför det amerikanska presidentvalet, vars utkomst kan vara väldigt avgörande för det internationella stödet till Ukraina.
Den senare saken – ett uppvisande av motståndskraft – är också viktig för det utmattade ukrainska folkets räkning. Operationen tjänar oundvikligen som en moralboost i en tid när deras samhälle är kluvet i sin syn på de enorma kostnaderna för att fortsätta utkämpa kriget. Kritiken växer mot arméns allt hårdare tag för att rekrytera män som kan utkämpa striderna. På plats i Ukraina har jag också hört missnöje över militärstrategiska felsteg vid andra frontavsnitt.
Är den – hittills – framgångsrika Kurskoperationen en vändpunkt i kriget? Knappast troligt. Men flera dagar efter att attacken inleddes är de ukrainska soldaterna fortfarande kvar i Ryssland och strider utkämpas där. Uppgifter inifrån Kreml gör gällande att Vladimir Putin inte ska ha varskotts om den ukrainska mobiliseringen vid gränsen. Att Ryssland inte heller efteråt förmått svara snabbare, vittnar om sprickorna och svagheterna i regimens fasad.
Det är nog så viktigt i det långa loppet, både för Ukrainas och Europas del.
