Madrid-mötet skulle fylla två funktioner: Knyta ihop de lösa trådar som återstår innan avtalet träder i kraft i Glasgow nästa år – och sända en tydlig signal att världens länder menar allvar med Parisavtalets mål: Att begränsa den globala uppvärmningen till ”väl under 2 grader”, om möjligt 1,5 grader.

Utfallet blev ett monumentalt misslyckande på båda punkter. Arbetet att sy ihop fungerande regler för utsläppshandel havererade – efter intensiva försök av Brasilien och Australien att urvattna regelverket till meningslöshet. Och förhoppningen om ett stridsrop för höjda klimatambitioner förvandlades till en viskning. 

Världens länder har nu mindre än ett år på sig att skärpa sina klimatåtaganden rejält – annars riskerar både Parisavtalet och 1,5-gradersmålet att förvandlas till ett skämt. Och nu rasar efterdebatten. 

Polarisering är klimatpolitikens framtid, konstaterar Climate Home News redaktör Karl Mathiesen. Avtalets grundidé om gemensam sparring mot toppen har alltmer bytts mot blockeringar och krokben. Konsekvenserna av högerpopulismens grepp börjar bli smärtsamt tydlig. 

I Madrid ägnade Trumps USA – som ska lämna avtalet nästa år – tillsammans med Bolsonaros Brasilien och Australien all energi åt att blockera framsteg och maximera kryphål i avtalets regelverk. Samtidigt grävdes skyttegravarna allt djupare mellan utsläppsjättarna i Nord och Syd.

Bland aktivister dissas hela FN-processen. På twitter menar den tyske klimataktivisten Tadzio Müller att klimatrörelsen ska släppa alla förhoppningar till FN och istället göra som den globala rättviserörelsen: Blockera toppmötena. Bland forskare och experter talas om att förändra klimatpolitikens fokus, från den trögrörliga FN-processen till möten mellan villiga aktörer med fokus på omställning.

Det är ett nyttigt uppvaknande. Hoppet att globala FN-beslut uppifrån ska rädda världen grusades redan för tio år sedan i Köpenhamn. Parisavtalet, där världens länder själva bestämmer sina åtaganden, är i själva verket ett resultat av detta. 2019 är den här sanningen än mer relevant. Finanskrisen, växande klyftor och vågen av högerpopulism har vävt samman klimatkrisen med globaliseringens misslyckanden. Förhoppningen om beslut från ovan är mer utopisk än någonsin.

Betyder det att allt är hopplöst? Nej. Men det kräver en insikt om hur förändring kan växa fram och vilken roll FN kan spela. FN-möten är ingen magisk tillställning där regeringar plötsligt frångår sina mandat till förmån för klimatforskningens slutsatser – de är summan av den politiska viljan bland världens länder.

De tydligaste ljusglimtarna under de senaste decenniernas klimatmörker har inte fötts i FN:s förhandlingsrum: Vår tids unga, klimatrörelsen har växt fram underifrån. Och det genombrott för förnybar energi som nu håller på att rita om energivärlden har pressats fram genom politiska satsningar i ett fåtal länder. 

Här finns ledtrådarna för hopp inför nästa år – både för klimatet och Parisavtalet: En växande klimatrörelse som trycker på för politisk förändring. Villiga länder som vågar satsa och gå före. Det här kräver ingen konsensus i FN. Men effekterna kan – precis som klimatstrejkarnas budskap och genombrottet för förnybar energi – snabbt spridas över världens gränser.