Men minst lika viktigt är de erfarenheter de representerar.
Sju av de nya ministrarna är uppvuxna i exil. Idrottsministern Alexandra Benado, som också är hbtq-aktivist, är född i Sverige. Vetenskapsministern Flavio Salazar som kom med sin familj till Sverige som flyktingar på 80-talet har doktorerat på Karolinska. Han har under åren också byggt upp ett nätverk mellan chilenska och svenska forskare.
Att Gabriel Boric utsett Salvador Allendes dotterdotter till försvarsminister rymmer en nästan lite hisnande symbolik
Många med erfarenheter
Den mesta kända av de som vuxit upp i exil är Salvador Allendes dotterdotter Maya Fernandez som levde på Kuba mellan 1973 och 1990. Att Boric utsett henne till försvarsminister rymmer en nästan lite hisnande symbolik.
Flera centrala ministerier har fått chefer med en slags handfasta erfarenheter från sina områden som inte är så vanliga. Utbildningsministern Marco Antonio Avila är lärare – inte advokat eller civilekonom som så många företrädare - och gick själv i en skola i arbetarområdet San Miguel där för övrigt också medlemmarna i Chiles historiskt mest kända rockgrupp”Los Prisioneros” gick. Att han också är hbtq-aktivist skrämmer många katoliker, men får ännu fler att skärskåda sina fördomar.
Transportministern Juan Carlos Muñoz är civilingenjör och har hela sitt liv ägnat sig åt transportfrågor, men föredrar själv att alltid cykla och åka buss – en fingervisning åt vilket håll han strävar.
Utrikesministern Antonia Urrejola är advokat och specialist på mänskliga rättigheter. Under sin tid på internationella MR-organisationer har hon arbetat både i Nicaragua och Venezuela och formulerat kritiska rapporter, en markering att Gabril Boric står kvar vid sin princip att mänskliga rättigheter måste försvaras oavsett politiskt system.
Miljöministern Mais Rojas är en av Latinamerikas ledande experter på klimatförändringar och en bekräftelse på att Gabriel Boric menar allvar när han ofta refererar till Greta Thunberg i sina tal och inlägg.
Feminism ska prägla allt
Själva centrum i Gabriel Boric regering utgörs av den politiska kommittén, som förutom av honom själv består av tre kvinnor och två män.
Inrikesministern och regeringschefen, 35-åriga politiskt oberoende läkaren Izkia Siches, 33-åriga Camila Vallejos från kommunistpartiet som är regeringens talesperson, och 34-åriga Georgie Jackson från Frente amplio som är presidentens kontaktlänk med parlamentet tillhör alla gruppen av studentledare som, tillsammans med Gabriel Boric, stod i spetsen för studentrörelsen 2011.
I den politiska kommittén har också kvinnoministern, 32-åriga Antonio Orellana, integrerats i syfte att hålla feministiska principer levande i alla frågor.
Den siste, men kanske just nu viktigaste, medlemmen i den politiska kommittén, är gamlingen i gruppen, finansministern Mario Marcel, 62, som de senaste åren varit chef för Centralbanken. Utnämningen av Mario Marcel, som är en internationellt erkänd ekonom med lång erfarenhet, har haft en lugnande effekt på finans- och företagarvärlden, men påstås av en del stå för samma nyliberala värdering som gällt hittills.
Mario Marcel är en historisk medlem av socialistpartiet och de som står honom nära menar att även om han är formad i respekt för ekonomiska lagar och regler, så är han långt ifrån någon nyliberal. I själva verket, menar de, är det här ögonblicket han väntat på för att göra det han alltid velat: bygga socialism. Men inte som en proklamation, utan som ett bygge som håller.
Gabriel Boric själv beskriver sig som en frihetlig socialist i latinamerikansk anda.
– Nu inleder vi ett nytt kapitel i vår historia, sa han vid presentationen av sina ministrar.
– Men, betonade han, vi börjar inte från noll, här finns en historia som lyfter och inspirerar oss.
Det var en slags markering mot de vänstergrupper i Latinamerika som hängt upp sitt uppdrag på myten om ”la refundacion” – idén att grunda nationen på nytt. Kasta historien på sophögen och börja från noll. Som Hugo Chavez och hans efterföljare. Gabriel Boric använder istället bilden av att han står på axlarna av en rad föregångare som inspirerar och som det gäller att lära sig av. Och vara tacksam mot.
Det finns de inom vänstern som klagar på att Gabriel Boric är för lam. Inom kommunistpartiet finns de som är sura över att partiet bara fick tre ministrar – lika många som socialistpartiet, som inte ens är med i den koalition som hade Gabriel Boric som kandidat. Också inom de partier som ingår i Frente amplio finns det en del som surar över att radikalpartiet, det socialdemokratiska PPD och det liberala partiet fick varsin minister.
Men bortsett från lite smågnäll från vänster och misslyckade försök från höger att likna Gabriel Boric vid Nicolas Maduro och Daniel Ortega, råder entusiasm över den nya regeringen. Och de som inte är entusiastiska, visar respekt.
Bygger hellre broar
Gabriel Boric är en man som hellre bygger broar än odlar motsättningar. Och det finns en känsla av att det i kombination med regeringens bredd ökar möjligheterna att skapa de majoriteter i parlamentet som behövs för att det ambitiösa reformprogram som Gabriel Boric valdes på inte ska sluta som en tom paroll.
Fram till juli arbetar den nya regeringen lite i skuggan av den konstituerande församlingen som är på väg in i slutfasen av sitt arbete. Planen är att förslaget till ny konstitution ska ut på folkomröstning i juli, knappt fyra månader efter att Gabriel Boric har tillträtt. Valdeltagandet i folkomröstningen är obligatoriskt, vilket med tanke på det låga valdeltagandet de senaste åren då deltagandet varit frivilligt, gör utgången extra osäker.
Men för att Gabriel Boric och hans ministrar ska lyckas krävs att den nya konstitutionen antas, inte minst med tanke på att den konstituerande församlingen har dominerats av vänstern. Om förslaget på ny konstitution röstas bort riskerar det politiska generationsskiftets hoppfullhet att övergå i bitter frustration.
