Häxan har genom historien varit en ond och farlig person, men också en kvinna med kunskap om kropp, natur och läkande. Under 1600-talets häxprocesser kopplades dessa föreställningar samman, vilket gjorde att kunskapen kvinnorna besatt kom att betraktas som farlig. I såväl Nordamerika som Europa pekades kvinnor ut som häxor i förbund med djävulen, de torterades och brändes på bål. Trots att det också fanns män bland de utpekade ligger nyckeln till att förstå både de dåtida häxprocesserna och nutidens intresse för häxpositionen i definitionen av häxan som kvinna. Det handlar om intrikata nät av misogyni, sexualitet och kapitalism.
Roten till all ondska
En av de texter som spelade stor roll för dåtidens syn på häxan var ”Malleus Malificarum”, på svenska ”Häxhammaren”, som skrevs av två dominikanermunkar i slutet av 1400-talet. Det är en initierad studie i kvinnohat, en handbok i häxjakt. Häxkonst sågs då som ett specifikt kvinnligt fenomen och avgörande var sexualiteten som roten till all ondska. Köttsliga begär har, menade man, alltid orsakat människan lidande och det är via begäret som djävulen får makt över oss. I sin bok ”Den liderliga häxan” beskriver Åsa Bergenheim, professor i idéhistoria, hur kvinnan ansågs lämplig som häxa eftersom hennes natur gör henne mer mottaglig för denna ondska, inte minst för att hon är mer ”köttslig” än mannen. Och som så ofta genom historien blev lösningen omfattande kontroll av kvinnan och hennes sexualitet.
Demonisering av de missnöjda
”Häxhammaren” skrevs av representanter från katolska kyrkan och helt klart spelade religiösa föreställningar en viktig roll för hur häxprocesserna kunde ske. Men det finns också andra aspekter. Den italiensk-amerikanska marxisten Silvia Federici visar hur häxprocesserna skedde samtidigt som samhället påbörjade övergången till ett tidigt kapitalistiskt system. Hon pekar på hur den ökade privatiseringen av mark som tog fart under den här perioden drev vissa grupper av människor till ett liv i utsatthet som vagabonder och tiggare. Här uppstod ett missnöje som de styrande behövde kväsa.
Demonisering är ett framgångsrikt sätt att kontrollera de grupper man vill hålla på mattan som knappast stannat i 1600-talet. Många av de kvinnor som då pekades ut som häxor var de som i den pågående samhällsomvandlingen drevs ut på vägarna. Att demoniseringen fick fäste underlättades av att det bland dessa kvinnor fanns kunskaper om hur naturen kunde användas för att lindra och bota. Det spelade med andra ord väl in i förståelsen av häxan i förbund med djävulen och den kvinnliga kunskapen om kropp och natur som ond.
Häxrädslan idag
Oavsett om vi ser demoniseringen av vissa kvinnor i relation till en mycket patriarkal kyrka, eller som ett verktyg för att kontrollera avvikare i övergången till kapitalism, så grundar den sig i en mycket stark rädsla inför kvinnlig makt och kvinnans koppling till naturen. En rädsla som finns kvar än idag.
Hoten om kontroll och förföljelse som normbrytande kvinnor levt med genom århundraden fortsätter. I bland annat Ghana, Zambia, Indien och Papa Nya Guinea anklagas än idag både kvinnor och barn för häxkonst, något som både brittiska the Guardian och tyska Deutsche Welle rapporterat om. Silvia Federici har i sina analyser konstaterat att dessa, till skillnad från häxprocesserna under 1600-talet, inte drivs i någon större utsträckning av kyrka och stat, utan oftare av lokala grupperingar. Men konsekvenserna för de utpekade kvinnorna påminner om historien. Många drivs från sina hem, misshandlas eller i värsta fall mördas. Att vara kvinna är aldrig ofarligt, vare sig man själv definierar sig som häxa eller om andra bestämmer sig för att göra det.
Att återta häxpositionen
Att självmant inta häxpositionen idag måste därför ses som ett reclaimande. Det tycks inte handla så mycket om att åberopa mörka makter som att återta berättelsen om de kvinnor, deras makt och kunskap, som historien raderat. Det har aldrig varit häxorna själva som benämnt kunskapen om kropp, natur och människans plats i kretsloppet som ond. Det har varit det dominerande patriarkala narrativet som hållit fast vid denna förståelse.
För oss som fostrats i tredje vågens feminism kan en del av föreställningarna om kvinnor, kropp och kunskap vara svårsmälta eftersom de tangerar biologistiska idéer om kvinnans natur som genom historien ofta legat till grund för kvinnoförtryck. Den svenska häxan och naturprästinnan Elin Bååth menar dock att magi i grund och botten är queert. I sin bok “Häxans handbok till revolutionen” hänvisar hon till ett fornnordiskt ord för trollkonstutövare, tùnridr, vars etymologi anspelar på överskridandet av gränser. Det kan handla om gränser mellan andliga och materiella världar, mellan civilisation och det vilda, som gränser mellan manligt och kvinnligt.
I sitt fanzine ”Häxprocesserna på Tjörn 1669–1672” skriver Mikaela Larsson att de som pekades ut som häxor hade viktig kunskap om växter och djur men också om månens och kroppens cykler, om alltings ekosystem. Mer än någonting annat tycks också dagens häxrörelse handla om just detta. Om återtagandet och återupprättandet av denna kunskap. I en värld där forskarna inte längre tror att det är möjligt att nå Paris-avtalets 1,5-gradersmål låter det i mina öron som att vi behöver fler häxor, inte färre.
