Efter cirka 40 år med denna politik har ”Chile vaknat”. Ja, det är de orden som chilenarna själva använder, det är den återkommande parollen som man kan se skriven på plakat i demonstrationstågen och som översvämmar sociala medier i landet: ”Chile despertó”. 

För systemet har stått chilenarna dyrt, bokstavligt talat: En av tre chilenare över 18 år har exempelvis ett finansiellt saldo som de inte kan bära, det vill säga, de är belånade till den grad att deras inkomster inte räcker inte för att betala av på sina skulder. Samtidigt är Chile ett mycket ojämlikt land, det mest ekonomiskt ojämlika bland alla OECD-länder. Den fattigaste hälften av befolkningen äger endast 2,1 procent av nettoförmögenheten i landet, medan den 10 procent av befolkningen som är rikast äger hela 66,5 procent.

Ändå är det inte det mest ojämlika landet i Sydamerika, där Colombia och Brasilien toppar ojämlikhetsrankningen. Så hur kommer det då sig att detta enorma uttryck för folkligt missnöje – till många analytikers förvåning – fortfarande håller i sig och har tvingat Chiles president, Sebastian Piñera, att gå med på ett par reformer han bara skulle begrunda i sin värsta mardröm?

I veckans nummer av Nyhetsmagasinet ETC berättar vi om vägen dit. Om vad som har pågått i Chile ”under ytan”, under de senaste 20 åren, och särskilt under de senaste tre, fyra åren, som gjorde att över en miljon människor svämmade över Santiagos gator för en vecka sedan och det trots att den beryktade chilenska militären, nästan 30 år efter den blodiga diktaturens slut, återigen patrullerade gatorna.

Den unge chilenska historikern Luis Thielemann, som är expert på samtida chilenska folkrörelser förklarar hur studentrörelsen, som vuxit fram sedan 2001, skolat en ny generation i folklig kamp, en generation som inte själv upplevt diktaturens förtryck, men drabbats mycket hårt av den ekonomiska politik som diktaturen lade grunden för. Studentrörelsen, med sitt krav på gratis utbildning, har varit en av de starkaste kritikerna till det nyliberala system med privata skolor och universitet som har förvandlat Chiles universitetsutbildade till ett prekariat och som skuldsatt dem upp över öronen med studieskulder. I Chile tillhör man inte en elit bara för att man läser på universitetet, förklarar Luis Thielemann; hälften av alla unga läser i dag på högskolan.

Läs artikeln: Så bygger man ett uppror

Vi berättar om hur Chiles nya feministvåg – som skakade om hela samhället 2018, när tusentals unga tjejer ockuperade sina universitet – breddat gräsrotsorganiseringen i landet, långt utanför universitetens väggar och skapat en mycket bred och aktiv kvinnorörelse som ifrågasätter det ekonomiska systemet.

Läs artikeln: ”Detta är långt ifrån över”

Men revolten i Chile utspelar sin inte bara i huvudstaden utan är mycket stark över hela det chilenska territoriet. Till exempel över 600 kilometer söder om Santiago, i Temuco, bastion för mapuchefolkets organisationer. Mapucherörelsen har vuxit sig allt starkare under senare år, som ett svar på bland annat de terroristlagar som införts i Chile och som tagit sikte på mapucheorganisationernas medlemmar och protestaktioner. I Wallmapu, så kallar mapuchefolket sitt fädernesland som sträcker sig över Chile och Argentinas gräns, pågår en stor konfrontation, sedan ett antal år tillbaka mellan ursprungsbefolkningen och storgodsägarna över den jord som de första anser vara sin historiska hemvist och tillhöra Moder jord, men som de andra bedriver bland annat lukrativ skogsindustri på. 

Upproret pågår också i Petorca-provinsen, där miljörättskämpar som Rodrigo Mundaca kämpar för att sjöar och vattendrag inte ska tillhöra kapitalister som torkar ut dem för att kunna bevattna stora avokadoplantage. Rodrigo Mundacas organisation MODATIMA, är bara en av en uppsjö organisationer i Chiles miljörättsrörelse, som på senare tid vuxit sig allt starkare och ifrågasätter de rikas dominans över landets naturresurser och företagens systematiska miljöförstöring. 

Läs artikeln: Den farliga kampen om vattnet. 

Protesterna i Chile har stundom varit mycket våldsamma, med grupper av demonstranter som förstört tunnelbanestationer och tuttat fyr på byggnader. Trots det har en enorm del av det chilenska folket inte tagit avstånd från grunden i protesterna och i stället gått med i dem, i enorma fredliga massdemonstrationer. Det är ett tecken på hur djupt det politiska missnöjet är i befolkningen. 

Enligt en opinionsundersökning från Katolska universitetet i Temuco håller 93,8 procent av befolkningen med om kraven som formulerats i demonstrationerna. Och 90,8 procent höll inte med Sebastian Piñeras påstående om att ”landet är i krig”. Ett argument som han använde för att skicka militären ut på gatorna.

President Piñera har fattat allvaret i situationen: nyliberalismen, den ekonomiska modell som han alltid lovordat, är allvarligt hotat. Samma modell som gjort honom själv och flera av hans ministrar till mångmiljonärer.

Kanske var det därför han utlyste undantagstillstånd och hoppades att han med militärens hjälp skulle kunna få ett slut på det folkliga stödet för ett jämlikare samhälle. Förmodligen var det av samma anledning han också upphävde det; inför farhågan att massorna skulle radikaliseras.

Oavsett har han nu gjort sig skyldig till att ha skrivit ett blodigt kapitel i Chiles demokratiska historia: Minst 20 personer har dödats i protesterna. Och enligt det statliga Nationella institutet för mänskliga rättigheter (INDH, ombudsmannen för mänskliga rättigheter i Chile), har över 1 200 personer skottskadats och över 4 200 har gripits. Detta oberoende statliga organ, som varje dag är ute och verifierar antalet gripna och skadade i fängelser och sjukhus och som hittills tagit emot 18 anmälningar om sexuella övergrepp i samband med protesterna och 120 om tortyr, kritiserade staten mycket hårt i veckan efter att en av organets egna tjänstemän beskjutits av polis under sitt uppdrag.

I det land där kapitalisternas intressen dikterat politiken sedan Augusto Pinochet – med USA:s hjälp – genomförde en militärkupp och störtade Salvador Allendes socialistiska och demokratiskt valda regering, riktas nu den hårdaste folkliga kritiken mot nyliberalismen i vår historia. 

Folket kräver att landets grundlag, som infördes under diktaturen, ska skrotas. Något som många medlemmar av president Sebastian Piñeras regeringskoalition måste få kalla kårar av. För i den ingår många uttalade Pinochet-anhängare.

Att USA:s utrikesdepartement, genom en anonym tjänsteman, nu påstår att man upptäckt ”ryska aktiviteter” som har för syfte att destabilisera situationen i landet och att Donald Trump säger att han oroas av det han påstår vara ”utländska ansträngningar för att underminera de chilenska institutionerna, demokratin och samhället”, är högst alarmerande. Det blir svårt att inte dra paralleller till den 11 september 1973.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.