Fram till i dag har 47 procent av aktierna i Hammarby Fotboll AB ägts av den amerikanske oljemiljardären och klimatförnekaren Philip Anschutz via hans bolag AEG. Att Zlatan nu tar över hälften av aktierna i AEG:s svenska dotterbolag betyder inte att Bajen får något direkt ekonomiskt tillskott – men däremot att en fjärdedel av eventuella vinster i framtiden ska tillfalla Zlatan, att han numera har en egen representant i styrelsen och ensam har en fjärdedel av rösterna på stämman.
Men varken Zlatan Ibrahimovic eller Philip Anschutz har någon möjlighet att styra klubben helt med egna händer. Det finns nämligen en regel i svensk elitidrott som förhindrar detta. Den kallas 51-procentsregeln och är inskriven i Riksidrottsförbundets stadgar. Den innebär att en förening, i det här fallet Hammarby IF, måste äga en majoritet av aktierna i ett idrottsaktiebolag. På så sätt försäkras att en av demokratins grundstenar gäller, nämligen regeln om en person - en röst.
Någon sådan regel, som begränsar inflytandet för utomstående investerare, finns inte för andra aktiebolag där människor är anställda. I den övriga företagsvärlden dominerar istället en annan princip, nämligen den om en aktie – en röst. Där är alla aktier fritt överlåtbara och den som har mest pengar kan, lite förenklat, köpa flest aktier. Den som gör en sökning på "köpa företag" får upp listor där aktiebolag säljs som om det vore möbler på Blocket. Ett bageri i Örebro, ett fastighetsbolag i Uppsala, ett sågverk i Västerbotten eller en reklambyrå i Helsingborg. Vill du ha bestämmanderätten över sådant som arbetstider, löner, kläder och uppgifter för människorna som jobbar i dessa bolag? Varsågod, det kostar 228 miljoner.
När rätten att bestämma över 4000 ABB-anställda såldes till japanska Hitachi förra året fick fackordföranden Allan Jansson reda på det samtidigt som media. "Det är frustrerande att vi inte har fått möjlighet att prata ihop oss", sa han då till Dagens ETC. Bara i Ludvika var det 2 700 ABB-anställda, omkring en femtedel av ortens befolkning, som direkt påverkades.
I vissa fall leder sådana affärer till och med till nedläggning, såsom när Nomad Foods köpte aktierna i Findus, bestämde att fabriken i Bjuv skulle stänga och såg till att 450 personer förlorade sin inkomst. De anställda och deras familjer gick i demonstrationståg med blåsorkestrar, men de kunde inte göra sina röster hörda i det beslutande organet. En situation som strider mot fundamentala demokratiska principer om att de som underordnas beslut ska ha delegerat sin makt till beslutsfattarna och ha möjlighet att delta i processen.
Hade det däremot funnits en 51-procentsregel inom andra aktiebolag än de som sysslar med sport, så hade det sett annorlunda ut. Där skulle jobbarna, kanske via den lokala fackklubben, kunna utgöra dessa 51 procent. Det kanske låter långsökt, men redan i dag finns en rad bolag som helt eller delvis ägs av medarbetarna själva på detta sätt. I USA finns det tusentals, allt från mikrobryggerier som New Belgium till den enorma butikskedjan Publix med 180 000 anställda som alla är delägare. I Sverige är fenomenet mer sällsynt, även om det finns exempel. Själv besökte jag nyligen Tjeders industri i Malmköping, en fabrik som tillverkar larmprodukter och som varit i arbetarnas ägo sedan 1989.
De som jobbar på dessa företag har inte bara möjlighet att rösta i valet till kommun, landsting och riksdag utan har en fjärde valsedel som de kan använda på arbetsplatsen. Precis som medlemmarna i Hammarby IF har då varje medarbetare insyn i vad som händer, möjlighet att lägga fram motioner och att rösta fram styrelsen på bolagsstämman – och rätten att avsätta en ledning som inte respekterar de anställda. De får dessutom vara med och bestämma vad som ska göras med pengarna om bolaget går med vinst och det är ingen extern investerare som kan avgöra om produktionen ska flytta eller ej.
Det bubblar i frågan om företagsdemokrati. Även om det ligger långt borta att införa en 51-procentsregel för alla aktiebolag, så finns en rad andra konkreta åtgärder som enkelt kan införas. Flera förslag kommer från ledande politiker i både USA och Storbritannien, såsom Corbyn och Sanders. De världsberömda jämlikhetsforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett lyfter fram personalägande som lösning i sin senaste bok där de också konstaterar att: ”Dagens system som innebär att kontroll av företagen – grupper av människor – kan köpas och säljas, måste fasas ut.”
En utveckling av den personalägda sektorn skulle inte bara innebära framsteg för demokratin och vara ett viktigt steg för att stoppa de skenande klyftorna – det skulle också bidra till att skapa värdighet för människor i vardagen. Som Malmö-supportern som SVT Sportnytt träffade på stan uttryckte det med stolthet: ”Malmö är en förening med demokrati utan aktier som kan säljas. Man kan inte köpa Malmö FF.”
Läs också: Så nära var Volvo att bli personalägt
