Det sägs om centerpartister, som om svenskar i allmänhet, att de gillar konsensus. Det vill säga att beslut fattas genom kompromisser, inte genom att olika förslag ställs mot varandra och den linje som får flest röster gäller. Inte heller är det som i Moderaterna, att partiledaren är en VD som förväntas servera besluten och resten får tugga och svälja.
Konsensus låter trevligt. Problemet är att i den fråga centerpartister nu träter om, finns inte mycket utrymme för kompromisser. Ska Centerpartiet få inflytande måste partiet förr eller senare välja sida: Höger eller vänster.
Centerledaren Muharrem Demirok har velat sätta ner foten och gå vänsterut, peka ut Magdalena Andersson som sin statsministerkandidat och tona ner motståndet mot Vänsterpartiet. Inte för att han älskar sällskapet, utan för att det är den enklaste vägen till inflytande. Opinionsmätningar visar på en kompakt motvilja hos C-väljarna mot alternativet – ett samarbete med SD. Svekdebatten skulle bli enorm och väljarflykten oundviklig, är analysen från Demiroks läger. Att hoppas på att stödröster från moderatväljare ska kompensera för det förefaller föga realistiskt. De lär ha fullt upp med att rädda kvar Liberalerna i riksdagen.
Men Demiroks vilja att redan nu ta ställning i regeringsfrågan – i en förhoppning om att få utrymme att prata om sin sakpolitik – har retat gallfeber på tunga C-företrädare. Anklagelser om toppstyrning har haglat från anonyma källor i medierna. Nu har Demirok backat. Frågan om vilka man kan tänka sig samarbeta med efter valet får vänta. Nu diskuterar partiet istället de förslag på reformer fem arbetsgrupper tagit fram. Och när partiledaren talade inför 650 centerpartister på kommundagarna i Linköping på gick han sina kritiker till mötes genom att rikta udden mot både V och SD och slog fast att ”ytterkanternas vägar leder oss fel”.
Samtidigt lovade han att ingen kommer kunna ta C:s stöd för givet. Centerledaren fick det att låta som att arbetsgruppernas reformförslag bara är att köpa rakt av för den som vill ha regeringsmakten med hjälp av Centerpartiet. Dessa rymmer allt från skärpta klimatmål till att villkora föräldraförsäkringen för nyanlända med deltagande i svenskundervisning.
”Det är inga önskemål eller rekommendationer, det här är våra tydliga krav”, sa C-ledaren och fick en applåd som tycktes hjärtligare än den som mötte honom när han gick upp på scenen.
Men att låta kaxig inför partikamrater är en sak, att göra det instängd i ett förhandlingsrum med ärrade maktspelare från maktpartierna – oavsett om de stavas med S eller M – är en annan. Frågan är med vilken trovärdighet Centerpartiet kan placera sig i en mitt som inte många kan se existerar.
Partiet har under Demiroks ledning, liksom under företrädaren Annie Lööf tid, benhårt försvarat liberala principer. Skulle partiet verkligen vara beredda att kasta dem – och en stor del av de egna väljarna – under bussen och sätta sig i ett samarbete med Sveriges mest uttalade antiliberala parti SD?
Ett parti som vill gå till val på sådant som att medborgarskap ska kunna återkallas för personer som ”sviker sina medborgerliga plikter”.
Partier lider i opposition. Det gäller i högsta grad Centerpartiet. Och när landskapet ser ut som det gör talar mycket för att partiet till slut väljer det rödgröna laget för att få makt, vem som än leder dem i valet.
