Under det dryga år vandringen har pågått har Petro varit utsatt för ständig beskjutning av oppositionen och nära att ramla ner flera gånger.  Men hittills har han klarat sig. Räddningen av djungelbarnen gav ett lugnande andrum. Och trots alla svårigheter som fortsätter att torna upp sig kan hans ”totala fred” ändå visa på hoppingivande framgångar.   

Viktigast är avtalet om eld-upphör med ELN-gerillan. ELN är den enda kvarvarande av de historiska colombianska gerillagrupperna från 1960-talet. Det har under åren genomförts otaliga försök till fredsförhandlingar, men ELN har alltid hoppat av innan något avtal varit klart. Ibland genom att helt enkelt fullt medvetet sätta käppar i hjulet, som under de förhandlingar som fördes under den förra regeringen då ELN sprängde en bilbomb vid polisakademin i Bogota med ett 20-tal döda, och avbrutna förhandlingar, som resultat.  

Också under de nu pågående förhandlingarna har ELN genomfört aktioner i form av kidnappningar och ”väpnade strejker” som knappast ökar trovärdigheten i gerillans fredsvilja. Men avtalet om ömsesidigt eld-upphör blev ändå undertecknat och trädde nyligen i kraft. Det är än så länge tidsbegränsat, men det innebär ändå ett historiskt genombrott. En fundamental pusselbit för att en ”total fred” ska vara möjlig.   

Nyligen lyckades Petros fredskommissionär Danilo Rueda också få till stånd ett eld-upphöravtal med de dissidentgrupper som inte accepterade det fredsavtal som Farc-gerillan undertecknade 2016. Den största av dem, EMC (Estado Mayor Central), visade heller ingen särskild fredsvilja. Medan samtalen pågick avrättades en grupp tonåringar från ursprungsbefolkningen som tvångsrekryterats, när de försökte desertera, två bilbomber utlöstes i olika mindre byar med flera döda och förstörda hus. 

EMC-ledaren Ivan Mordisco sa att det handlat om ”misstag”, men hans trovärdighet var då redan på botten. Förmodligen var det insikten om det som fick honom att skriva under ett eld-upphöravtal som ska gälla i tio månader.    

Även om EMC i mångt och mycket mer liknar en knarkkartell än en politisk gerilla av det ”gamla” slaget, så har regeringen erkänt dess politiska ursprung. Det innebär att dess medlemmar kan åtnjuta skrivningarna i fredsavtalet med Farc som handlar om speciella straffsatser och sociala program för återintegrering i samhället.  

Det är svårare att tillämpa samma synsätt på de väpnade grupper som ingick i den högermilis, eller paramilitär, som skrev under fredsavtal för 17 år sedan. Både El Clan del Golfo och Pachenca har bytt namn i syfte att framstå som en politisk kontinuitet av den gamla högermilisen – den första kallar sig Autodefensas Gaitinista och den andra Autodefensas Conquistadores de la Sierra Nevada. Men namnbytet kan inte dölja att det är droghandeln som är deras centrala verksamhet.  

Förhandlingarna med dem handlar därför fram för allt om att få dem att underordna sig rättsväsendet genom erbjudanden om lägre straff och rätt att få behålla en viss procent av den ”vinst” de gjort under sin kriminella verksamhet. Fredskommissionären Danilo Rueda har också startat ”sociopolitiska” förhandlingar med kriminella ungdomsgäng på tre platser: Medellin, Quibdó och Buenaventura. 

I Buenaventura, den största hamnstaden på Stilla havskusten, lyckades regeringens förhandlare få de två dominerande gängen, Shottas och Espartanos, att skriva under ett vapenstillestånd som höll i 90 dagar. Under den tiden förekom inte ett enda mord, historiskt i en stad där det ofta sker flera mord varje dag. Vapenstilleståndet bröts visserligen, men erfarenheten av de 90 dagarna födde förhoppningar som lever kvar och som backas upp av andra erfarenheter.    

Som den i Playita, en utsatt del av Buenaventura, där innevånarna för flera år sedan gick samman och begärde stöd av myndigheterna för att etablera ”en humanitär zon”. Vid infarten till zonen, där det bor 600 familjer och som bara består av en gata och 300 hus delvis byggda på pålar i vattnet, reser sig en hög järnport. En symbol för att markera att där bakom gäller andra regler. På befolkningens begäran finns en polis vid infarten och en marinsoldat där gatan slutar vid havet. Och det har fungerat. Under nio år har det inte skett ett enda mord i Playita. En droppe i havet. Men en av många.  

Colombia är det land i Latinamerika där det förekommit flest inbördeskrig och där våldets kultur sitter djupast. Samtidigt är Colombia det land där demokratin varit stabilast och där erfarenheterna av fredsarbete är störst. Den colombianska paradoxen brukar det kallas.  

