För att undvika att valutaunionen skulle kollapsa när pandemin bröt ut hade budgetreglerna pausats i mars 2020. Tillsammans med ECB:s beslut att köpa upp all skuld som eurozonens länder gav ut under pandemin innebar pausen att samtliga länder kunde spendera precis så mycket de behövde. Trots att statsskulderna rusade (Greklands statsskuld uppgick till över 200 procent av BNP 2020) tog pengarna inte slut. Människors liv och hälsa blev plötsligt viktigare än budgetsiffror.
Under coronakrisen gjordes ett stort nummer av den gemensamma räddningsfonden Next Generation EU, som Sverige i samarbete med de andra ”frugala” länderna gjorde allt i sin makt för att urvattna. Men dessa pengar, som för första gången i EU:s historia hade samlats in via gemensam upplåning, kom inte de drabbade medlemsländerna till del förrän långt efter att den akuta krisen var över.
Det som i själva verket räddade euron under krisen, och i förlängningen EU:s fortsatta existens, var beslutet om att frångå budgetreglerna samt ECB:s skuldköp.
Unik period i zonens historia
Detta var en helt unik episod i eurozonens historia, som borde ha fått bilda modell för den akuta klimat- och välfärdskris som EU står inför idag. Så blev inte fallet. Nu ska EU tillbaka till åtstramningen. Reglerna har visserligen uppdaterats och ska ta större hänsyn till enskilda länders situationer. Men i grunden är det samma åtstramande krav som tidigare. Även för den som bara vill ha en gnutta mer klimat- och välfärdspolitik i EU är överenskommelsen en katastrof. Enligt en rapport från Europafacket, ETUC, innebär de nya budgetreglerna att 24 EU-länder i praktiken förbjuds att åtgärda sina stora investeringsunderskott i klimat och social välfärd.
Dagen efter uppgörelsen om budgetreglerna kunde Financial Times rapportera att EU-kommissionen redan förbereder straffåtgärder för elva EU-länder vars underskott är för stora. Frankrike och Belgien har svarat med att de under de närmsta åren tänker strunta i reglerna. Vi kan därför också räkna med mycket gräl och konflikter om procentsatser de kommande åren. Och skulle ECB vägra att hålla nere statsskuldsräntorna för regeringar som inte följer regelverket, ja då kan vi inte utesluta att länder antingen hamnar i samma situation som Grekland och andra under eurokrisen, eller att de lämnar euron.
Betalade med massarbetslöshet
Att budgetreglerna inte blev EU-valets viktigaste fråga är inte så konstigt. Socialdemokraterna i EU-parlamentet röstade ju för de nya reglerna och i Sverige är partiet därför nog inte så piggt på att berätta om det fattig-EU man ställt sig bakom. Istället väljer Socialdemokraterna nu att löpa linan ut och öppna för ett svenskt euromedlemskap.
I en intervju med Dagens Nyheter den 26 maj hävdar Magdalena Andersson att det finns både för- och nackdelar med euron, men att flera saker nu stärkt argumenten för ett medlemskap. Till dem hör den lågt värderade kronan.
Belysande för den ytterst grunda ekonomiska förståelse som S bygger sin EU-politik på.
Till de förstärkta nackdelarna hör den politik som bedrevs under eurokrisen för att rädda valutaunionen, det vill säga att man, som Andersson säger, har ”fått gå i god för varandra och stötta varandra på ett sätt som det inte var sagt att man skulle göra”. Detta är inte sant. Det var ECB, inte ”sparsamma” medlemsstater, som förhindrade att länder tvingades lämna euron. ECB gjorde detta genom statsobligationsköp som sänkte de sydeuropeiska räntorna. Den medicin av drakonisk åtstramning som Andersson, Merkel och andra föreskrev under krisen bidrog bara till att förvärra den. En arbetslöshet på 30 procent var uppenbarligen ett pris Andersson tyckte var värt att betala för ”de länder som inte skötte sig”.
Anderssons kommentarer är belysande för den ytterst grunda ekonomiska förståelse som S bygger sin EU-politik på.
Finanssektorn löpa amok
När euron infördes 1999 fanns det fortfarande många socialdemokrater som ifrågasatte projektets nyliberala premisser, något som bidrog till att det blev ett nej till EMU i folkomröstningen 2003, trots S-ledningens ja-kampanj.
Eurokrisen gav kritikerna rätt. När finanskrisen 2008 sköljde in över kontinenten visade sig eurons nyliberala finanspolitiska ramverk totalt oförmöget att bistå de många krisländerna. I DN-intervjun hävdar Magdalena Andersson att länder hamnade i kris för att ”de inte skötte sig”, med vilket hon menar att de inte följde valutaunionens budgetregler. Andersson har uppenbarligen inte en susning om hur verkligheten såg ut innan eurokrisen började. För såväl Spanien som Irland hade precis innan krisen bröt ut stora överskott och extremt låga statsskulder, långt under vad EU:s budgetregler krävde. Även Portugal höll sig till regelverket, likaså Italiens underskott. Både Irland och Spanien hade lägre statsskulder än Sverige och mycket lägre än Tyskland. Faktum är att i nästan samtliga euroländer – Grekland inräknat – sjönk statsskulderna fram till 2008.
