Och trots machismon har kvinnor alltid spelat en viktig roll i Mexiko, allt från jungfru Maria i Virgen Guadalupes skepnad som fanns på Emiliano Zapatas banér till den matriarkatliknande kulturen i kuststaden Juchitán i Oaxacaprovinsen, där det är kvinnorna som sköter affärerna. (När jag var där var det visserligen en man som var borgmästare, men utan kvinnornas stöd var han ingenting.) 

Kvinnorörelsen i Mexiko är stark. Och även om den ofta har hamnat på kollisionskurs med den sittande presidenten Andrés Manuel López Obrador – allmänt kallad AMLO – som beskyller feministerna för att vara “konservativa”, så sitter kvinnor på alla nivåer i den offentliga administrationen. Men AMLO:s attityd har ändå drabbat Claudia Sheinbaum som betraktas med viss misstänksamhet av feministrörelsen. Överhuvudtaget tror många att hon bara ska bli en förvaltare av AMLO:s politik och att det är han som kommer att styra i kulissen istället för att, som han lovat, dra sig tillbaka till sin gård i Palenque i södra Chiapas. För en del är det ett löfte, för andra ett hot. 

Uppfattningarna om AMLO:s regering sträcker sig från totalt misslyckande till total framgång. AMLO kallar sin regering för 4T, som betyder “la cuarta transición” (den fjärde förändringen) där de tre första står för självständigheten, reformationen och revolutionen. AMLO:s regering skulle alltså vara den fjärde stora förvandlingen. Det har den knappast varit. Många problem, som till exempel våldet, har istället blivit värre. Hittills under valkampanjen har uppemot 60 kandidater dödats. Flera av AMLO:s jättesatsningar på järnvägar, ny internationell flygplats i Mexico City och ett nytt jätteraffinaderi bidde tummar istället för lysande exempel på utveckling. Dessutom har militärens växande roll istället för att öka effektiviteten, ökat korruptionen.

Det har minskat fattigdomen och det har stärkt upplevelsen av att regeringen bryr sig.

Men AMLO är fortfarande den mest populära presidenten i Mexikos historia och en av de med högst popularitetssiffror i hela världen. Till stor del har det att göra med de nya sociala program som AMLO infört, samtidigt som han avvecklat de som fanns, och som innebär att 25 miljoner mexikanare idag får månatliga kontantbidrag av regeringen. Det har minskat fattigdomen och det har stärkt upplevelsen av att regeringen bryr sig. Även om det inte förändrat några strukturer. 

En annan orsak till AMLO:s popularitet är hans karisma som hjälpt honom ur många komplicerade situationer. Han är en ”caudillo” vars ord, för hans följeslagare, är lag. Under praktiskt taget hela sin presidentperiod har han hållit en slags presskonferenser som direktsänds i tv varje morgon, “las mañaneras”, då han pratat om allt det han anser viktigt, men då alla kritiska frågor tystats. 

Många beskriver “las mañaneras” som en slags permanent valkampanj, men de har gjort AMLO mer närvarande än någon tidigare president. Hans nedvärderande och polariserande sätt att behandla meningsmotståndare har visserligen fått blodet att sjuda hos många, men polarisering har historiskt varit en del av de revolutioner som, enligt Fisgón, mexikanarna är vana vid. 

Länge styrdes Mexiko av “Den institutionaliserade revolutionens parti”, PRI, ett namn som mer beskriver stillastående än revolutionär rörelse. Men sedan PRI:s totala dominans bröts år 2000 har det rört sig en hel del. Inte minst de senaste sex åren då AMLO varit president i spetsen för sitt parti, Morena, som inte ens existerade för tio år sedan, men som många idag menar har samma hegemoniska position som PRI. Också det en slags revolution.

Claudia Sheinbaum var med och grundade Morena och de senaste tio åren har hon haft viktiga poster inom den offentliga förvaltningen. Men även om hon arbetat nära AMLO och visat stark lojalitet med honom och hans politik, så är hon knappast någon spratteldocka i hans händer.

