Den kanadensiske psykologen Jordan Peterson är känd för sina kontroversiella Youtube-föreläsningar, sin bästsäljande självhjälpsbok ”12 rules for life” som kom 2018, sin extrema köttdiet och sin period på ett ryskt behandlingshem där han fick akut vård för missbruk av narkotikaklassade läkemedel. Precis som könsfördelningen på Hovet indikerar är han extremt stor bland snubbar och har etablerat sig som lite av en mansguru. Han talar till män, ibland explicit med uttryck som ”come on, bro” eller ”you know what I mean, man”, oftare implicit med något man skulle kunna kalla en manstillvänd referensram.

I sommar är han på Europaturné med sin bok ”Beyond order: 12 More Rules for Life” som kom under 2021 och som bygger vidare på de livsråd och teorier som presenteras i ”12 rules for life”. Personligen har jag avfärdat honom som en populistisk, klimatförnekande, konservativ galning och blivit rädd de gånger jag sett hans böcker i killars bokhyllor. Samtidigt är jag nyfiken på hans storhet, på vad han gör för att lyckas fylla hela arenor världen över och för att få män som annars aldrig läser att sluka hans filosofiska böcker med samma entusiasm som de tuggar i sig sina stora pizzor.

Under kvällen på Hovet knäcker jag framgångsreceptet. Även om jag inte håller med om allt Peterson säger förstår jag varför det fungerar. Han talar till män som många andra skulle kategorisera som ”losers”. Män som är arbetslösa, överviktiga, som bor hemma hos sina föräldrar fast de passerat 30, som påbörjat ett antal utbildningar men aldrig lyckats slutföra någon, män som är vakna på nätterna och vars huvudsakliga ljusintag består av det blåa skenet från skärmen, män som finns i massiva mängder men som det knappt pratas om utom när någon av dem blivit vansinnig och begått ett terrordåd. Jag säger inte att han endast riktar sig mot dem, men han inkluderar dem och han gör det med respekt. I stället för att avfärda dem som slöa idioter förklarar han deras bristfälliga ambition med hjälp av teorier inspirerade av Nietzsche och Jung. Han talar i timmar utan manus, rör sig smidigt över scenen och verkar totalt återställd efter perioden på ryskt rehab. Peterson är auktoritär utan att vara elitistisk, förstående utan att göra någon till ett offer. Han bär dessutom på ett stort intellektuellt kapital, men är samtidigt lättsam och drar fräcka oneliners som får hela publiken att garva.

Man skulle kunna sammanfatta showen som klassisk populistisk retorik när den är som bäst. Just denna kväll ägnas specifikt åt livsregel nummer sju från den senaste boken: ”Work as hard as you possibly can on at least one thing and see what happens.” Och det är inte ett så dumt råd ändå. När Peterson beskriver värdet i att göra ett bra jobb och att dessutom fullfölja det, även om jobbet består av att diska på en restaurang, kommer jag på mig själv med att applådera fast jag bestämt i förväg att inte göra det som ett ”statement”. Och när han senare får medhåll från hela publiken efter att ha sagt att vi måste bli bättre på att engagera oss ideellt och göra saker för andra än oss själva känner jag faktiskt lite framtidshopp. Jag tänker att om männen här inne börjar följa Petersons livsregler så skulle världen bli en bättre plats.

Jag är alltså nästan såld på Peterson när vi kommer till frågestunden och han får en fråga om rättegången mellan Johnny Depp och Amber Heard. Plötsligt hör jag denna karismatiska och vältaliga man kritisera metoo och hävda att kvinnliga journalister påminner om ormar som vill förstöra hans liv. Och tyvärr möts även dessa uttalanden av rungande applåder. Här slocknar mitt framtidshopp och i stället lämnar jag Hovet med en längtan. En längtan efter en vänstermotsvarighet till Jordan Peterson. Någon med samma karisma och samma retoriska talang, men med lite mindre knäppa åsikter.