Analys: Det finns ingen bred opposition mot Putins krig

Kan vara kraftfullt

Gatuprotester, däribland demonstrationer och marscher, har större betydelse än andra typer av motstånd. För det första är detta sant för att det är farligt att protestera: demonstranter riskerar våld, arrestering och mer därtill för att uttrycka sitt budskap. Deras medverkan signalerar en verklig investering i detta budskap.

För det andra är gatuprotester mer synliga än andra former av protester, och alla som ser plakaten eller hör slagorden förstår snabbt demonstranternas budskap. För det tredje uppnår demonstrationer förändring genom att störa. Om en demonstration är tillräckligt stor är den omöjlig för regeringen att ignorera, vilket är särskilt viktigt i autokratier, där statssanktionerade forum för att uttrycka politiska åsikter – såsom val eller andra mindre störande metoder som namninsamlingar – har liten betydelse. För det fjärde utgör demonstrationer ett tillfälle då många människor samtidigt kan visa att de står bakom en viss uppfattning. Det kan vara extremt kraftfullt – till och med omdanande – där den offentliga debatten domineras av propaganda och censur, och där människor är rädda för att uttrycka avvikande åsikter. Större demonstrationer kan också vara säkrare för deltagarna, till och med en stad som Moskva kan bara häkta några tusen personer åt gången.

Andra motståndshandlingar kan vara isolerade, anonyma, mångtydiga eller svåra att se, även om de kräver stort mod, medan stora demonstrationer kan vara dödsstöten för en regim. Och autokrater vet om det. Putins förföljelse av Aleksej Navalnyj, som pågått i åratal, är bevis på hans rädsla för en folklig revolution.

Utbredd apati

Efter årtionden av ökande repression för att förhindra protester hade det ryska samhället inga goda förutsättningar att motsätta sig kriget genom gatuaktioner i februari 2022. Staten har ett stort handlingsutrymme att förklara demonstrationer olagliga och utsätta deltagarna för rättsliga följder, som är så gott som omöjliga att bestrida i domstol, samt våld från paramilitära polisstyrkor som Omon, SOBR och Zubr. Kraftåtgärderna mot civilsamhället under 2021 raserade dessutom viktiga nätverk, däribland Aleksej Navalnyjs antikorruptionsstiftelse FBK och människorättsorganisationen Memorial, vilka hade kapacitet att samordna en nationell proteströrelse.

Kulturellt har den allmänna uppfattningen att politik och samhällsstyrning bara angår makthavarna, inte vanliga människor, skapat en utbredd apati och vad aktivisterna fördömer som inlärd hjälplöshet: många ryssar är helt enkelt inte intresserade av att protestera.

Nya lagar för förtryck

Ryska myndigheter har vidgat sina möjligheter att tysta avvikande åsikter sedan invasionen av Ukraina. Under 2022 antog statsduman rekordmånga lagar, 653 stycken, varav många, som de nya lagar som gör det olagligt att ”misskreditera” den ryska armén, är avsedda att kuva. Detta snabbt förvärrade repressiva klimat ledde till protesternas kollaps i mars 2022.

Inom några månader var oliktänkande och ledare från civilsamhället i stor utsträckning landsförvisade eller fängslade. Censur, övervakning på nätet och utrotningen av fria medier har eliminerat forum där information om demonstrationer kan delas, och nu uppvisar nätbaserade och traditionella medier en fasad av ett samhälle som står enat bakom kriget.

Användningen av ansiktsigenkänningsteknik ökar, vilket gör det lättare att identifiera oliktänkande. Russia Watcher, ett USA-baserat projekt som genomför ryska opinionsundersökningar på nätet, konstaterade att hösten 2022 ansåg omkring 80 procent av de svarande i en krigskritisk undersökning att det var sannolikt att en person – inte specifikt en demonstrant – som öppet opponerar sig mot kriget blir arresterad. Lägg därtill det faktum att den stora andel ryssar som är statligt anställda inte bara riskerar repressalier på arbetsplatsen om de protesterar, många har också varit delaktiga i att främja landets krigsinsats för att behålla sina jobb.

