Hur är det möjligt? 

Helt enkelt därför att många inte röstar för honom, utan mot hans medtävlare, Gustavo Petro.

Gustavo Petro är, till skillnad från Hernández, väl känd av colombianerna.  Han började sin politiska karriär i gerillarörelsen M-19, som lade ner vapnen i början av 1990-talet. Sen dess har han varit borgmästare i Bogota och kongressledamot i flera perioder. Det här är tredje gången han ställer upp som presidentkandidat.

Petro har, till skillnad från Hernández, ett genomarbetat program som trycker hårt på att förvandla Colombia till ett land med respekt för både natur och människor och som drivs av fossilfri energi. Han brukar betona att hans program baseras på två samhälleliga kontrakt som redan finns. Det ena är konstitutionen, som utarbetades av en konstituerande församling 1991 och av många anses vara Latinamerikas mest avancerade. Det andra är det fredsavtal som Farc-gerillan och regeringen undertecknade 2016.

– Om konstitutionen och fredsavtalet förverkligas kan Colombia bli en världsmakt av lycka, har Petro sagt. 

Kallar kongressen för tjuvar och banditer

I första valomgången fick Petro 2,5 miljoner fler röster än Rodolfo Hernández. Idag skiljer det bara 0,3 procent mellan dem – den genomsnittliga skillnaden av alla de opinionsmätningar som gjorts sen dess. 

Det är en situation som ingen hade förutsett. Inte heller Gustavo Petro. Han, liksom de flesta andra, hade räknat med att hans motståndare i den andra valomgången skulle bli Federico Gutiérrez, tidigare borgmästare i Medellin och politisk arvtagare till den sittande presidenten Ivan Duque. 

I det scenariet hade Gustavo Petro ganska säkert segrat. Men med den diffuse outsidern Rodolfo Hernández är allt mycket osäkrare. 

Hernández centrala fråga har varit kampen mot korruption. ”Inte stjäla, inte ljuga, inte förråda” har varit den paroll han sammanfattat sin position med. Han har anklagat hela det politiska etablissemanget, inklusive kongressen och alla partier, för att vara korrupta tjuvar och banditer. En anklagelse som går hem hos många colombianer. Att han också är en rik man som började med ”två tomma händer” har också väckt sympati, liksom hans löfte att ”alla colombianer som ännu inte sett havet ska få göra det när jag blir president”. Han har trots sin ålder, 77 år, varit effektivare än någon annan med att utnyttja sociala medier. Och hans lilla kampanjorganisation, som definierar sig som säljare, har varit duktig på att sälja sin produkt.

Stödet till Rodolfo Hernández förklaras delvis av colombianernas utbredda skepsis till politikerna. Han är en outsider som lockar just för att han inte är politiker. Men det har också att göra med rädsla för Gustavo Petro. En rädsla som inte handlar så mycket om vad Petro sagt och gjort, utan med vad han påstås stå för och påstås komma att göra om han blir vald. 

Sålt in sig som ny vänster

Trots att Gustavo Petro de senaste åren varit en hård kritiker av Venezuelas president Nicolás Maduro, så kallas han rutinmässigt för ”castro-chavista”. Och trots hans tydliga regeringsprogram påstås det lika rutinmässigt att han kommer att expropriera privat egendom. ”Med Petro kommer Colombia att bli som Venezuela” - ett påstående som upprepats så ofta att det blivit en slags mantra inom vissa kretsar. I själva verket har Gustavo Petro under sin valkampanj istället sagt att han strävar efter att tillsammans med Gabriel Boric i Chile och Lula da Silva i Brasilien bli en ny referenspunkt för den latinamerikanska vänstern, ett alternativ till den som fastnat i okritisk lojalitet med Kuba och Venezuela, och vars hjältar är Fidel Castro och Hugo Chavez.

Den senaste veckan har kampanjen mot Petro trappats upp. Pressen har varit full av rapporter om ”los petrovideos” – hemliga videoinspelningar från möten med Petros kampanjteam. Rapporterna går ut på att Petro på ett planerat sätt smutskastat och baktalat sina motståndare i syfte att ”krossa” dem. Det talas också om illegal finansiering av valkampanjen. Att Petro själv inte deltagit och att diskussionerna håller i stort samma slags tonfall som förekommer i alla kampanjteam spelar ingen roll. Varje förlupet ord är ett välkommet vapen i den kampanj mot Petro som håller rädslan vid liv och som accelererat ju närmare valet kommer. 

Svart feminist som vicepresident

Gustavo Petro är ingen ängel. Han är självcentrerad och ibland arrogant. Ofta talar han om sig själv i tredje person. När han var borgmästare i Bogota hamnade han regelbundet i konflikt med sina medarbetare och drev ibland igenom förslag mot majoritetens vilja. Men han är samtidigt en politiker som inte flyr debatt och som har förmåga att ändra sig och som med åren blivit allt mer pragmatisk.

Gustavo Petros förnyelse speglas i hans val av vice-presidentkandidat. Francia Márquez är en svart kvinna från fattiga förhållanden. Hon är välkänd feminist, men fram för allt miljöaktivist. Som en del i kampen mot ett gruvbolag i försvar för sin hembys vattenrättigheter studerade hon juridik och är idag en etablerad advokat. Många kvinnor och ungdomar som av olika skäl är skeptiska mot Petro kommer att rösta på honom för Francia Márquez skull.

Också Rodolfo Hernández har en kvinnlig vice-presidentkandidat. Marelen Castillo har också svart blod och kommer också från enkla förhållanden. Hon är välutbildad akademiker med pedagogik som specialitet. Hon valdes sen Rodolfo Hernández via sociala medier annonserat efter svart kvinna från Stillahavskusten för posten som vice-presidentkandidat. Marelen Castillo skickade helt enkelt in sitt curriculum som när man söker ett jobb, vilket som helst. 

Flest mördade presidentkandidater

Gustavo Petro har byggt upp en bred allians med många partier och rörelser som går under namnet ”den historiska pakten”. Rodolfo Hernández har inget parti, men har bildat något han kallar ”förbundet mot korruption”. Lite motsägelsefullt eftersom han själv är kallad till domstol i juli just för en korruptionsanklagelse. Motsägelsefullt är också att den traditionella politiska elit som Rodolfo Hernández anklagar för att vara korrupta banditer och som han ska se till att straffa, ändå kommer att rösta på honom.

Men Colombia är ett motsägelsefullt land.

Å ena sidan är Colombia det land i Latinamerika där demokratin varit stabilast. Bara under fyra år på 1950-talet rådde militärdiktatur. Å andra sidan är Colombia Latinamerikas våldsammaste land, med en lång historia av inbördeskrig, gerillakamp, knarkterrorism och våldsam kriminalitet som är långt ifrån över. Att både Gustavo Petro och Rodolfo Hernández omger sig med små arméer av livvakter är ingen egensinnig nyck. Båda har fått dödshot och inte i något annat land i Latinamerika har så många presidentkandidater mördats som i Colombia. Den senaste var Carlos Pizarro 1990. 

Att ändra på det lär kräva mer än en presidentperiod. Men med Gustavo Petro finns i alla fall möjligheten att det tas några steg i hoppfull riktning. Med Rodolfo Hernández är risken istället stor för att det blir inledningen till något som mest liknar ett kollektivt självmord.