Vi har undersökt historiska röstningsdata ända tillbaka till franska revolutionen – och våra slutsatser, vilka vi skriver om i vår nya bok, erbjuder en mer optimistisk syn på vad som kan komma att hända under kommande år. De belyser den potentiella styrkan hos vänsterns väljarbas och antyder att strategin att ta till höger i migrationsfrågan för att vinna tillbaka arbetarklassväljarna är en politisk återvändsgränd.
Studerat 36 000 kommuner
I korthet så studerade vi bestämmande faktorer i röstningsbeteende, genom att använda data som insamlats på kommunnivå, i varje val (parlamentsval och presidentval) mellan 1848 och 2022, samt de största folkomröstningarna som hållits mellan 1793 och 2005. Den största fördelen med att undersöka så pass lokala data är att de 36 000 franska kommunerna erbjuder många olika väljarprofiler. De omfattar väldigt fattiga och väldigt rika distrikt, såväl som en fullständig sammansättning av branscher och yrkesgrupper, med varierande andel akademiker, invandrare och så vidare.
Detta ger väldigt ingående kunskap om röstningsmönster över lång tid. Vidare kunde vi studera samspelet mellan många olika faktorer såsom inkomst, förmögenhet, utbildning och yrke, men även stadens eller byns storlek samt vilket slags geografiskt område väljarna bodde i. Detta är något som inte kan göras på ett tillförlitligt sätt genom enkäter, på grund av begränsad stickprovsstorlek.
Diktats upp av högermedier
Under de senaste åren har uppfattningen att arbetarklassen helt övergivit vänstern fått fäste. En del hävdar till och med att vänstern i Frankrike blivit en rörelse för ”les bobos”, det vill säga att den främst stöds av den välmående bohemiska borgerligheten. Just den uppfattningen har till stor del diktats upp av högermedierna och spridits av konservativa eliter.
Vi visar dock att det inte stämmer att arbetarklassen vänt vänstern ryggen. Det har de aldrig gjort. När vi undersökte samtliga parlamentsval och presidentval sedan 1848 (nästan 50 val), fann vi att de rikaste kommunerna alltid, och systematiskt, i betydligt mindre utsträckning röstat på vänsterpartier (historiskt sett kommunistpartiet och socialistpartiet, i dag snarare La France Insoumise), än på högern, mitthögern och extremhögern.
Likaledes har de fattigaste kommunerna generellt i betydligt större utsträckning röstat på vänstern, särskilt i städerna. Så är fallet än idag. Detta (ofta avsiktliga) missförstånd springer ur det faktum att politiska kommentatorer tenderar att förknippa arbetarklassen enbart med industriarbetare, och glömmer att genomsnittslönen för kassapersonal, restaurangpersonal, städare, vårdpersonal och andra anställda inom serviceyrken sjunkit under flera årtionden och nu är lägre än lönerna inom tillverkningsindustrin.
Skillnad mellan stad och land
Det politiska landskapet i Frankrike kan beskrivas så här: Urbana väljare med låga inkomster, vilka tenderar att främst arbeta inom serviceindustrin och bo i hyresrätter, röstar huvudsakligen på vänstern, medan arbetarklassväljare utanför storstäderna, vilka främst är industriarbetare och äger sin egen bostad, mer sannolikt röstar på partier inom extremhögern.
En sådan skarp skiljelinje mellan låginkomstväljare i storstäder och de i småstäder eller på landsbygden har inte alltid funnits. Men sedan 1990-talet (precis som under slutet av 1800-talet) har de politiska motsättningarna i Frankrike i stor utsträckning utgjorts av två faktorer: sprickan mellan stad och landsbygd, samt socioekonomisk status (inkomst, förmögenhet, utbildning, bostadsägande). Vänstern har med andra ord behållit de fattigare väljarna i urbana områden, men bara dem.
Socioekonomiska frågor avgör
Kanske än viktigare är att vi visar att vad vi kallar den ”geosociala klassen” aldrig haft än viktigare roll än i dag. En kommuns socioekonomiska karaktär, tillsammans med dess storlek, förklarar över 70 procent av skillnaderna i röstningen mellan kommunerna i det senaste franska presidentvalet, jämfört med exempelvis ”bara” 50 procent 1981, då François Mitterrand vann över Valéry Giscard d’Estaing, och 30 procent 1848. Något som kanske är än mer förvånande är att när vi lägger till mått på identitet och invandring så är relevansen nästan densamma, uppemot 72–73 procent. Vad betyder detta?