Grymheterna påverkar inte

En repressiv stat är inte det enda hindret för stora proteströrelser. Även utan dessa omständigheter kan massprotester mot kriget bara inträffa om ett stort antal ryssar är emot kriget. Det finns ingen bevisning för att så är fallet. Inte ens undersökningar som är utformade för att låta de svarande avslöja kontroversiella åsikter tyder på att stora delar av samhället döljer krigskritiska åsikter. Stödet för kriget är till stor del opåverkat av bevis för grymheter som den ryska armén begått, stödet tenderar snarare att minska när kriget uppfattas gå bra. Till och med en stor andel av det som skulle kunna ses som organisering mot kriget har fokuserat på att hjälpa dem som vill undvika mobilisering eller försöker emigrera – det är något annat än att försvara ukrainare.

Det är också talande att det inte har skett några större demonstrationer mot kriget på de platser utomlands dit ryssarna flytt. Med andra ord, det här är inte en situation där ryssar döljer sin djupt kända kritik mot kriget, och skulle ge sig ut på gatorna om tillräckligt många andra gjorde det.

Mobiliseringen skapade oro

Det är kanske inte förvånande att medborgarna i ett land vars koloniala historia har hyllats, snarare än omvärderats, än mindre kritiserats, inte har rest sig till försvar för ett territorium de en gång hade i besittning. I alla länder väcker internationella frågor, till och med krig, betydligt mindre politiskt intresse än inrikespolitik. Men inte ens krigets inhemska effekter har genererat protester i någon större utsträckning.

Mobiliseringen utlöste ett begränsat antal demonstrationer och har minskat stödet för kriget, men den är officiellt avslutad sedan oktober. Många drabbade familjer fortsätter att stödja eller ställa sig neutrala till konflikten. Sett till den totala befolkningen är antalet mobiliserade lågt – ­officiellt 300 000 – och oproportionerligt koncentrerat till etniska republiker som Burjatien, där de negativa följderna kan hållas långt borta från Moskva.

Inte ens de ekonomiska effekterna av kriget har väckt protester. Den ekonomiska kollaps som verkade överhängande efter den första störtfloden av sanktioner har yttrat sig som ett antal utmaningar som kräver anpassning. Och ryssar har, när allt kommer omkring, erfarenhet av att bita ihop och göra sitt bästa för att klara en ekonomisk kris.

Skulle det fungera?

Men låt oss anta att ryssarna faktiskt demonstrerade mot kriget i stora antal. Då framträder en annan fråga: Skulle det fungera? Putinregimen har gett efter för demonstranter gällande miljön, sociala förmåner och skatter, men sällan i politiska frågor. Eftergifter för en regimkritisk politik som är så intimt förknippad med Putin själv är osannolika utan riktigt enorma antal demonstranter, långt fler än Ryssland någonsin sett vid en enskild demonstration – och inte ens då är framgång en garanti.

Ta som exempel den rörelse som uppstod mot USA:s invasion av Irak 2002. Den var en av de största protestkampanjerna mot ett krig, både i USA:s och världens historia, men trots det drog sig inte amerikanska styrkor tillbaka förrän 2011. Amerikaner som skakar på huvudet åt hur ryssarna kan känna sig så frånkopplade från fasorna i Ukraina kan ju tänka tillbaka på sitt eget engagemang i Irakkriget: Hur noggrant följde de händelserna på marken? Hur ofta gick de med i demonstrationer? Hur effektiva trodde de att dessa demonstrationer skulle vara?

Det är dock inte omöjligt att en massrörelse mot kriget uppstår, men om den gör det kommer den inte att grunda sig i moralisk indignation och solidaritet med ukrainarna. Den skulle mer sannolikt fokusera på inhemska frågor som har direkt påverkan på ryssars vardagsliv. Till exempel om – eller, mer realistiskt, när – mobiliseringen återupptas och blir mer omfattande, så skulle den kunna mötas med mer motstånd. Hittills har de ekonomiska konsekvenserna tyglats framgångsrikt, men de kan fortfarande inträffa. Putin skulle hellre skära av sig näsan än att sluta betala ut pensioner, men det skulle vara på bekostnad av bidrag till familjer, och veteraner – de som verkligen offrat något för detta krig – skulle inte tas emot så väl.

Slutligen är det möjligt att ryssarna skulle kunna nå en bristningsgräns i repressionens allt fastare skruvstäd, och ge sig ut på gatorna för att kräva ett slut på Putinregimen. Men i nuläget verkar det inte särskilt troligt.