Som svar på det: en historisk mobilisering till vänster som till slut skrällde. Vänsteralliansen Nya folkfronten blev nationalförsamlingens största grupp och man föreslog den då relativt okända ekonomen Lucie Castets som premiärminister och kom på rekordtid överens om ett gemensamt program.

Plockade fram en gammal räv

Emmanuel Macron tog emot den nya församlingens alla gruppledare i Élyséeplatset och förkunnade, efter många månader med en  övergångsregering, att vänstern visserligen var störst men att deras kompromisslöshet, kraven på att driva igenom hela sitt program, gjorde det omöjligt för honom att välja dem. Det skulle, menade han, leda till att de fälldes i en misstroendeförklaring vilket vore skadligt för nationen.

Så han utnämnde istället den konservative gamle politikerräven Michel Barnier, känd för att ha förhandlat Brexit för EU men också representant för ett av de minsta partierna i nationalförsamlingen: det traditionella högerpartiet Republikanerna. Detta, menade presidenten, var ett bra val eftersom fransoserna behövde och ville ha “stabilitet” trots att de allra flesta faktiskt röstat annat – det vill säga på den samlade vänstern eller extremhögern.

Michel Barnier som bland annat lobbat för ett totalt invandringsstopp under några år såg ut att kunna blidka extremhögern. Det var förmodligen en förhoppning om en fransk version av Tidöavtalet som Macron såg framför sig.

Budgeten landade väldigt fel

Men nu har regeringen presenterat sin budget och den föll inte i god jord i nationalförsamlingen. De enda som är för är macronister och de få återstående lojala Republikanerna. Det är en budget präglad av å ena sidan åtstramningar för gemene man och å den andra stora skattelättnader för företagen. De utlovade skattehöjningarna för superrika, som regeringen marknadsfört som ett bevis på att man lyssnar på vänstern, rör nu istället för 64 000 superrika hushåll till slut bara runt 20 000 och kanske mindre om de skyndar på med skatteplaneringen. 

Marine Le Pens Nationell samling tycker å sin sida att budgeten innehåller för höga skatter och, naturligtvis, att det sparas in för lite på invandring.

Utan stöd i Nationalförsamlingen har Michel Barnier bara ett sätt att driva igenom sin budget. Att applicera den kontroversiella artikeln 49,3 i grundlagen som ger regeringen möjlighet att runda parlamentet och driva igenom vad man vill. Då har nationalförsamlingen två val.

Att svälja förtreten och acceptera vad som skett i stabilitetens namn.

Eller en missförtroendeomröstning.

Macrons försvar: ”Oansvariga”

Som det ser ut idag kommer Barnier tvinga igenom sin budget och sedan vädja om stabilitet för Frankrikes skull. Men såväl extremhögern som vänstern – även flera socialister motsätter sig samarbetet med vänsterpartiet La France Insoumise, som före detta presidenten och parlamentsledamoten François Hollande – säger sig vara redo att rösta för misstroende.

Är det verkligen stabilitet fransmännen gjort sig kända för att eftersträva?

Så Frankrike kan med andra ord återigen vara utan regering redan i början av december, lagom till jul. Varslas om strejk gör det också här och var.

Michel Barnier och Emmanuel Macron kallar de som vill fälla regeringen “oansvariga” och vädjar samtidigt om behovet av stabilitet. De berörda svarar unisont att det är Macron som är oansvarig och försatt landet i denna situation.

– Stabilitet är vad fransoserna vill ha, sa Michel Barnier i en stor intervju i franska public service.

Men är det verkligen stabilitet fransmännen gjort sig kända för att eftersträva?

Inte kan väl den strame Barnier och självaste Macron ha gjort en felbedömning?