För det första, tvärtemot vad som ofta hävdas, utan särskilt mycket empiriskt stöd, röstar väljarna – även de som stödjer högerextrema RN (Rassemblement National) – inte främst utifrån invandringsfrågan. Socioekonomiska frågor är vad som främst avgör vad väljarna röstar på.
Om industriarbetarna gått över till extremhögern på senare år beror det framför allt på att de har drabbats oproportionerligt hårt av den globaliserade handeln och avindustrialiseringen, samt en bristande tillgång till samhällsservice. Ur denna synvinkel har de känt sig övergivna av den vänster som suttit vid makten i Frankrike under de senaste 40 åren.
Detta kan naturligtvis lära oss något om vad som händer idag i andra europeiska länder. Över hela Europa behöver vänstern övertyga väljarna om att den kan tillhandahålla adekvat skydd mot social, skattemässig och miljömässig ”dumpning” – genom ensidigt agerande om nödvändigt.
Brister som kan bekämpas
Det vi fann ger anledning till optimism: bristande samhällsservice på landsbygden, avindustrialisering, ojämlik tillgång till egendom och växande ojämlikhet är alla frågor som kan bemötas genom att implementera adekvat politik. Identitetspolitik, å andra sidan, tenderar att bara leda till ökade spänningar och konflikter i samhället.
Partier till vänster bör också stärkas av vetskapen att de, genom att göra mer för fattigare människor i småstäder och perifera områden, skulle kunna utöka sin framtida väljarbas och återta makten. Vår forskning dokumenterar något viktigt: att fattiga människor på landsbygden och i storstäder har mycket mer gemensamt än man ofta tror, särskilt vad gäller bristande tillgång till samhällsservice och möjligheter, samt den växande ojämlikheten mellan dem och de rikaste kommunerna.
Folk kan komma att hävda att väljarna, tvärtemot vad vi visar (genom att se till andelen invandrare i de kommuner där väljarna bor), visst bryr sig om invandring när de tillfrågas. Finns det en motsägelse i detta? Vi tror inte det, av minst två anledningar.
För det första så ger valresultat bara ett begränsat historiskt perspektiv, vilket är skälet till att vi valde att förlita oss på röstningsdata på kommunnivå i vår bok. Därmed är det svårt att tillförlitligt hävda att människor bryr sig ”mer” om invandring idag än tidigare.
För det andra är det viktigt att förstå att de högerextrema väljarna historiskt, i ett land som Frankrike, faktiskt röstat utifrån invandringsfrågan (så var fallet i presidentvalet 1965 då Jean-Louis Tixier-Vignancour kandiderade, och 1974 med Jean-Marie Le Pen).
Men sambandet mellan röstande på högerextrema partier och andelen invandrare har förändrats över tid och detta är inte längre fallet. Därmed verkar väljarnas motivation ha förändrats under de senaste 20 åren – något som förbisetts.
Metoden behöver spridas
Detta betyder dock inte att det inte finns högerextrema väljare som är invandringskritiska; några är det absolut, särskilt Éric Zemmours väljarkår i Frankrike. Men dessa väljare är inte arbetarklass, utan en av Frankrikes mest ”borgerliga” väljarkårer genom historien (vad gäller antingen väljarnas inkomst eller förmögenhet). Detta betyder heller inte att invandringsfrågan är enkel, eller att flyktingkrisen kan lösas på ett enkelt sätt.
Kan dessa slutsatser tillämpas på andra länder, eller ska vår optimism begränsas till den nya vänsteralliansen i Frankrike? Självklart behöver vår metod spridas till andra valdemokratier och vi hoppas kunna göra det. Men vi ser liten anledning att tro att fattiga väljare i Frankrike beter sig annorlunda än de i andra västerländska demokratier, särskilt med tanke på att de står inför många liknande hot, från avindustrialisering till arbetslöshet, från ökade levnadskostnader till klimatförändringar. Partier – och medier – i västerländska länder kanske ger invandringspolitiken för stor betydelse, och har därigenom tappat bort vad som är viktigt för väljarna. Vi hoppas att vår forskning kan hjälpa till att ge debatten nytt fokus.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian
Översättning: Jenny Cleveson
