Självklart har det gjorts allehanda filmer om homosexuell kärlek. Även komedier. Men att ett stort filmbolag gör en stor komedi som går upp stort på biograferna hör inte till vanligheterna – och det är bannemig dags att det blev av. Inget är väl mer på tiden än en bögromcom?
Det är ”Bros” huvudrollsinnehavare och ena manusförfattare, komikern Billy Eichner, som baxat in en rätt klassisk romcom-mall till bögvärlden. Eichner är själv öppet gay och en stolt romcom-tittare, men uppenbarligen lite trött på att se samma heteronormativa saga om och om igen. Därför kände han sig manad att göra en egen. Faktum är att hela ensemblen i ”Bros” är hbtqi. Även i de straighta rollerna.
Min oerhört torftiga empiriska undersökning (magkänsla, vänner och fördomar) säger att romcoms är rätt populära i gayvärlden. Därför är det märkligt att det här inte skett tidigare.
För att inte basera allt på fördomar ringer jag upp regissören David Färdmar som ligger bakom filmer som ”Love”, ”Vi finns inte längre” och senast ”Are we lost forever”. Han är själv sedan länge ute ur alla garderober och hans filmer rör sig i samma värld, men kan väl kategoriseras mer som tragedier än komedier.
Är de fördomsfullt av mig att tänka att romcom är en genre som generellt är rätt stor i den manliga gayvärlden?
– Haha. Både ja och nej kanske, "den manliga gayvärlden" är ju inte en homogen grupp där alla gillar samma saker. Men visst, jag tror absolut att många gays gillar romcom som genre för att få drömma sig bort för en stund. Jag själv gillar romcoms, men då får de gärna ha lite mer komplexa karaktärer och lite mer djup i storyn. Inte bara handla om att träffa den rätte och leva lyckligt i alla sina dagar.
Hur kan det ha dröjt till 2022 innan vi fått en stor romcom med två män i huvudrollerna?
– Det är helt otroligt när man tänker efter! It's about time! Det har ju skapats otaliga innan, men då främst från indie-filmskapare och indie-bolag som inte är lika fega. Jag tror det beror på att inga stora filmstudios, främst i USA, haft stake nog att våga satsa på en potentiellt stor biopublik som törstat efter just en romcom med två män i huvudrollerna. Men nu tror jag, mycket tack vare de enorma succéerna för serier som "Heartstopper" och "Young Royals" att de insett att det faktiskt finns en stor marknad och intresse för just den genren.
När jag skriver att ”Bros” använt en klassisk romcom-mall så menar jag egentligen nutida klassiker. Filmen har betydligt mer gemensamt med ”This is 40” eller ”Bridesmaids” än ”När Harry mötte Sally” eller ”Sömnlös i Seattle”. Det är grovt, rejält så i sina stunder, och man driver hejdlöst med alla både i och utanför gayvärlden. Stela knull genererade av appen Grindr, stereotyper inom hbtqi, straighta normer och det mesta annat mellan himmel och jord får sig rejäla, men oftast hjärtliga, kängor. ”Bros” känns inte det minsta tillrättalagd för en heteronormativ publik, som man kanske kunde befara efter alla ”lustiga”, ”gulliga” homosexuella sidekicks som Hollywood haft som standardbifigur länge.
”Bros” är en film som passar oavsett sexuell läggning. Vare sig den ger dig insikter i en värld du inte vet något om – eller en stor dos igenkänning – så lär du få dig ett helt lass med rejäla garv.