Men hindren är många. Bakom varje litet misstag ligger demokratins dödgrävare och lurar. Och det rör sig inte enbart om Jair Bolsonaros anhängare som kräver att militären tar över, utan om ett permanent krig i den virtuella världen.
Men Lula har en historia i den verkliga världen som ger honom en särskild slags politisk tyngd. Annorlunda än andra latinamerikanska vänsterledare. Det märktes redan när han just börjat bli känd utanför fackföreningskretsarna i ABC-området i Sao Paulo.
Lulas hus låg i ett egnahemsområde i Sao Bernardo. De flesta som bodde här jobbade i industrierna omkring. Husen ingick i en slags egnahemsrörelse som metallarbetarförbundet startat. Den brasilianska arbetarklassen i områdena kring Sao Paulo var välorganiserad. Och huset var fint med modernt kök och en liten trädgård med en hemmabyggd grillplats.
Det här var i början av 80-talet. Arbetarpartiet, PT, hade just bildats och Lula da Silvas namn började bli känt i Latinamerika. Själv bodde jag i Nicaragua och hade med mig en present som en ekumenisk basgrupp bett mig överlämna. Det var en Kristusfigur snidad i trä och med drag som starkt påminde om Lula.
Han blev lite generad först. Så skrattade han:
– Jesus var ju också arbetare, log han.
– Och skulle han levt här och nu skulle han säkert vara med i PT.
PT hade fötts ur den fackliga strejkkampen och baserades på fackföreningsrörelsen. Men partiet var öppet och rymde många olika tendenser.
– Att tala om enighet utan att erkänna mångfald är meningslöst, förklarade Lula.
Hela (eller kanske var det halva) den där söndagen för omkring 40 år sedan ägnade han sig åt att förklara för mig och en grupp brasilianska studenter att demokratin var det viktigaste av allt.
– Socialismen, sa han, handlar framför allt om att fördjupa demokratin.
– Förstatligade produktionsmedel utan demokrati leder till despoti. Revolutionen handlar om mer demokrati, inte mindre.
Att höra en vänsterledare uttrycka sig så i Latinamerika på den tiden var lite sensationellt. Che Guevara var större än någonsin trots sina totala misslyckanden i Kongo och Bolivia. Men sandinisternas seger i Nicaragua och krigen i El Salvador och Guatemala hade aktiverat idealiseringen av olika föreställningar om väpnad kamp. Vad som var gemensamt för dem var uppfattningen att demokratin bara kunde komma efter segern.
Lula höll inte med. Medan hans hustru serverade oss kall öl trots att det var tidig förmiddag talade han istället om demokrati som ett sätt att göra revolution. Flera av studenterna var missnöjda efter mötet.
– Ännu en reformist, fnös någon.
När PT började delta i valen var Lula den självklare presidentkandidaten. Han förlorade i tre val innan han segrade i det fjärde och blev omvald i ett femte. När han lämnade presidentposten 2010 hade han stöd av uppemot 85 procent av väljarna. En sensationell siffra. Och det trots att det under hans andra mandattid uppdagats en korruptionsskandal som slog direkt mot PT.
”Mensalaoskandalen” avslöjade att en grupp inom partiet hade haft i uppdrag att mjölka statliga företag på pengar som sedan användes för att betala kongressledarmöter från andra partier i syfte att garantera deras röster. Att Lula personligen inte drabbades av skandalen berodde på att han klart och tydligt tog avstånd och inte gjorde något för att förhindra att de skyldiga dömdes.
Till skillnad mot så många andra vänsterpresidenter, hade Lula inte berusats av makten. Den outhärdliga demagogin och nedlåtenheten man mötte hos så många, fanns inte hos Lula.
Barack Obama utsåg honom till världens populäraste politiker. Och tillsammans med Nelson Mandela utgjorde han också en slags symbol för politisk värdighet.
För hans efterträdare och partikamrat Dilma Rouseff gick det inte lika bra. Hon tvingades avgå under sin andra mandatperiod efter en pajasartad riksrättsprocess i vilken Jair Bolsonaro var den grymmaste pajasen som i sitt tal hyllade den officer som torterat Dilma under militärdiktaturen. Samtidigt pågick Lava Jato-skandalen som avslöjade hur Brasiliens stora byggbolag mutat till sig upphandlingar både i Brasilien och omvärlden och som i förlängningen också drabbade Lula, som dömdes till tolv års fängelse för en påstådd muta i form av en lägenhet.
Både Dilma Rouseff och Lula da Silva hävdade att de var oskydliga till det de anklagades för. Men båda accepterade spelreglerna även om de tillämpats på ett förvrängt sätt och tog sina straff med uppburet huvud.
Men i längden fick Lula rätt. Straffet mot honom upphävdes och nu är han alltså Brasiliens president för tredje gången.
Hur annorlunda situationen i Brasilien är idag jämfört med de gånger han tidigare var president kan illustreras med det faktum att de som tidigare var hans mottävlare i olika presidentval, idag ingår i den breda koalition som står bakom honom.
Att Bolsonaro i den andra valomgången ändå fick sju miljoner fler röster än i den första, medan Lula bara fick två miljoner fler, är olycksbådande.
Lula har dessutom ingen majoritet i kongressen och han har fler guvernörer mot sig än med sig. Men hans styrka baseras inte på karisma och än mindre på kampanjer i sociala medier, utan på hans kapacitet att förhandla och bygga överenskommelser, vilket speglas i bredden av den koalition som står bakom honom. Men framför allt baseras Lulas styrka på den demokratiska övertygelse han visade redan när PT bildades och som präglat hans liv i med- och motgångar.
Ibland kan man känna historiens vingslag. Eller åtminstone inbilla sig att man gör det. Så var det den där gången när jag satt i Lulas kök i Sao Bernardo och tillsammans med en grupp studenter lyssnade när förklarade demokratins väsen.
Det var en känsla av att vänstern hade hittat hem.
Att han nu står i spetsen för en bred koalition i försvaret av demokratin bara bekräftar den känslan.
Och om Lula dessutom kan förklara för sina gamla allierade i Venezuela, Nicaragua och Kuba hur det hänger ihop med socialism och demokrati, så kanske vi också på allvar kan börja tala om en ny röd våg i Latinamerika.
