Analys: Fler Nahels kommer att stoppas av polisen och dö

Jag är här på vistelsestipendium för Svenska institutet i Paris och har mycket att hinna med. En intervju med den välkända iranska aktivisten Mihan Jazani i Parisförorten Bagnolet väntar som jag absolut inte får missa. Hon, vars make Bijan Jazani var en betydelsefull vänsterteoretiker och gerillagrundare som mördades av den iranska kungens säkerhetspolis 1975.

Samma tid som väckarklockan första gången ringer hos mig händer något på andra sidan staden. Två motorcykelpoliser noterar en 17-åring och hans vänner i en gul Mercedes. Det som kallas för rutinkontroll genomförs. 17-åringen som stoppas heter Nahel Merzouk och lever med sin fransk-algeriska mamma i förorten Nanterre, ett segregerat och marginaliserat område jämförbart med delar av Järva där jag växte upp.

Det som sedan ska följa efter den inledande poliskontrollen har en dramaturgi som påminner om upploppen i Husby 2013.

Polisen kräver att Nahel ska visa upp sitt körkort, men han har inget. En häftig ordväxling sker och till slut skjuts Nahel, och dör. Vad som egentligen händer innan de dödande skotten är till en början oklart. Polisen menar att Nahel smitit från en trafikkontroll och att skott avlossats i självförsvar då han försökt köra över dem och utgjorde en fara för allmänheten. Förklaringen tillbakavisas av en mobilfilm som snabbt sprids på sociala medier. Den visar hur poliserna med dragna tjänstevapen skriker ”du kommer att få en kula i huvudet” innan skott brinner av i bröstet på 17-åringen.

Nahels död leder till en protest­våg över hela landet. Protester som i sin tur leder till vad som beskrivs som upplopp och skade­görelse. Dödsskjutningen fördöms av president Emmanuel Macron, likaså protesterna som han kallar för oförsvarliga. FN markerar och uppmanar i sin tur Frankrike att ta itu med rasism inom polisen. Franska utrikesdepartementet svarar att ”alla anklagelser om rasism eller systematisk rasism inom den franska polisen är helt obefogade”. Detta trots att majoriteten av dem som skjutits till döds av fransk polis sedan 2017 varit svarta eller bruna, och att det franska polisfacket – som står nära högerextremisten Marine Le Pen – strax efter Nahels död twittrat ”tack till våra kamrater som dödade en 17-årig ­skojare” och ”vi är i krig mot ­ohyra och vilda horder”.

Det är inte första gången Frankrike sett protester av detta slag. År 2005 drevs 15-åriga Bouna Traoré och 17-åriga Zyed Benna in i döden efter en skoningslös polisjakt – vilket gav upphov till stora uppror i landets fattiga förorter. Dåvarande inrikesminister Nicolas Sarkozy, sedermera landets president, förklarade att upprorsmakarna var ”ligister och avskum” som bäst tvättas bort med högtryck­spolare. Senast i ­helgen trotsade även omkring 2 000 personer demonstrationsförbudet i Paris för att demonstrera till minnet av Adama Traoré, en svart man som under ett polisingripande 2016 kvävdes till döds.

Så vilka är då dessa ”ligister”, ”avskum”, ”skojare”, ”vilda ­horder” och ”ohyra” som polisfack och ministrar pratar om?

Är det vilka som helst?

Eller är det svarta och bruna kroppar som precis som ­Nahel stoppas och trakasseras av ­polisen?

Människor med små eller inga medel alls att leva på?

Människor som betraktas som samhällets bottenskrap och därför kan muddras, tryckas upp mot väggen, dödas utan större rättsliga konsekvenser? Som hela tiden får höra att de inte hör hemma, är en belastning? Som fått nog och fullständigt skiter i om deras motreaktion skadar lokala butiker och butiksägare? Som skiter i materiella kostnader eftersom staten skiter i deras kroppar?

Icke-vita sådana som inte får ingå i majoritetssamhället.

Den franska presidenten har gång på gång yttrat att det inte är republikens ansvar att hantera upplopp, utan istället föräldrarnas. Men frågan är hur föräldrar kan hållas ansvariga för något som är utanför deras kontroll. För den vrede som skapas av att deras barn – svarta som bruna – i större utsträckning än övriga befolkningen går utan jobb, inte kan försörja sig och löper 20 gånger större risk att bli stoppade av polis (det senare enligt en studie från 2017 av människorätts­organ­isationen Civil Rights Defenders) är inte deras problem att lösa. Föräldrar som, på grund av en redan underklassfientlig och jämlikhetslikgiltig fransk politik, kämpar med att hålla huvudet över vattenytan kan inte även hållas ansvariga för det raseri vi nu ser hos deras barn. Raseri sprunget ur rasism, diskriminering och marginalisering.

Både statistik och retorik i den franska debatten känns igen från en svensk kontext. Även om Sverige, trots sin beskärda del av kolonial politik, inte har samma koloniala historia som ­Frank­rike (som så sent som på 50- och 60-talet fortfarande hade Algeriet, Marocko, Senegal och Mali i sin besittning), så har vi liknande problem. Problem som våra politiker ogärna vill prata om. Som att 62 procent av unga Järvabor med föräldrar från Subsahara uppger att de blivit stoppade en eller flera gånger av polisen, jämfört med 23 procent av unga med svenskfödda föräldrar, enligt Folkets Husbys trygghets­undersökning. Som att vi idag har rekordmånga miljardärer i ­Sverige, samtidigt som en brutalare form av fattigdom brer ut sig som framförallt drabbar människor med utomeuropeisk bakgrund. Människor som med svårighet fått det att gå runt under högkonjunkturen, och som med dagens räntehöjningar och inflation knappt har pengar till det mest basala som mat, hyra och el.

Vi kan fortsätta prata om människor som ”ligister”, ­”avskum”, ”skojare”, ”vilda ­horder” av ”ohyra”, men så länge vi inte löser det egentliga problemet – vilket är fattigdom, rasism och exkludering – kommer problemen att kvarstå. Fler Nahels kommer att stoppas av polisen och få sätta livet till, och fler upplopp kommer att äga rum. Upplopp som innebär fortsatt mänskligt lidande och polarisering. Polarisering som är förödande, för att inte säga livsfarlig för länder som Frankrike och Sverige – där den rasistiska normaliseringen i både vardagsliv och politik sedan länge är ett faktum och där minsta lilla gnista kan antända ett helt samhälle.