Sedan president Trumps tillträdande i januari har USA gått ur Parisavtalet (igen), öppnat för oljeborrning i naturskyddsområden, förbjudit sugrör av papper, tillsatt oljemagnater och klimatförnekare på viktiga poster i staten och attackerat klimatforskningens frihet. Den förre presidenten Joe Bidens ambitiösa klimatpolitik rullas tillbaka steg för steg; elbilspremier ska skrotas liksom gröna industrisatsningar och planer på havsbaserad vindkraft. Trump slår vilt omkring sig så att dammet yr, och än är det inte säkert hur mycket av tidigare beslutade åtgärder som kan rivas upp. Men enligt uppskattningar kommer USA:s utsläpp öka väsentligt och de nuvarande utsläppsmålen missas med råge.
Det måste dock sägas att det inte såg ljust ut före Trump heller. Han kan inte lastas för att utsläppen ökade i världen och stod stilla i USA 2024. Det är riktigt att Biden hade ambitiösa mål och gjorde stora satsningar – men samtidigt fortsatte oljeboomen. Inget land har någonsin pumpat upp så mycket olja som USA under Biden.
Kollapsade system
I sin nya rapport konstaterar EASAC – ett nätverk av 30 europeiska vetenskapsakademier, inklusive den svenska kungliga – att kurvorna har pekat i fel riktning i många år. Inte bara har koldioxidutsläppen ökat och biodiversiteten minskat, till råga på allt ökar subventionerna av fossila bränslen och återvinningen minskar.
Ny forskning pekar på oroväckande återkopplingsmekanismer i klimatsystemet. De högre temperaturerna minskar förekomsten av moln, som reflekterar tillbaka en hel del av solinstrålningen och därmed kyler jorden. Högre halter av den kraftiga växthusgasen metan har uppmätts i atmosfären, vilket till viss del beror på att områden med permafrost tinar. Alla växthusgaser går inte rätt ut i atmosfären utan mycket binds i växtlighet och i haven, men oceanerna tycks minska upptaget av koldioxid och det rapporteras om att landväxtlighetens upptag har kollapsat.
Av de nio planetära gränser som markerar mänsklighetens säkra zon och har nu sex överträtts och en är precis på gränsen. Följderna låter inte vänta på sig. En uppskattning visar att klimatförändring kan förklara över 7000 stora naturkatastrofer de senaste 20 åren, vilka har lett till 1,23 miljoner människors död och ekonomiska förluster på 97 triljoner dollar. Atmosfärens halt av koldioxid är nu lika hög som under Pliocen för 3,3 miljoner år sedan, då temperaturen var ungefär 3 grader varmare än idag och havsnivån 20 meter högre. Om halten förblir som idag är det dit vi på väg – men till följd av fortsatta utsläpp ökar den ju fortfarande.
Klimatfrågan åker rutschkana
EASAC konstaterar vidare att löften om en ”grön tillväxt” – där utsläpp och miljöpåverkan minskar trots ekonomisk tillväxt – i stort sett inte har infriats. Inte heller den liberalt sinnade klimatpolitiken har alltså varit särskilt framgångsrik. Bortsett från att utsläppen knappast har minskat kan den rent av ha bidragit till radikalhögerns framgångar: jämför hur det svenska riksdagsvalet 2022 i hög grad blev ett ”energival” där höga el- och bränslepriser förde Tidögänget till makten. I land efter land åker klimatfrågan rutschkana nerför den politiska agendan, och frågan för sansade politiska krafter – om de någonsin får chansen igen – om vilken slags klimatpolitik som är möjlig och önskvärd måste därför ställas. I centrum av utvärderingen bör politikens effektivitet (att den levererar verkliga miljöförbättringar) och legitimitet (att den uppfattas som möjlig, rättvis och rimlig) stå.
Jag gjorde en grov uppdelning av klimatpolitiska idéer i boken "Klimatet, tillväxten och kapitalismen" (Verbal 2022). Enligt: (1) grön tillväxt förbättras miljön mer eller mindre av sig själv genom teknikutveckling och ekonomisk tillväxt på en fri marknad. Den idén utmanas av (2) nedväxt som tvärtom menar att ekonomisk tillväxt är den viktigaste orsaken till miljöförstöring och därför kräver radikala förändringar som minskar användningen av energi och naturresurser. Slutligen (3) grön ny giv som inte fokuserar på ekonomins storlek utan betonar vikten av en demokratisk styrning av ekonomin och att miljömässiga och sociala reformer går hand i hand.
Att ersätta BNP-tillväxten
EASAC vill se en ”transformativ förändring” och pekar ut vikten av att ”ompröva ekonomisk tillväxt”. Det ska ske genom att ersätta BNP som mått på ekonomisk framgång med en ”välbefinnandets ekonomi” som ”skyddar ekosystem, bevarar biologisk mångfald och levererar en rättvis omställning till ett klimatneutralt levnadssätt” som inte är ”beroende av BNP-tillväxt”.
Forskarpanelen tar alltså steg från grön tillväxt-diskursen mot nedväxt. I hög grad är det dock ett steg från en modell som saknar forskningsstöd till en annan. Hur ekonomiskt nedväxt skulle kunna genomföras inom ett kapitalistiskt samhälle är en svår nöt att knäcka, men vi kan vara helt säkra på att det skulle kräva betydligt mer än att byta ut BNP mot ett annat mått. Forskarna tycks tro att ekonomin är ett fartyg som styrs från en kommandobrygga mot ett särskilt mål – ”BNP-tillväxt” – och om målet då ändras till ”välbefinnandets ekonomi” så läggs fartygets kurs om. Men det är inte så det funkar. Om det var lätt att styra mot BNP-tillväxt, varför uppstår då regelbundna kriser när tillväxten sjunker eller rent av blir negativ? Samhällsekonomins funktionssätt är betydligt mer komplex och det är därför en omställning kräver att befintliga logiker och maktordningar utmanas och besegras.
Bidens urholkade gröna giv
Joe Biden försökte sig, särskilt i början av sin tid som president, snarare på att ta steg från tidigare demokraters liberala miljöpolitik mot en grön ny giv-inställning, främst genom det stora lagpaketet IRA (Inflation Reduction Act) som var inspirerad av bland annat utmanaren Bernie Sanders kampanj för en grön ny giv. Genom stora offentliga satsningar på grön industriomställning (inte minst i republikanskt dominerade delstater) hoppades Biden locka fler arbetare att stödja omställningen (och rösta demokratiskt). Strategin lyckades uppenbarligen inte, men det behöver inte innebära att den var felaktig. Kanske var problemet snarare att paketet urholkades på vägen genom kongressen, i allt för hög grad hällde pengar över storföretag utan krav på verkliga investeringar, och att effekterna drunknade i den av andra faktorer orsakade inflationen.
Vikten av att utforma och förverkliga en både effektiv och legitim klimatpolitik ökar för varje år som utsläppen ökar och för varje politiskt bakslag. Att tro att marknaden sköter detta själv eller med försiktiga knuffar av ekonomiska styrmedel förefaller alltmer osannolikt. Radikalare lösningar krävs, men att de även måste överleva demokratins återkommande test tyder, enligt mitt förmenande, på att den gröna nya givens inriktning på att uppnå både klimatomställning och välfärdsutveckling har bäst chans att lyckas.
