Riskerar att rita om spelplanen i regionen och, i förlängningen, hela världen.

Nu, när al-Assad har flytt till Ryssland, uppstår ett maktvakuum som riskerar att rita om spelplanen i regionen och, i förlängningen, hela världen.

Iran räddade regimen

När Hayat Tahrir al-Sham (HTS) inledde sin offensiv visade det sig att den syriska armén var ett tomt skal. Snabbt tog de islamistiska rebellstyrkorna mark utan att möta något hårdare motstånd. Efter bara några dagar liknade situationen den från 2015. Då kontrollerade al-Assads styrkor endast ett fåtal städer och förlorade gradvis kontrollen över alltmer territorium. Regimen räddades då av Ryssland och Iran. 

Det är välkänt att den ryska interventionen i Syrien hade stor inverkan. Specialförband, stridsflyg och Wagnergruppen gav al-Assad tillräckligt understöd för att hejda rebellgruppernas offensiver. Mindre känt är att det var Iran som vände regimens krigslycka. Deras inblandning i inbördeskriget sträcker sig längre tillbaka än Rysslands. 

Redan 2012 reste Qassem Soleimani till Syrien och Libanon. Han var då befälhavare för iranska revolutionsgardet och representerade Quds-styrkorna, Irans klandestina verksamhet. Soleimani gav en dyster bild av det dåvarande läget i Syrien. Genom samtal med Hizbollahs dåvarande ledare Hassan Nasrallah lyckades han övertala Irans ledning att ingripa för att rädda Syrien från att falla.

Upprepade metod från Irak

Det hela grundade sig på ett direkt geopolitiskt spel. De två aktörer som 2012 skulle ha ersatt al-Assads regim var antingen det västvänliga FSA eller sunniextremister från al-Qaida. Detta hade begränsat Irans politiska räckvidd och framför allt isolerat Hizbollah i Libanon. Om de istället kunde säkra al-Assads maktställning skulle de få honom i sitt grepp och kunna använda Syrien som plattform för sina ambitioner i regionen – konflikter kopplade till Israel och kungahuset i Saudiarabien. 

Detta projekt var en direkt kopia av Irans arbete i Irak.

För att minimera kostnaderna byggde Quds-styrkorna upp egna miliser med frivilliga shiiter från andra länder. Parallellt skapades nationella försvarsstyrkorna, en stor övergripande milisstruktur som fungerade som stödförband åt den syriska armén. Detta projekt var en direkt kopia av Irans arbete i Irak. Genom att samarbeta med högt uppsatta befäl som Bashars bror Maher al-Assad, befälhavare för fjärde pansardivisionen inom den syriska armén, stärkte Iran sin position. Maher har också pekats ut som central i den omfattande droghandeln med den amfetaminbaserade drogen Captagon.

Vändpunkten kom 7 oktober

Med hjälp av ryskt och iranskt stöd kunde al-Assads armé uppnå ett dödläge i kriget 2018. Ryssland etablerade sig mer aktivt, medan väst vände sig bort från konflikten. Bara USA, Israel och Turkiet fortsatte att verka öppet. USA stödde den kurdiskdominerade rörelsen i nordöstra Syrien, Rojava, med syftet att bekämpa IS och förhindra dess återkomst. Israel genomförde ”kampanjen mellan krigen” och bombade syriska vapensystem och iranska resurser i landet.

Soleimani och Nasrallah var döda, och Ryssland var upptaget av ett kostsamt krig i Ukraina. 

När HTS inledde sin chockartade offensiv var läget i världen annorlunda. Soleimani och Nasrallah var döda, och Ryssland var upptaget av ett kostsamt krig i Ukraina. Varken Iran eller Ryssland verkade ha viljan eller förmågan att rädda al-Assad en andra gång. Även om Ryssland hade kunnat bomba som för tio år sedan hade det inte räddat honom. Det som behövdes var något endast Iran eller Hizbollah kunde erbjuda: stora, motiverade markstyrkor. 

Efter 7 oktober förändrades dock situationen för både Hizbollah och Iran drastiskt. Hizbollah förlorade stora delar av sitt ledarskap, stora mängder krigsmateriel och hundratals soldater. Iran har fått sin personal dödad i israeliska bombräder, inklusive en spektakulär attack mot den iranska ambassaden i Damaskus som dödade minst åtta högt uppsatta befäl inom revolutionsgardet.


Bombat hundratals mål


Trots de upprepade israeliska angreppen och ockupationen av Golanhöjderna valde al-Assad att inte svara militärt. Syrien blev aldrig en aktiv del av Irans ”motståndsaxel”. Irans nytillträdde utrikesminister, Abbas Araqchi, meddelade nyligen i iransk statsmedia att de varnat al-Assad om HTS planerade offensiv och uppmanat honom att agera för att hantera missnöjet mot regimen. När al-Assad misslyckades med att agera drog sig Iran ut ur landet, vilket innebär en förlust för ett redan försvagat Iran – och en klar framgång för Israel.

Med både Iran och Ryssland borta från Syrien har Israel tagit chansen att försvaga sitt grannland och historiska fiende. Under de senaste dagarna har det israeliska flygvapnet genomfört en omfattande bombkampanj mot militära mål över hela Syrien. Under måndagen sänktes flera robotbåtar i hamnarna Al-Bayda och Latakia. 

IDF uppger att de riktat in sig på så kallade strategiska vapen. Det syriska flygvapnet har blivit fullständigt utraderat – hundratals stridsflygplan och helikoptrar har förstörts. Dessutom har radarsystem, luftvärnsrobotar och ballistiska robotar slagits ut genom bombningar som sammanlagt omfattat hundratals ton av bomber.

Inte ett nytt krig

I södra Syrien påstår Israel att de har angripit fabriker och lager för kemiska vapen, bland annat en anläggning i norra Damaskus som sägs ha producerat klorgas. Från det ockuperade Golanhöjderna har IDF också gått in över gränsen till Syrien. 

Omfattningen av dessa framryckningar är i dagsläget oklar, och trots flera oberoende rapporter om israelisk trupp flera mil in i Syrien förnekar IDF att de lämnat den demilitariserade zonen. Ännu så länge har den nya regimen i Syrien inte reagerat på bombningarna eller intrången.

När segeryran över al-Assads fall har lagt sig återstår det faktum att den rörelse som gått segrande ur konflikten är jihadister med rötter i al-Qaida. Israel hyser knappast några illusioner om att ett splittrat Syrien i ekonomisk kollaps, styrt av Abu Mohammad al-Jolani, kommer innebära stabilitet. 

Det handlar snarare om en förändring i skala och intensitet.

Möjligheten att försvaga det nya Syrien och flytta fram sina positioner var dock en chans för god att låta gå förbi. Självklart medför detta risker för Israel att öppna en ny front mot en ny fiende, men Israel har redan och sedan decennier varit i ett tillstånd av krig mot Syrien. Det handlar snarare om en förändring i skala och intensitet.

Trots hoppet om att al-Assads fall skulle leda till fred tyder allt på att kriget kommer att fortsätta i många år till.

Martin Hansson

Återkommande säkerhetspolitisk skribent i Dagens ETC, driver podcasten Eld och rörelse, med fokus på militära konflikter och geopolitik.