2009 drabbades världen av rusande matpriser på grund av stigande energipriser. 2022 ser ut att bli en upprepning – men i ännu värre omfattning. Det storskaliga konventionella jordbruket kan helt enkelt inte producera billig mat med dyr energi. Och det har skapat en ny stark trend i den rika världen. Miljoner människor odlar själva.
Det här är en analys.
Det är skribenten och inte
Dagens ETC
som står för åsikten.
Stefan Koch
Ekonom
Det kallades för den gröna revolutionen. Nya vetesorter med kraftigare stjälkar som kunde bära de nya större axen med större och fler vetekorn. Nya maskiner och massor med konstgödning. Det blev en revolution. Skördarna i världen steg brant. Alla trodde att det var de nya grödorna och de nya maskinerna som var skillnaden. Det såg ut så. Och det kom alltid ännu bättre maskiner och ännu bättre grödor och bättre konstgödning och bekämpningsmedel så det skulle fortsätta. Fortsätta in i framtiden. Men det var fel, för det var inte tekniken som var grejen. Alla maskinerna och konstgödningen och allt var bara sätt att använda den billiga energin på. Det var den billiga energin som var grejen.
Dyr energi ger dyr mat
2021 rusade gaspriserna i Europa med 400 procent vilket fick priset på konstgödning att rusa. Den prisökningen är redan klar och matas nu in i livsmedelsproduktionen 2022, tillsammans med stigande drivmedelspriser för traktorerna, stigande priser på bekämpningsmedel, stigande priser på transporter, förpackningar, maskiner och reservdelar.
Det blir alltså stigande matpriser. Brant stigande. Det moderna jordbruket och livsmedelsindustrin behöver massor med billig energi för att producera massor med billig mat. 2022 blir det inte så. Det blir massor med dyrare energi för att göra massor med dyrare mat. Det är den billiga energin som är grundingrediensen i den moderna livsmedelproduktionen. När energin blir dyr blir också maten dyr.
Bild:
Carina Johansen/NTB Scanpix/TT
En miljard i riskzonen
2009 hade de fattiga delarna av befolkningarna på Afrikas nordkust inte råd att köpa bröd till de priser som följde på oljeprischocken 2008. Det ledde till revolter och inbördeskrig. Men livsmedelsförsörjningen är inte längre ett problem bara för länder i den tredje världen. Gradvis har den globala livsmedelsindustrin tappat sin förmåga att försörja folk även i världsekonomins centrum. 2019 hungrade tolv miljoner människor i USA och 39 miljoner beräknades vara i riskzonen. 2021 var den senare siffran uppe i 68 miljoner, människor med en osäker livsmedelssituation – 20 procent av USA:s befolkning. Det är inte bara USA, i Frankrike är åtta miljoner människor i riskzonen, i Spanien tre miljoner, i Storbritannien fem miljoner, och i hela världen 957 miljoner människor.
System för hemmaodling
Produktion av saker och livsmedel handlar inte bara om metoder och teknik. Det handlar också om vem som gör det. Om du odlar din egen mat så har du råd med den, du behöver inte köpa den av dig själv. Du behöver inte lika mycket maskiner och bränsle och reservdelar och transporter och datasupport. Det blir energisnål odling vilket är avgörande när energin är dyr. Det blir billigare och bättre kvalitet.
Hemmaodlingen i östra Europa är sedan länge ett väl utbyggt system. Medborgare i länder som Polen och Ryssland har rätt till odlingsmark om de vill odla. I Ryssland står hemmaodlandet för över 50 procent av livsmedelsproduktionen i landet. Antalet datjor i Ryssland beräknas vara 15 miljoner. Det har blivit en egen ekonomi, en folkekonomi vid sidan av staten och oligarkekonomin.
Samtidigt med det konventionella jordbrukets ökande oförmåga att försörja folk växer hemmaodlingen även i väst. Mellan 2008 och 2014, parallellt med den förra globala prisuppgången på livsmedel, började ytterligare två miljoner familjer i USA odla mat hemma. Sammanlagt odlar hela 35 procent av de amerikanska hushållen idag grönsaker hemma. Mestadels i den egna trädgården, men också på kolonilottsområden och på grannens tomt. I England var 27,7 miljoner människor engagerade i egen odling 2021, upp med 7,4 miljoner sedan införandet av lockdowns. Det är en ny grön våg helt enkelt, en rörelse underifrån på väg mot att skapa nya försörjningssystem.
Bild:
Nora Lorek/TT
Vi är redan potatisodlare
2010 kom trädgårdsmästare Jenny Hellsing ut med en studie på högskolan i Gävle, ”Självförsörjande ekologisk odling av grönsaker på friland”. Studien visade att ett trädgårdsland på 500 kvadratmeter skulle räcka för att odla fram en årsförbrukning av grönsaker och rotfrukter för en familj på fyra personer. En vanlig svensk villatomt är på 2 000 kvadratmeter. Tidsåtgången skulle vara ungefär en timme om dagen under odlingssäsongen. Basgrödan i Hellsings modell var potatis.
Det odlas redan en aktningsvärd mängd potatis i Sverige för eget bruk. 20 procent av befolkningen odlar potatis, enligt SCB, och skörden uppgår till 58 000 ton vilket blir ungefär tio procent av den potatis som konsumeras i Sverige. Det här är siffror som snabbt kan öka. Det är inte svårt att odla potatis.
Den gröna infrastrukturen
I takt med att den storskaliga odlingen tappar sin förmåga att massproducera billig mat kommer andra sätt att producera ut på banan. Det är till största delen en gräsrotsrörelse men politiken skulle kunna hjälpa till. Bygga lite färre motorvägstunnlar och lite fler kolonilottsområden. Vi kan kalla det för att investera i en ny grön infrastruktur och en hållbar produktion av en himla massa grönsaker.
