Idag finns inte risk för någon kupp. Men ”los momios” är tillbaka. Och på offensiven. Den här gången är syftet att krossa den dröm om en ny konstitution som växte fram ur upproret, ”el estallido social”, i oktober 2019. Och ändå – på förstamajtåget i Valparaiso i år hördes inga slagord som varnade för den faran. När jag tog upp frågan med andra deltagare i tåget var det nästan som en het potatis man försökte kasta ifrån sig så snabbt som möjligt.

En lite svindlande förändring jämfört med för bara två år sedan.

Då, när delegaterna valdes till den första församlingen (convención constitucional) med uppgift att skriva en ny konstitution var stämningen nästan euforisk. För första gången valdes lika många män som kvinnor och urpsrungsbefolkningen hade garanterade platser. Vänsterns kandidater i dess olika skepnader, både partianslutna och oberoende, segrade stort. Den gamla kongressbyggnaden i Santiago där diskussionerna om den nya konstitutionen fördes var som en blandning av en sovjet och det cabildo där Chiles oberoende från Spanien utropades.

Men när folkomröstningen om den nya konstitution hölls var det som en kalldusch. Närmare 62 procent av väljarna röstade mot förslaget. Ett för vänsterdelegaterna närmast obegripligt resultat.

Men på söndag ska en ny församling (consejo constitucional) väljas. Situationen är lite annorlunda och antalet delegater färre, men också nu har kvinnor och män lika många platser och ursprungsbefolkningens säkrade, om än färre, platser. Men framför allt är dess uppgift densamma: att skriva en ny konstitution som ersätter den som antogs under diktaturen.

Det rör sig om ett andra försök, en andra chans och därför ett lika avgörande val för Chiles framtid som det för två år sedan. Just därför också ett val som ”los momios” kommer att göra allt för att vinna, för att sedan sabotera inifrån i syfte att se till att förslaget till ny konstitution i stora drag ser ut precis som den som gäller nu. Det republikanska partiet, ”los momios” härförare har stolt förklarat att det inte vill ha någon ny konstitution. De tolkar de 62 procent som röstade mot det första förslaget som ett löfte om fria händer.

Men är det verkligen möjlgt att de som inte vill ha någon ny konstitution kan komma att dominera arbetet i en församling vars uppgift just är att skriva en ny konstitution? Det vore en historisk ironi av rang.

Jag funderar på det medan första maj-tåget vandrar fram mellan de falnande målningarna som efter ”el estallido social” täckte i stort sett varenda vägg i Valparaiso. Med tiden har dess upproriska, men också löftesrika budskap förlorat lyskraft och målningarna ser mest smutsiga ut.

Valparaisos borgmästare Jorge Sharp, som ursprungligen kommer från samma parti som president Gabriel Boric, har initierat flera kampanjer för att tvätta väggarna. Att hålla staden ren har varit en av Sharps ambitioner. Men det har inte gått så bra. Det som tvättats rent har snabbt bemålats på nytt, men med mindre upproriska uppmaningar och oklarare politiskt innehåll.

Stämningen i demonstrationståget är ganska upprymd. Det är mest de traditionella och lite ofarliga slagorden som ropas, ”el pueblo unido jamas sera vencido”, det förenade folket kommer aldrig att besegras. Men i jämförelse med euforin för två år sedan är det ändå ett rätt svagt eko. Och mina försök att diskutera valet till den nya församlingen som ska skriva den efterlängtade nya konstitutionen tas, som sagt, emot som en lite alltför het potatis man helst håller ifrån sig.

De jag frågar hur de ska rösta svarar oftast ”på regeringen”, men utan jubel och V-tecken. Och oväntat många säger att de ska förstöra sina röster eller rösta blankt.

Det finns en upplevelse av att ha missat en historisk chans och att det inte spelar någon roll hur valet går.

Resignationen har flera orsaker. Men den kanske viktigaste är att vänstern, med få undantag, inte gjort någon ordentlig självkritik. Nederlaget i folkomröstningen skylls på motståndarna, pressen, kampanjer på sociala medier… Som om de 62 procenten var resultat av gigantisk manipulation. Det är enklare så än att leta ansvar hos en själv och en stor del av vänstern har låst in sig i offerrollen, och tycks trivas rätt bra där.

Men det har också att göra med ”los momios” effektiva utnyttjande av en konjuktur där våldet spelar en stor roll.

Nyligen sköts tre poliser ihjäl vid olika tillfällen. Mördarna visade sig i samtliga fall vara venezulanska migranter, medlemmar i det kriminella bandet Tren de Aragua, en av de största kriminella organisationerna i Venezuela, som byggt upp nätverk också i andra latinamerikanska länder. Det rör sig om en liten minoritet, men deras aktioner har piskat upp starka xenofobiska stämningar som drabbar alla migranter.

Militanta mapuchegrupper i söder har fortsatt med attentat mot kyrkor, skolor och skogsmaskiner. Allt i namn av kampen för autonomi, men med metoder som istället för att bredda stödet till kampen, minskar det och istället för ett ena mapuches, splittrar. Flera militanta mapuchegrupper har också kontakt med knarkgäng, som i sin tur tagit över kontrollen i flera marginaliserade områden i Santiago och andra storstäder, precis som i många andra latinamerikanska länder.

Till och med läktarvåldet har utnyttjats av ”los momios” för att piska upp närmast hysteriska stämningar bakom kraven på hårdare tag.

Det är ingen enkel situation.

Även regeringen menar att det krävs hårda tag, den har också drivit igenom en lag som ger polisen större rätt att använda sina vapen. Men den talar mer om bättre förebyggande strategi och effektivare, bättre utbildade polisstyrkor. Argument som ”los momios” avfärdar som eftergifter gentemot våldsverkarna. ”Los momios” retorik är ytlig och motsägelsefull, men bärs upp av högt tonläge, agressivitet, falska påståenden och machismons arrogans. Bland annat. Kruxet är att det har haft effekt. Den domedagsatmosfär ”los momios” uppviglat har fått många att se en stark man med hårda nypor som den enda lösningen.

Kan det verkligen vara så att Chile, efter 17 år av diktatur, drygt 30 år av demokrati, en massiv ”estallido social” som mynnade ut i kravet på en ny konstitution, nu låter samma ”momios” som drev fram kuppen mot Allende, på nytt sätta agendan?

Inget är omöjligt.

Demokratin är ingen gåva. Och att underskatta betydelsen av valet till den nya konstituerande församlingen på söndag, som många inom vänstern gör, riskerar att undergräva den.

Ett val mitt under en mandatperiod är också en slags folkomröstning om den sittande presidenten. Och ett bakslag för regeringen i valet på söndag innebär inte bara att den nya författningen hamnar i riskzonen, det innebär också att Gabriel Boric möjligheter att förverkliga det program han valts på kommer att minska ytterligare.

En ordentlig seger, däremot, vore ett effektivt sätt att säga:

”Momios. Folket har förlorat tålamodet med er!”

Och en gåva till Gabriel Boric:

”Presidente, adelante!”