Har han misslyckats?

Med tanke på de enorma förväntningar som omgav honom och som föddes ur den massiva sociala revolten i oktober 2019 och som i sin tur resulterade i en konstituerande församling helt dominerad av vänstern som redan börjat arbeta när Boric valdes, ligger det nära till hands att svara ja.

Men med tanke på att det förslag till ny grundlag som den konstituerande församlingen arbetade fram, röstades ner av en förkrossande majoritet, vilket i sin tur kastade ett nytt komplicerande ljus över den sociala revolten, är svaret inte lika självklart.

Många menar tvärtom att Gabriel Boric varit framgångsrik. Han har visserligen bara fått igenom drygt 30 procent av de lagförslag han lagt fram, men han har lyckats med det Salvador Allende inte lyckades med, det vill säga bibehålla sin auktoritet i en regeringskoalition med olika uppfattningar, och anpassa sig till en verklighet som inte betedde sig som väntat. 

Den ostyriga verkligheten slog till snabbt och hårt. Det första slaget kom när den dåvarande inrikesministern Izkia Siches, under regeringens första dagar, skulle besöka Temucuicui, en av de mest radikala mapucheförsamlingarna. Istället för av en välkomstkommitté möttes hon av en barrikad bestående av en brinnande bil ackompanjerad av skottlossning. Förhoppningarna om försoning och samarbete förflyttades snabbt från önsketänkande till bökig realism.  

Nästa slag var den enorma förlusten i folkomröstningen om den nya grundlagen och därpå den lika enorma segern för extremhögern i valet till ännu en konstituerande församling. Dess förslag röstade också ner, den här gången till Boric lättnad. Men lättnaden varade kort. 

Han grät men stod kvar och sjöng tills sången var slut.

Minneshögtiden av 50-årsdagen av kuppen 1973 grumlades av sekteristiskt gräl inom regeringskoalitionen. Strax därpå avslöjades att stiftelser som bildats av medlemmar i Boric partikoalition Frente amplio på tveksamma grunder snott åt sig omfattande statliga bidrag – samma korrupta beteende som Frente amplio anklagat de ”gamla“ politikerna för.

Men trots alla motgångar stod Boric fast och vidtog de åtgärder som var nödvändiga. Han betedde sig som när han i småskolan på en avslutning sjöng tillsammans med en grupp andra barn. Men något hände. Alla blev rädda och sprang sin väg. Bara Boric stod kvar. Han grät men stod kvar och sjöng tills sången var slut.

Men det handlar inte bara om plikten framför allt. Eller om att följa spelreglerna. Det handlar om att vilja förstå en verklighet som hela tiden förändras. Som den okontrollerade och illegala invandringen som bidragit till att den typ av illegala bosättningar, campamentos, som var så vanliga förr, kommit tillbaka. Idag finns omkring 1 300 campamentos med en befolkning på 150 000 familjer. I flera av dem har en för Chile ny form av organiserad brottslighet tagit kontroll. 

Nya problem som kräver nya svar.

Ingenting av detta axplock av svårigheter fanns med på Boric karta när han tillträdde. Nu finns de där. “Det är annorlunda med gitarr”, brukar den chilenske presidenten säga som en slags självkritisk ursäkt.

Men det största hindret för honom har ändå varit att oppositionen har majoritet i parlamentet och att den använder den för att blockera honom. Hittills har Boric alltså fått igenom 31 procent av sina förslag. Han har två år på sig för att få igenom resten, däribland tunga projekt som skatte- och pensionsreformer som, trots förhandlingar och omskrivningar, fortfarande stångar mot oppositionens majoritetsmur. Nyligen har han också lanserat två nya polemiska förslag om legal abort (inte bara av de tre skäl som gäller nu) och eutanasi.

Om Boric lyckas få igenom alla sina förslag kommer Chile att bli ett bättre land, om än inte så radikalt annorlunda som han hoppades när han tillträdde. Istället för de genomgripande förändringar han drömde om, har han tvingats koncentrera energi på att hålla ihop regeringskoalitionen och garantera lag och ordning för att normalisera situationen i landet. 

Som sagt: Det är annorlunda med gitarr.

Men även om det låter som ett ganska trist bokslut efter hans halva mandatperiod, så finns där också lärdomar och erfarenheter som faktiskt kan lägga grund för en ny reformistisk vänster. Inte bara i Chile, utan i Latinamerika i stort.

Den ende som klart och tydligt tagit ställning för Ukraina mot Rysslands anfallskrig.

Av alla presidenter i Latinamerika som, med rätt eller orätt, brukar beskrivas som “vänster” är Gabriel Boric en av de få – tillsammans med Lula da Silva i Brasilien och Luis Arce i Bolivia – som inte är fången av sin egen narcissism. Han är den enda som inte reflexmässigt skyller motgångar på andra, utan erkänner misstag, ber om förlåtelse och både lär och ändrar sig. Han är den enda som utan att darra på läppen fördömer brott mot mänskliga rättigheter, även om de sker i länder som kallar sig socialistiska som Kuba, Nicaragua och Venezuela. Han är också den ende som klart och tydligt tagit ställning för Ukraina mot Rysslands anfallskrig.

Venezuelas Nicolás Maduro, som hyllar Vladimir Putin som en av världens stora ledare, kallar Boric för ”fegis”.

Frågan är om det inte är tvärtom, att Gabriel Boric är modig. Så modig att han vågar se verkligheten som den är. En förutsättning för att kunna förändra den.

Om det räcker för att lägga grund för en ny vänster kommer hans två återstående år som Chiles president att visa.

Och om Greta Thunberg skulle dyka upp vore det en kick i rätt riktning.