Problemet handlade istället om den skenande privata skuldsättningen i många euroländer – såsom Irland, Portugal och Spanien – en skuldsättning som både tyska banker och exportföretag levde väldigt gott på. Medan EU:s regelverk stirrade sig blint på staternas skulder lät man den avreglerade finanssektorn löpa amok, vilket ledde till en kraftigt ökad och helt ohållbar privat skuldsättning. Det borde ha varit tvärtom; regelverket borde ha varit inriktat på att tygla den privata skuldsättningen, vilket man kunde ha gjort med hjälp av bankregleringar och ett kraftigt ökat utrymme för statliga investeringar.
Litade blint på privat sektor
Den privata skuldkrisen i syd var dessutom en förutsättning för nordeuropeiska länders välstånd. Tysklands strategi att, från 1990-talet och framåt, sänka sina löner för att bli konkurrenskraftigt var i själva verket beroende av stigande löner och kraftigt ökad privat skuldsättning i andra euroländer. Annars hade dessa inte haft nog med inkomster och krediter att köpa importerade tyska varor med och då hade den tyska tillväxtmodellen inte fungerat. Eftersom sydländerna inte längre kunde devalvera sig ur sitt konkurrensunderläge blev resultatet att de först fick importera mängder av tyska bilar och diskmaskiner. Men när kreditfesten tog slut 2009 hade de inget annat val än att importera en skyhög arbetslöshet. Paradoxalt nog hade den tyska modell kollapsat om de sydeuropeiska länderna följt Merkels råd och gjort sig själva konkurrenskraftiga på samma vis som Tyskland på 1990-talet.
När bostadsbubblorna i Sydeuropa och Irland sprack, bankerna kraschade och arbetslösheten rusade satt dessa länder fast i ett budgetregelverk som förbjöd dem att vidta de nödvändiga stimulansåtgärderna. Dessutom hade de nu euron, som var på tok för högt värderad för dem. Hade de haft sina egna valutor med flytande växelkurser hade dessa sjunkit kraftigt i värde och gett en konkurrensfördel med efterföljande exportskjuts – på samma sätt som i Sverige efter 1992, då vi fick en flytande växelkurs. Eurozonens regelverk erbjöd bara en medicin: en dåraktig åtstramning som dödade patienterna. Konkurrenskraft skulle uppnås genom sänkta löner och massuppsägningar av offentliganställda.
Hon vill leva kvar i den bekväma sagan om spara och slösa.
Man litade dessutom blint på att den privata sektorns investeringsvilja skulle få ekonomierna att återhämta sig. Detta visade sig dock vara rent önsketänkande. Företagen som undvek konkurs ville nämligen hellre betala av sina skulder än att ta nya riskabla lån till investeringar i en ekonomi utan framtidstro.
En gigantisk motsägelse
Så såg det ut förra gången EU tillämpade sina budgetregler i kristider. När Magdalena Andersson nu öppnar för ett euromedlemskap är det förståeligt att hon vill leva kvar i den bekväma sagan om spara och slösa.
Men samtidigt är öppningen mot euron ett mysterium. För när Socialdemokraterna i EU-parlamentet nu röstat ja till budgetreglernas återkomst har de samtidigt sagt ja till budgetnedskärningar i medlemsländerna motsvarande över en biljon kronor. Och då pratar vi bara om vad reglerna kräver under det första året.
”Vi socialdemokrater kommer stå upp för löntagarnas rättigheter, en offensiv klimatpolitik och allas lika värde i hela Europa.” Så formulerade toppkandidaten Heléne Fritzon sossarnas valparoll. Men om budgetreglerna ska följas, vilket partiet vill, då blir det varken klimat eller välfärd. Detta är en gigantisk motsägelse.
Inlåsningen i en gemensam valuta utan gemensam finanspolitik innebär en i princip permanent åtstramningspolitik. Magdalena Andersson pratar mycket om de auktoritära krafterna som vill splittra EU. Men det finns inget bättre splittringsrecept än åtstramning.
Vidare kan den svaga kronan som nu anförs som argument för att gå med i euron lika gärna göras till ett motargument: en svag krona gynnar den exportsektor som S alltid hävdar att Sverige är så beroende av. Att ansluta sig till euron skulle för ett land som Sverige innebära att denna sektor i stället får en permanent övervärderad valuta.
Dysfunktionell valutaunion
Med tanke på hur Sverige agerar i EU skulle ett svenskt euromedlemskap också få negativa effekter för andra länder. Sedan inträdet 1995 har nästan alla svenska partier haft en slående lik inställning till EU: Man är för att stanna i unionen men vill att den främst ska förbli en marknad som man kan dra handelsfördelar ifrån. För Sydeuropa är det däremot av yttersta vikt att eurozonen i grunden förändras i riktning mot en gemensam, federal-demokratisk finanspolitik. Eftersom Sverige aldrig kommer att vilja ingå i ett sådant samarbete skulle ett svenskt medlemskap bli ett hinder för eurozonens nödvändiga reformering. Det skulle bidra till att cementera en dysfunktionell valutaunion. Sverige bör därför stå utanför euron, både för sin egen och Europas skull.
Jonas Elvander
Doktorand i historia vid European University Institute i Florens, utrikesredaktör på Flamman, samt aktuell med boken ”Disciplinerad demokrati: EU:s nyliberala historia”.
Peo Hansen
Professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet och Simone Veil Fellow vid European University Institute i Florens.