AMLO:s politiska rötter finns i PRI, men Claudia Sheinbaum brukar beskriva sig som barn av 1968. Själv var hon inte med eftersom hon knappt börjat skolan. Men hennes föräldrar var med och hennes uppväxt präglades av den politiska och kulturella radikalism som växte fram ur studentrörelsen 1968 och vars kulmen var massakern på de “tre kulturernas torg” i Tlatelolco i Mexico City och vars sår ännu inte läkts. 

Hon deltog i FN:s klimatpanel av experter som fick Nobels fredspris 2007.

Claudia Sheinbaums föräldrar är barn till judiska invandrare från Litauen och Bulgarien. De är båda naturvetenskapare, liksom Claudia Sheinbaum själv som är fysiker. Hon deltog i FN:s klimatpanel av experter som fick Nobels fredspris 2007. Och här finns en av de stora skillnaderna med AMLO. Medan han satsat hårt, med stora ekonomiska förluster, på att aktivera det statliga oljebolaget Pemex och samtidigt har saboterat försök att satsa på förnyelsebara energikällor, har hon förklarat att hon tänker göra precis tvärtom. 

En annan skillnad är AMLO:s provinsialism. Han har knappt rest någonting under sin presidentperiod och inte heller deltagit i viktiga internationella konferenser. Claudia Sheinbaum, däremot, har genom sitt vetenskapliga arbete ett omfattande internationellt nätverk. Hon tog också sin doktorsexamen på Berkeley-universitet i Kalifornen, medan AMLO inte ens talar engelska.

Claudia Sheinbaums band med 68-radikalismen manifesterades i hennes aktiva stöd till Mexikos första kvinnliga presidentkandidat Rosario Ibarra de Piedra som 1982 ställde upp för det trotskistiska partiet PRT och fick över 400 000 röster. Rosario Ibarra de Piedras son var en av de studenter som försvann under militärens repression mot de spirande gerillagrupperna efter 1968 och hon blev den ledande talespersonen i kampen för sanning och rättvisa. Senare blev hon senator och fortsatte fram till sin död att spela en viktig roll i mexikansk politik. 

Jag intervjuade henne flera gånger och drabbades alltid av hennes enorma kraft som kombinerades med en säregen skönhet och en envis tro på människan. Jag misstänker att hon, trots politiska skillnader, skulle ha stött Claudia Sheinbaum om hon levde idag. De liknar varandra i flera avseenden.

Sheinbaum har anklagats för att vara “hjärtlös”, “dogmatisk” och “auktoritär”. Andra menar istället att hon är saklig, principfast och kraftfull. Precis som Rosario Ibarra de Piedra.

Till skillnad mot AMLO visar också Sheinbaum oftast respekt för sina meningsmotståndare.

Hennes öppenhet visas också i sammansättningen av den grupp rådgivare som arbetar med hennes regeringsprogram och som består av välmeriterade experter från olika områden och olika politiska hemvister. De har utarbetat ett konkret program i 100 punkter som organiserats kring fem axlar: säkerhet, utbildning och forskning, ekonomi med social inriktning, kontroll av vattentillgångar och övergång till förnyelsebara energikällor.

Mexiko har aldrig varit något enkelt land. Det illustreras inte minst av det skräckfyllda tonfall som dominerar i utländska författares böcker om Mexiko, allt från Graham Greenes “Makten och härligheten”, över Malcolm Lowrys “Under vulkanen” till Roberto Bolaños “De vilda detektiverna”. Och idag med drogkarteller som organiserat veritabla arméer som kontrollerar omfattande geografiska områden, migrantströmmar som aldrig tar slut och som förvandlat gränsen mot USA till kaotiska flyktingläger och ouppklarade trauman som med de 43 försvunna och dödade studenterna från Ayotzinapa 2014, är Mexiko kanske mindre enkelt än någonsin.

Valet den 2 juni är det största någonsin i Mexikos historia. Mängder av lokala representanter, flera guvernörer och hela parlamentet ska väljas. Och därtill alltså presidenten, innehavaren av det som kallas La Silla de Aguila, Örnens stol.

Att det blir en kvinna som kommer att sitta där är, som sagt, en smärre revolution. Och att det med största sannolikhet blir Claudia Sheinbaum är dessutom anledning till försiktig hoppfullhet.