Efter dussintals fredsförhandlingar både på nationell och lokala nivå, både misslyckade och lyckade, finns det många droppar, som den i Buenaventura. Att ta reda på alla dem är en av utmaningarna i strävan efter den ”totala freden”.  Samtidigt som det pågår fredsförhandlingar av olika slag med ett halvdussin grupper, så fortsätter den så kallade ”övergångsrättvisan” som var en del av fredsavtalet med Farc. 

Nyligen under en offentlig ceremoni som pågick i tre dagar, tog 24 höga militärer på sig ansvaret för avrättningarna i departementet Casanare av över 300 oskyldiga som kläddes i uniform och beskrevs som gerillamän och visades upp som bevis för militärens framgångar. Det kallas ”falsos positivos”. Hittills har omkring 6.400 sådana ”falsos positivos” identifierats och allt fler militärer har trätt fram och tagit på sig ansvaret. Samtidigt som de anklagat överordnade för att smita undan.   

Farc-gerillans ledare, som skrev under fredsavtalet 2016, deltar i liknande processer. Nyligen tog de i en liknande ceremoni på sig ansvaret för systematiska kidnappningar, tvångsrekrytering av barn och avrättningar av desertörer.  

Att ceremonierna sker inför en publik av offer och anhöriga till offer frigör både sorg och ursinne. Ceremonierna blir till en spegel som tvingar förövarna att se sig själva. Men de kan också vara en slags befriande katarsis som rymmer potential av förlåtelse och kanske till och med försoning.   

Lika viktig som alla försök till fredsförhandlingar och senkommen ”övergångsrättvisa” är strävan att genomföra sociala reformer som utlovades i fredsavtalet från 2016, men som den förra regeringen bojkottade. Det handlar om jordreform, åtgärder för att skapa arbetstillfällen, ökade möjligheter att studera, att få unga människor att börja tro på framtiden.  

Att de väpnade grupperna, oavsett hur de kategoriseras, fortfarande kan utgöra en lockelse för unga colombianer beror på att många ungdomar inte ser någon framtid och att de väpnade grupperna kan erbjuda materiella resurser. Droghandeln ger mycket pengar. Och pengar köper tjänster av alla slag. Med fasansfulla konsekvenser.   

Nyligen publicerade den spanska dagstidningen El Pais ett reportage om den unge colombianen som nyligen mördade den ecuadorianska presidentkandidaten Fernando Villavicencio på öppen gata bara några dagar innan valet.  

Mördaren hette Ito och kom från ett av de fattiga områdena i utkanten av Cali. En vanlig ung kille som slutat skolan alldeles för tidigt, hankat sig fram på byggjobb, tills en av områdets gängledare gav honom en pistol och började ge honom uppdrag. Det var lättare att fungera som smågangster med en pistol i byxlinningen än att hitta ett hyfsat jobb att leva på. Han fick uppdrag av ett ”kontor” i Cali – det handlade om att undanröja någon besvärlig typ i andra kvarter. 

Han gjorde bra ifrån sig och en dag fick Ito uppdraget att röja undan Villavicencio, som han aldrig ens hört talas om. Ett vanligt mord på någon okänd fiende gav sällan mer än 300 dollar. Men för en känd som Villavicencio skulle Ito få 1 500 dollar. Han åkte buss till Quito men hann aldrig njuta av pengarna eftersom han dödades av polisen strax efter att han själv dödat Villavicencio.

I Medellin för många år sedan intervjuade jag en sicario, en ung mördare, som Ito. Han var också 18 år och hade dittills – på uppdrag av ett ”kontor” – dödat fyra. Han hade fått 400 dollar styck, sa han. I samma ögonblick som han sa det var det som om han plötsligt såg sig själv – läpparna började darra, tårarna trängde fram, andningen blev ansträngd. “Det är inte bra”, sa han. “Det är inte bra.”   

När Colombia blir en ”stormakt av liv”, har Gustavo Petro sagt, ska kampen mot droghandeln föras så att den inte längre stärker drogkartellerna, utan försvagar dem, så att de inte längre kan förvandla desperata ungdomar som längtar efter ett bra liv, till mördare.  

I slutet av oktober hålls regionala val i Colombia. Det blir ett test för Gustavo Petros ”totala fred”. Och en bild av om något av lyckoruset efter räddningen av djungelbarnen lever kvar.   

Oddsen är inte särskilt bra. Arvet är tungt. Oppositionens kritik efter varje litet bakslag är obönhörlig. Men så länge Colombia fortsätter att försöka, lever hoppet, och därmed drömmen om ”en stormakt av liv” – en stormakt av mänsklighet, istället för av omänsklighet.